Reklamfilmerna för tvålen Bris, som ”dödar bakterier”, försörjde sig Bergman på under ett längre inspelningsstopp när det rådde konflikt i den svenska filmbranschen 1951. Produktionsbolagen hade deklarerat inspelningsstopp i protest mot den höga nöjesskatten. Ingmar Bergman, som nyligen gift om sig, hade tre familjer att försörja och hans kontrakt med Göteborgs stadsteater hade gått ut. För att… → Visa mer
Reklamfilmerna för tvålen Bris, som ”dödar bakterier”, försörjde sig Bergman på under ett längre inspelningsstopp när det rådde konflikt i den svenska filmbranschen 1951. Produktionsbolagen hade deklarerat inspelningsstopp i protest mot den höga nöjesskatten. Ingmar Bergman, som nyligen gift om sig, hade tre familjer att försörja och hans kontrakt med Göteborgs stadsteater hade gått ut. För att över huvud taget kunna få någon inkomst under året gick han med på att regissera nio reklamfilmer för tvålen Bris, på uppdrag av svenska Unilever. Det var en händelse som ser ut som en tanke, att Sveriges mest kände filmregissör skulle bli den som tog landets reklamfilm till en ny nivå. Bris-filmerna kom nämligen att bli de dittills dyraste och mest ambitiösa reklamfilmer som landet hade skådat.
Över huvud taget tillkom filmerna under högst seriösa och professionella förhållanden. Bland annat fick Bergman tillgång till samma tekniska utrustning som vid en långfilmsinspelning och han fick ha Gunnar Fischer som fotograf. Han hade dessutom full kontroll över filmerna, från manuskript till ’final cut’. Trots att de är beställningsarbeten är filmerna både intelligent och intressant utförda. Såväl Operation som Tredimensionellt är till exempel närmast självreflexivt modernistiska på ett sätt som – utan andra jämförelser – påminner om såväl Fängelse som Persona. Operation utspelas i en filmateljé där man håller på att spela in en reklamfilm om tvålen Bris. Tredimensionellt äger rum i en biografsalong där publiken förbluffas av en 3D-film, som också den handlar om Bris. Det sista är lite lustigt, eftersom Bergman ett par år senare skulle citeras i en dagstidning under rubriken ”Ingmar Bergman varnar för stora braknummer: Cinemascope och tredimensionell film urlöjligt dumt och fult!?”
Allra intressantast kanske ändå Rebusen är, eftersom den handlar om hur en film fogas samman av en mängd disparata tagningar som först tillsammans bildar mening. Denna enkla filmskola blir i detta reklamsammanhang nästan subversiv, eftersom den på ett instruktivt sätt avslöjar hur en film i vid mening kan sälja nästan vad som helst. Omständigheterna gick hand i hand med Bergman privata livssituation. Bergman uttryckte det på följande sätt i Bilder: ”Brisfilmerna kom till för att rädda livet på mig och mina familjer. Men det var ett sekundärt problem. Primärt var att jag kunde rumstera fritt med resurserna och fick göra precis vad jag ville med det kommersiella budskapet. Jag har förresten alltid haft svårt att bli indignerad när industrin kommer rusande till kulturen med pengar. Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet.”
Lästips:
- Bergman, Ingmar, Bilder (Norstedts: 1990)
- Burman, Christo, ”På spaning efter den populärkulturelle Bergman: Om att vända på bilden av en filmskapare”, Kulturella perspektiv, nr 4 2010 [länk] http://www.kultmed.umu.se/digitalAssets/74/74316_burman-42010.pdf
- Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
- Koskinen, Maaret, ”Tvålopera à la Bergman”, Chaplin nr 215-216 1988
↑ Visa mindre
