Vördnad för livet
En dokumentärfilm om den tyske musikern, filosofen, läkaren och fredspristagaren Albert Schweitzer, hans liv och gärning. Huvuddelen av filmen har spelats in i Lambarene i Franska Kongo i hans arbete som missionär och läkare. Filmen slutar med ett av Schweitzers besök i Sverige, där man också får höra honom spela på orgeln i Gammalkils kyrka.
I Nadi Tofighians text om Sven Nyqvists missionsfilmer kan du läsa mer om filmen – läs Svensk mission i utlandet.
Vördnad för livet (1952) är en film om läkaren, missionären, religionsvetaren och musikern Albert Schweitzer (1875-1965), som erhöll Nobels Fredspris 1952. Filmen inleds med Bach-musik och berättarrösten beskriver att Schweitzer ”omsätter den medicinska och kirurgiska vetenskapens rön bland primitiva människor”. Därefter görs en genomgång av hans liv: födelse, uppväxt, universitetsstudier, samt när han begav sig till Afrika, där han möttes av ”urskog och vatten”. Han byggde upp sjukhus och behandlade patienter med malaria, sömnsjuka, spetälska etc. ”för att i någon mån sona de brott som den vita mannen gjort mot de svarta – en botgöring för slavhandelns och människoföraktets dagar.” Vi hör afrikansk sång och musik i bakgrunden medan vi ser Schweitzers verksamhet, hans patienter och medhjälpare, samt berättarrösten som konstaterar: ”Den forne vilden, som för inte länge sedan botade alla sjukdomar med andebesvärjelser, är nu en pålitlig och skicklig assistent.” Berättarrösten fastslår att vördnad för livet är den västerländska kulturens nyckel, och det som har genomsyrat Schweitzer liv. Återigen avslutas filmen i en kyrka, den här gången i Gammalkil där Albert Schweitzer ger en orgelkonsert.
Nadi Tofighian, fil. dr. i filmvetenskap, 2016
Läs om Sven Nyqvists missionsfilmer i sin helhet i temat Svensk mission i utlandet.
Svenska Missionsförbundet i utlandet
Under 1800-talet drog en kristen väckelse fram över Sverige och ur denna rörelse sprang flera nya trossamfund. Ett av dessa var Svenska Missionsförbundet (SMF) som grundades 1878. För att sprida den kristna tron riktade man sitt arbete mot människor både inom och utom landets gränser. Inom ramarna för den så kallade yttre missionen arbetade man på flera håll i världen, först i Kongo (1881) och i delar av Kina – dels det man då kallade Central-Kina, i Hubeiprovinsen, (1890) och dels Östturkestan, i den nuvarande Xinjiangprovinsen i västra Kina (1892). När arbetet av politiska skäl fick läggas ner i de två sistnämnda områdena, 1951 respektive 1939, beslöt man sig för att grunda missionsstationer på två nya platser i stället, i Japan (1949) och i Indien (1939). På missionsstationerna ägnade man sig åt flera olika verksamhetsgrenar, förutom församlingsarbete även skolundervisning och sjukvård. Från mitten av förra seklet tog de unga kyrkorna i respektive länder över alltmer av ansvaret.
Missionärerna var flitiga skribenter och författade brev och artiklar till förbundets medlemmar i Sverige, och syföreningar och församlingar skickade i sin tur böner, brev och gåvor tillbaka. Missionsvännernas sociala och finansiella stöd och engagemang var en förutsättning för att verksamheten skulle kunna fortgå. På så sätt var både hemförsamlingar och missionärer nödvändiga delar av missionen. Ett sätt att skapa intresse och stöd för missionens arbete var genom de många dokumentärfilmer som producerades under 1900-talet – både av förbundet själva och av andra. Bilder och filmer användes flitigt för att illustrera och levandegöra föredrag på exempelvis missionsaftnar. I SMF:s årsbok från 1930 berättas att vissa till en början var kritiska till de nya medierna och ifrågasatte lämpligheten i att visa rörliga bilder i missionshusen. Den inledande skepsisen förbyttes dock snart i optimism och filmerna kom att bli en mycket uppskattad del av verksamheten.
