För årskurs 7-9 i samhällskunskap, geografi och historia.
Människor har i alla tider, av olika anledningar, vandrat världen över. Här ger vi exempel på den svenska emigrationen till Nordamerika och Sydamerika samt flyktingströmmen från Estland och hur dessa skildrades i journalfilmerna, alltså de nyhetsreportage och dokumentärfilmer som visades som förfilm på bio.
För läraren
Det här temat kan användas som en fördjupning i ämnet samhällskunskap för årskurs 7-9 som handlar om ”immigration till Sverige förr och nu. Integration och segregation i samhället” och i ämnet historia med fokus på migration som en av effekterna av industrialiseringen i slutet av 1800-talet. Filmerna i elevmaterialet nedan fungerar som exempel på vad som får människor att emigrera och bli flyktingar och som exempel på ”vad historiska källor kan berätta om människors och gruppers strävan att påverka och förbättra sina egna och andras levnadsvillkor.”
Människor emigrerar ibland av lust och nyfikenhet, men oftast av ren nödvändighet. Även svenskar har emigrerat från Sverige, främst under tiden mellan 1840 och 1941 när upp emot 50 miljoner människor emigrerade från Europa till Nord- och Sydamerika, vilket har kommit att kallas för historiens största folkvandring. Mer än en miljon svenskar lämnade Sverige under den här perioden.
När det gäller flyktingströmmarna till Sverige i modern tid utgör de baltiska flyktingarna ett tidigt fall som fick stor uppmärksamhet i dåtidens media, däribland journalfilmerna. Mellan 1940 och 1944 kom 7000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 4000 letter och 500 litauer till Sverige. Dessa flyktingar kom i småbåtar över Östersjön till Gotland eller till Stockholms skärgård. Där sattes de först i karantän och skickades sedan ut i arbete inom svenskt skogs- och lantbruk.
Filmerna i elevmaterialet nedan handlar om estlandssvenskarnas ankomst till Sverige i andra världskrigets slutskede, samt om den svenska emigrationen till Nord- och Sydamerika.
Nordamerika
Svenskar hade börjat emigrerade till Nordamerika redan på 1600-talet men det var först i mitten av 1800-talet som migrationen tog fart på allvar. Skälen var främst ekonomiska: Sverige hade drabbats av svår missväxt under flera år och valde att emigrera för att undgå fattigdom och svält, som till exempel den småländska paret Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. De så kallade homesteadlagarna (Homestead Act) som stiftats i USA 1862, lockade även många svenskar att resa över Atlanten på jakt efter nya, mer odlingsbara marker, även religionsfriheten och äventyret i sig lockade många.
Sammanlagt flyttade omkring 1,5 miljon svenskar till Nordamerika under andra halvan av 1800-talet. Det var nästan en femtedel av den svenska befolkningen. År 1910 levde var femte svensk i USA.
Utvandringen var särskilt stor från Småland och många svenskar slog sig ner i Mellanvästern runt Minnesota och kring storstäder som Chicago som blev kända som svenskbygder. Än idag betraktar sig runt 12 miljoner amerikaner som ättlingar till skandinaviska invandrare.
Sydamerika
Från slutet av 1800-talet och ända fram till 1940-talet emigrerade tiotusentals svenskar till Sydamerika i jakten på ett bättre liv. Brasilien var det populäraste resmålet då landet erbjöd gratis båtresor över Atlanten, förmånliga jordlotter med fem års avbetalning och hjälp med verktyg och mat under det första halvåret. Skälet till detta var inledningsvis att landet efter avskaffandet av slaveriet 1888 var i stort behov av arbetare till sockerplantagerna.
Under en period fanns det till och med ett särskilt emigrationskontor i Malmö som kallades ”Brasilianska kontoret”. För migranterna var Sydamerika ett betydligt billigare alternativ än Nordamerika. Resan gick via Hamburg och väl framme bosatte sig de flesta i den sydliga provinsen Rio Grande do Sul.
Från början av 1900-talet bosatte sig många svenskar i den argentinska provinsen Misiones. Där hade den argentinska staten inlett en kampanj för att få folk att odla yerba vars blad torkas för att göra mate, landets nationaldryck. Staden där de flesta sedan slog sig ned kallades först för Villa Svea men fick 1928 namnet Oberá. Runt niohundra svenskar bodde under 1940-talet i området, där det fanns en svensk församling och en skola där undervisningen bedrevs på svenska. Än idag kan man höra svenska talas i Oberá.
Estland
Estlandssvenskarna, aibofolket eller kustsvenskarna som de även kallas, är en svensk minoritet som levt i västra och norra Estland sedan 1200-talet. De ägnade sig åt jordbruk och fiske och vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval (nuvarande Tallinn) som i Visby. I mitten av 1600-talet ska det ha funnits runt 10 000 svenskar i Estland. Mellan 1629 och 1721 var Estland under svenskt styre, därefter i ryskt fram till 1918 där Estland blev självständigt. I slutet av 1930-talet betraktade 15 000 personer sig som estlandssvenskar.
Genom Molotov-Ribbentroppakten blev Baltstaterna sovjetiskt område i början av andra världskriget. Många estlandssvenskar flydde till Sverige redan då. När tyskarna angrep Sovjetunionen flydde många unga män till Sverige för att slippa bli rekryterade. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna Sverige tillstånd att göra en överföring av 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. Efter långvariga förhandlingar med tyska myndigheter fick Sverige våren 1944 tillstånd att transportera resterande estlandssvenskar till Sverige. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren Juhan gjorde 1944 nio resor och mellan åren 1940 och 1944 kom sammanlagt 7000 estlandssvenskar till Sverige. En av resorna går att se i filmen Veckorevy 1944-08-21.
Estland var sedan ockuperat av Sovjetunionen från 1944 till 1991. De estlandssvenska områdena blev allt mer avfolkade eftersom de utgjorde en strategiskt viktig sovjetisk gränszon. Inga legala utlandsbesök kunde till exempel göras dit innan 1988. Mellan 1000 och 2000 estlandssvenskar stannade kvar i Sovjetunionen. Idag finns det bara ett hundratal kvar. Tidigare talade man om fyra distinkta estnisksvenska dialekter men i dagsläget finns försvinnande få svensktalande kvar i landet.
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018
