Två år innan SVTs sändningar började så prövades kommersiell TV i Sverige. Sandrews TV-vecka mötte motstånd från äldre medier och biografägare men väckte stor uppmärksamhet. Många tittade på restauranger och i skyltfönster eftersom få hade TV hemma.
Ett försök till kommersiell television gjordes av Sandrews den 17-25 maj 1954, under namnet Sandrews TV-vecka. Det skulle dock dröja… → Visa mer
Två år innan SVTs sändningar började så prövades kommersiell TV i Sverige. Sandrews TV-vecka mötte motstånd från äldre medier och biografägare men väckte stor uppmärksamhet. Många tittade på restauranger och i skyltfönster eftersom få hade TV hemma.
Ett försök till kommersiell television gjordes av Sandrews den 17-25 maj 1954, under namnet Sandrews TV-vecka. Det skulle dock dröja årtionden innan den svenska publiken fick se kommersiell TV igen. Sandrews TV-vecka sammanföll med de politiska diskussioner som fördes om framtiden för mediet och som så småningom ledde fram till beslutet i riksdagen i maj 1956 om att införa det nya mediet i Radiotjänst. Det resulterade i en kanal som sände några timmar om dagen, och tack vare bristen på konkurrens fick den en unik position som den ledande bäraren av gemensamma erfarenheter i över ett årtionde.
Diskussionen som fördes var att filmbolagen var de som hade erfarenhet av produktion av rörliga bilder, något som radion inte hade. Men filmbranschen, och framförallt biografägarna, var måttligt intresserade av television. Sandrews producerade på den tiden både kommersiella spelfilmer och beställningsfilmer på uppdrag. Anders Sandrew själv var helt ointresserad och framförde kritik utifrån biografperspektivet. Det var chefen för beställningsfilmerna, Bo Löfberg, som drev frågan på Sandrews. Det var en salig blandning av statliga instanser och andra aktörer som var negativa till kommersiell TV, till exempel var tidningsägarna inte villiga att dela med sig av annonsintäkter till ett nytt medium. Argumenten mot televisionen från biografägare och tidningsutgivare är nästan identiska med de som hörs från samma håll i våra dagar mot nya medier.
Utifrån pressuppmärksamhet och tittarantal var TV-veckan en stor framgång även om den inte övertygade riksdagen. Vad som gjorde veckan till en stor händelse var spridningen av TV-apparater på offentliga platser: i skyltfönster hos radiohandlarna, varuhus, restauranger, biograffoajer etc. Totalt gav polisen 72 tillstånd för publika visningar och antalet TV-apparater utspridda på dessa platser uppgick till 1000-1200.
I sin ansökan hade Sandrews uppgett en programmodell med en blandning av direktsänt material och filmer. Uppträdanden varvades med konsumentinriktad information, nyheter, väder, sport, och utbildningsprogram. Uppträdandena bestod av jazz, operett, opera, balett och modern dans. Sponsrade program var en del av modellen men reklamfilmer fick inte avbryta inslagen. En sponsor som betalade för ett filmat inslag fick i utbyte en minut reklamfilm i början eller slutet av inslaget. Några sponsorer byggde hela program runt den egna produkten: Philips presenterade en lättsam föreläsning om television; Svenska Radiobolaget presenterade ett program som ägnades åt radiopolisen; NK bjöd på en modevisning i det egna varuhuset; en bilimportör visade hur man sköter en Volkswagen. Radiohandlaren Luxor var ansvariga för operettinslaget där Per Grundén och Sonja Stjernquist framförde nummer som också fanns att köpa på grammofonskiva, och kunde med fördel spelas på Luxors grammofonspelare. Kopplingen mellan dansprogrammet och skönhetsprodukter var mer långsökt. Regissörerna bestod av en handfull unga svenskar under ledning av den rutinerade Andrew Osborne som hade anknytning till BBC.
Sandrews TV-vecka började sändas kl 16 måndagen den 17 maj 1954. Sändningen fick stor uppmärksamhet i media men rapporteringen kunde skilja sig åt. Dagens Nyheter rapporterade om trafikkaos på grund av alla tusentals människors som flockades framför tv-apparaterna i skyltfönstren. Medan Svenska Dagbladet skrev: ”På restaurangerna, där apparater också hade placerats, visade gästerna från början stort intresse, men sedan den första nyfikenheten lagt sig åt, drack och konverserade man lugnt utan att ägna någon större uppmärksamhet åt det nya tittskåpet. Med någon överdrift sagt, verkade det som om televisionen skulle ha hunnit bli omodern på två timmar…” . Så blev det inte. Här presenterar vi de filmade inslagen från TV-veckan som finns bevarade i arkivet på Svenska Filminstitutet.
Lästips:
- Edin, Anna & Per Vesterlund (red.), Svensk television – en mediehistoria (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Hadenius, Stig, Kampen om monopolet: Sveriges radio och TV under 1900-talet (Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1998)
- Kleberg, Madeleine, ”Från teknikfascination till programkritik: TV-förevisningar i Stockholm under 1930-talet samt 1954”, Nordicom-Information nr 1, 2006
- Olsson, Jan, ”One commercial week: Television in Sweden prior to public service”, Lynn Spiegel and Jan Olsson (red.), Television after TV: Essays on a Medium in Transition (Durham: Duke University Press, 2004)
↑ Visa mindre
