Musikvideon kan vara experimentell, kommersiell, filmad med mobiltelefon eller för mångmiljonbelopp. Formatet blev avgörande för skivbolag och musiker under MTV-eran. På senare åren har budgeterna minskat men sociala medier gör musikvideon till en ännu stark genre. Musikjournalisten Jan Gradvall tecknar musikvideons historia.
Om man blundar när man lyssnar på musik ser man bilder projicerade på ögonlocken. Under ett drygt halvt sekel har musiker i samarbete med regissörer utvecklat visuella tolkningar av sånger till en konstart.
Rötterna till det som i dag kallas musikvideor kan spåras till två filmer som Beatles gjorde 1967 till sin dubbelsidiga singel med Strawberry Fields Forever och Penny Lane. Så kallade promotionfilmer, där artister framför sin nya singel, hade förekommit redan tidigare. Ett smart och tidseffektivt sätt för artister att kunna synas och höras i utländska tv-program, utan att själva behöva resa till Belgien eller Uruguay. Kortfilmer som dokumenterar artisters liveframträdanden har förekommit sedan 1920-talet. Skillnaden med Beatles-filmerna är att de inte visar bandet sjungandes eller spelandes instrument. I samarbete med Peter Goldman satsade Beatles i stället på helt fria visuella tolkningar av musiken. Peter Goldman använde teknik från avantgardefilmer som manipulerade färger, udda kameravinklar och slowmotion. Ett sätt att tänja på gränserna som speglade Beatles experimenterande i musiken. Två år tidigare kom Bob Dylans Subterranean Homesick Blues, där han står i en gränd och visar skyltar med utdrag från sångtexten. En film från 1965 som i en modern kontext kan framstå som en pionjär till dagens videor, men denna sekvens filmades som en del av D.A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back (1967) och har först i efterhand visats fristående.
Det stora genombrottet för påkostade och konstnärligt ambitiösa musikvideor kom vid 1980-talets början. I augusti 1981 startade MTV i USA. Den första video som visades på kanalen var The Buggles Video Killed The Radio Star. Under MTV-eran blev musikvideor så viktiga för att nå ut med musik att skivbolag satsade mer pengar på det visuella än på musiken. Epokgörande videor som Peter Gabriels Sledgehammer hade större budget än nordiska långfilmer. I augusti 1987 startade MTV Europe. Kanalens videojockeyer – ett nytt begrepp – vittnade om en märklig utveckling. En oproportionerligt stor del av de tittare som ringde in och önskade videor var svenskar. I Sverige sammanföll premiären av MTV Europe med TV-monopolets fall. För svenskar som köpte parabolantenner och fick kabel-tv blev MTV den populäraste av de nya utländska kanalerna. Fyra år senare startades en svensk motsvarighet, ZTV.
En generation svenska musiker och regissörer som växte upp med MTV och ZTV kom att prägla det kommande millenniet. Regissörer som Jonas Åkerlund, Johan Renck och Johan Camitz gick från att regissera videor till svenska artister till att jobba med de största artisterna i världen. (Johan Camitz regisserade Spice Girls Wannabe och hade just startat ett långfilmproduktionsbolag med Spike Jonze när han år 2000 blev överkörd på en gata i New York.)
MTV blev en plantskola för Hollywood. Regissörer som David Fincher, Michel Gondry och Spike Jonze gick från att göra musikvideor och reklamfilmer till att göra långfilmer. Michael och Janet Jacksons video Scream 1996, regisserad av Mark Romanek, var den dittills dyraste video som spelats in och blev slutet på en era. När MTV i samma veva skippade musikvideor, för att i stället bli en lifestylekanal dominerad av realityserier, hamnade musikvideor i medieskugga.
Ett fildelningsprogram skapat 1999 av en 18-åring amerikan, Shawn Fanning, satte igång en utveckling som tio år senare inledde en renässans för musikvideor. Napster krossade skivbranschens upplägg med försäljning av musik via cd-skivor, och fildelning och streaming tog över. Spotify, lanserat 2008, blev det första lagliga streamingalternativet. I takt med att mobiltelefonen och datorn ersatte gammalmodiga stereoanläggningar som primär källa för musiklyssnande byttes även fönster för musikvideor. Visningen av musikvideor har förflyttats från tv-apparater till YouTube, Spotify, Apple och Facebook. De flesta som på 2000-talet ser en musikvideo gör det i sin mobiltelefon. YouTube har 1,8 miljarder aktiva användare per månad, tittarsiffror MTV aldrig var i närheten av. YouTube är inte viktig som inkomstkälla (de betalar så liten ersättning till artister som 0,0006 dollar per visning) men har blivit enormt viktig för spridning och lansering av musik. YouTube har också blivit ett öppet arkiv som gjort hela historien av musikvideor tillgänglig. Många artister idag spelar in egna videor med sina mobiltelefoner. Parallellt med att det görs tre-fyra minuter långa musikvideor har korta och stämningsskapande klipp på 10-15 sekunder blivit viktigt för viral spridning på sociala medier och kanske en ny spirande konstform. Budgetarna för de flesta musikvideor på 2010-talet är en tiondel jämfört med på 1980- och 1990-talet men spridningen är större än någonsin.
Bland ledande musikvideoregissörer i dag finns Sophie Muller (Annie Lennox, Coldplay), Kahlil Joseph (Kendrick Lamar, Beyoncés Lemonade), Hiro Murai (This is America med Childish Gambino) och Emma Westenberg (PYNK med Janelle Monáe). I Sverige har en ny generation regissörer tagit över som Saga Berlin (Cherrie), Olivia Kastebring (Silvana Imam), Christian Larson (Seinabo Sey, Sigur Rós) och Joanna Nordahl (Say Lou Lou).
Text: Jan Gradvall, musikjournalist, 2018
Lästips:
• Austerlitz, Saul, Money for Nothing: A History of the Music Video from the Beatles to the White Stripes (New York: Continuum, 2007)
• Frith, Simon m.fl., Sound and Vision: Music Video Reader (London: Routledge, 1993)
• Korsgaard, M.B., Music Video after MTV: Audiovisual Studies, New Media, and Popular Music (London and New York: Routledge, 2017)
• Vernalis, Carol, Unruly media: YouTube, Music Video, and The New Digital Cinema (New York: Oxford University Press, 2013)
↑ Visa mindre