Utbudet av missionsfilmer är stort och i urvalet här visas filmer ur SMF:s arkiv – från några av de länder där SMF bedrev mission. Filmerna spänner över ett halvt sekel och tar med betraktaren på resor till Kongo, Indien och Kina och introducerar även verksamheten i Sverige. Missionsfilmer är spännande tidsdokument, eftersom de ger en bild av gångna tiders platser och människor, men också för att de lär oss något om de som skapade filmerna. Den berättelse om landet som betraktaren får del av är formad av missionsförbundets (och filmarens) syn på missionsarbetet och på människorna bland vilka man arbetar. Jämför gärna filmarens blick och uttryckssätt i de båda filmerna från Kongo så ser du ett exempel på hur tilltalet förändras från 50-talet till 80-talet.
Sven Nykvists filmer för Svenska Missionsförbundet
Olika koloniala strukturer har i århundraden dominerat vår syn på vår omvärld, och under 1800-talet blev idéer kring rashierarkier populariserade och fungerade som en pseudo-vetenskap. Sista årtiondena av 1800-talet var också en tid då tidigare icke-koloniserade delar av världen koloniserades av framförallt europeiska länder. Detta sammanfaller med när cinematografen utvecklades. Med film som verktyg gick det att representera människor på nya sätt, och filmskapare från Europa och USA begav sig ut i världen för att filma olika människor, kulturer och länder för att därefter distribuera och visa filmerna runtom i världen. Filmerna användes dels som utbildningsverktyg som visade gatubilder, människor och historiska platser från andra länder, och dels som ett kolonialt verktyg genom att representera andra människor som ociviliserade och därmed rättfärdiga kolonialism.
Etnografi är en metod för att utforska och beskriva andra människors kultur och samhälle. Filmskapare som gjorde etnografiska filmer och skapade en konstruerad bild utifrån en västerländsk blick, inkluderar Edward Sheriff Curtis, Robert Flaherty, samt Martin och Osa Johnson. Filmerna reproducerade vår västerländska förväntade bild av primitiva och ociviliserade platser. Etnografisk film eller film om andra folkgrupper handlar ofta mer om att fastställa våra föreställningar om dem, snarare än att göra en ärlig porträttering av andra människor. Detta skapar dikotomier mellan människor, som manifesterar sig i ett ’vi och dem’ tänk. De här filmerna av Sven Nykvist kan analyseras rent filmtekniskt, där vi ser panoreringar av slätter, växtlighet, träd, vattenled, byar, människor och djur från olika kameravinklar, vilket skapar ett poetiskt berättande. Samtidigt ger filmerna oss de bilder som vi förväntar oss att se i vår stereotypiska bild av den delen av världen: djungel, vattenfall, dans, vidskepliga traditioner, trumslagande män och nakna kvinnobröst. Det är lättare och intressantare att redogöra för de för oss ”konstigare” aspekterna av andra kulturer, samt fysiska och materiella attribut, än att försöka förstå deras sätt att tänka.
Delen om Sven Nykvist filmer är skriven av Nadi Tofighian, fil. dr. i filmvetenskap, 2016. Läs mer om filmerna under respektive filmpost som är taggade i temat.
Lästips:
- Kindblom, Mikaela, ”Sven Nykvists Afrikafilmer i nytt ljus”, Svenska Dagbladet 4/12 2002
- Nykvist, Sven, Sven Nykvist berättar om resan till Lambarene för Lars-Henrik Ottosson (Stockholm: Geber, 1959)
- Nykvist, Sven, Vördnad för ljuset / Sven Nykvist i samtal med Bengt Forslund (Stockholm: Bonnier, 1997)
- Rony, Fatimah Tobing, The Third Eye: Race, Cinema and Ethnographic Spectacle (Durham, NC: Duke Univesity Press, 1996)
- Andreasson, Hans, Liv och rörelse: Svenska missionskyrkans historia och identitet (Stockholm: Verbum, 2007)
- Berg, Lasse, När Sverige upptäckte Afrika (Stockholm: Rabén Prisma, 1997)
- Larsson, Simon, Att bygga ett samhälle vid tidens slut: Svenska Missionsförbundets mission i Kongo 1881 till 1920-talet [diss.] (Göteborg: School of Global Studies, GU, 2016)