Vi far till London
Utbildning var ett centralt inslag i den kooperativa rörelsen, även om 1935 års resa till London mest framstår som en nöjestripp.
Folkskolläraren Harald Elldin blev 1918 chef för Kooperativa förbundets studieavdelning med tillhörande korrespondentskola. Efter att ha samlat kooperativa sammanslutningar runt hela landet hade det blivit dags att utbilda medlemmarna, inte minst inom språk och ekonomi. Korrespondentskolor, alltså distansundervisning à la Hermods, var pedagogikidén på modet, men särskilt driftiga elever kunde krydda den tråkiga brevkursen med en och annan utlandsresa.
Syftet med KF:s studieresa till London framgår inte i filmen, annat än att det säkert var inspirerande för alla de språkelever som till vardags tragglade engelska glosor på Mr Allwoods grammofonskivor. Om tanken var att komma hem med mer kunskap om den kooperativa rörelsens historia borde skeppet snarare styrt mot Skottland. Där, i Aberdeen, bildades redan 1498 en första primitiv kooperativ sammanslutning av hamnsjåare, The Shore Porters Society, som än idag existerar.
I början av 1800-talet skulle Robert Owen dra igång en liknande verksamhet vid bomullsspinnerierna i New Lanark nära Glasgow. Han lät de fattiga arbetarna vid spinneriet handla sina livsmedel till ett pris som bara låg något över inköpspriset. Vinsten för livsmedelsförsäljningen delade han ut till konsumenterna. Samma idé skulle senare lägga grunden för dagens kooperativa rörelser. Owens idéer om kooperation stannade emellertid inte vid livsmedelsbutiker – några år senare utvecklade han sina idéer till hela små kooperativa utopier. Både i Skottland och i Indiana grundade han små socialistiska samhällen, där invånarna ägde och förvaltade allt gemensamt. Ingen skillnad skulle finnas mellan rik och fattig, utan alla fick vad de behövde, tankar som några decennier senare skulle tas upp av Marx och Engels. Utopierna i Orbiston och New Harmony blev dock inte långlivade, endast några år efter att de grundats kollapsade de till följd av deltagarnas motstridiga viljor.
Kanske hade kooperationens utopiskt socialistiska rötter verkat för magstarka på londonresenärerna 1935 – tryggare då att turista bland kungliga medeltidsborgar och protestantiska katedraler.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)