Veckorevy 1935-01-07
Med kronprinsparet i Persien och Palestina. Svenskt i Persien. Tutta Rolf reser till Hollywood. Julbåten kommer. Försvarsminister Ivar Vennerström besöker SF. OBS! Andra halvan av journalfilmen är stum.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Filmstaden 100 år
Från år 1920 och 50 år framåt så låg Sveriges Hollywood i Solna utanför Stockholm. I det här temat kan du se dåtidens stora filmstjärnor och läsa berättelsen om den svenska filmindustrins framväxt.
Film, dessa oregerliga rörliga bilder som väckte både fasa och beundran, hade nått en viss konstnärlig legitimitet i Sverige under det sena 1910-talet, främst tack vare två regissörer och filmpionjärer: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Tillsammans med fotografen Julius Jaenzon och Selma Lagerlöfs berättelser hade de skapat filmhistoria i en ateljé på Lidingö. Men det började bli för trångt på Lidingö. Med sikte på stjärnorna och den utländska marknaden inhandlades i rask takt ett avskilt skogsområde i Råsunda utanför Stockholm och där byggdes Filmstaden – Sveriges Hollywood.
År 1920 invigdes Filmstaden, det nybildade filmbolaget Svensk Filmindustris flaggskepp och stolthet. Från början bestod Filmstaden av ett tiotal byggnader: Man gick in genom de sirligt utformade järngrindarna och inom synhåll låg de två ateljéerna med sina imponerande glastak, laboratoriet, husen med loger, kontor och arbetsrum, verkstäder och förråd, och så personalrestaurangen uppe i backen till höger. Den nybyggda Filmstaden kan beskådas i Veckorevy 1920-03-01, som visar hur de uteslutande manliga gästerna väller in under portalen och bjuds på smörgåsbord bland kulisserna i Stora ateljén. Tre år år senare återfinns ett lika ståtligt party i Veckorevy 1923-05-28, men denna gång i Filmstadens lummiga parkgrönska. I båda dessa journalfilmer syns den glade och stolte filmbolagschefen Charles Magnusson, mannen som bildade Svensk Filmindustri och lät bygga Filmstaden.
I Veckorevy 1935-02-18 får vi följa med på en flygtur över Filmstaden. I ett vintervitt landskap syns Lilla och Stora ateljén som nyligen fått sina glastak övertäckta eftersom ljudfilmen krävde att man ljudisolerade. Vi får veta att just nu spelar regissören Gustaf Molander in Swedenhielms. Molander var den regissör som gjorde flest filmer i Filmstaden: 63 enligt honom själv, 70 om man räknar in de manus som filmades av andra. Det märkvärdiga är att, bortsett från skogen som försvunnit och Solna stad som växt upp runt omkring Filmstaden, mycket är sig likt idag. Åtminstone närmast portalen, som står kvar än idag, tillsammans med åtta av de hus som byggdes 1920.
Under de drygt 50 år som Filmstaden var Sveriges Hollywood producerades över 400 långfilmer och minst lika många kortfilmer av Svensk Filmindustri och andra bolag som hyrde in sig i ateljéerna. Mot slutet av Filmstadens storhetstid fanns ett fyrtiotal byggnader innanför dessa ”stadsgränser”, men i slutet av 70-talet upphörde Svensk Filmindustri med sin inspelningsverksamhet där. Det var här som många av svensk films stora klassiker spelades in, alltifrån Victor Sjöströms Körkarlen (1921) till Tage Danielssons Att angöra en brygga (1965), via Ingmar Bergmans mästerverk som Det sjunde inseglet (1957) och Smultronstället (1957). Men också publikfavoriter som Pensionat Paradiset (1937), Driver dagg, faller regn (1946), filmerna med Ingrid Bergman, Nils Poppe, Hasse Ekman och Sickan Carlsson…
Svensk Filmindustri fyllde tio år 1930 och från detta år finns filmen Kring S.F. Jubileet, som innehåller scener från guldålderns filmer och glimtar av Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Julius Jaenzon i arbete. År 1938, då Selma Lagerlöf fyllde 80 år, gjordes en kortfilm om henne med klipp ur många av de filmer som gjorts på hennes berättelser under de gyllene stumfilmsåren. I en annan film, Vi och våra hus – en film om fastighetsägaren Hufvudstaden (1941), bjuds vi på vackra bilder från dåvarande SF-chefen Olof Anderssons kontor på Kungsgatan i Stockholm, men också på bilder från en trickfilmsinspelning i Stora ateljén. Kortfilmen Katt över vägen (1937) ger både en bild av hur en filminspelning kunde gå till och är ett brandtal för filmen som konst. Filmen gjordes kort efter den berömda debatten i Konserthuset då kulturetablissemanget dömde ut svensk film som ”en skamfläck för svensk kultur.”
De så kallade journalfilmerna bestod av reportage och kortfilmer som visades som förfilm på bio. Svensk Filmindustri producerade journalfilm redan på 1920-talet och deras Veckorevyer var ett välbekant inslag på bolagets biografer över hela landet mellan 1930 och 1960. Journalfilmsredaktionen bestod av fyra redaktörer, tillika mångsysslare inom svensk film: Gunnar Skoglund, Nils Jerring, Knut Martin och Erik ”Bullen” Berglund. I kortfilmen SF-färden ut i världen (1934) presenterar de sig själva och hur arbetet går till. I uppgifterna ingick inte bara att producera egna filmer utan också att redigera filmer som köpts in från utlandet – en inte nog så delikat uppgift under andra världskriget när svensk film skulle förhålla sig neutral.
Svensk Filmindustri insåg tidigt betydelsen av att marknadsföra sig själv. Många av de kortfilmer som visades som förfilmer på bio var i själva verket reklam för bolagets kommande filmer, som bilderna från repetitionerna från Hasse Ekmans musikalfilm Jazzgossen som pågick för fullt i Stora ateljén 1958. Andra kortfilmer var regelrätt reklam för bolagets biografer ute i landet, som bilderna från invigningen av Skandia i Stockholm 1923 och Palladium i Helsingborg 1935. Med tiden, och inte minst efter det att Ingmar Bergman nått världsberömmelse med filmer som spelats in i Filmstaden, blev tonläget mindre spänt. Se till exempel i Veckorevy 1958-05-05 från prisutdelningen av Mauritz Stillerstatyetten (det svenska filmpriset före Guldbaggen) där Gunnar Björnstrand, Ingmar Bergman och Arne Sucksdorff med lyckliga leenden mottog priser för sina insatser inom svensk film. Regelrätta reklamfilmer producerades också i Filmstaden, som till exempel för tvålen Lux med Christina Schollin. Även Ingmar Bergman gjorde i början av 50-talet nio finurliga reklamfilmer för tvålen Bris.
Filmstaden var i mångt och mycket en arbetsplats för män, hantverkskunniga män och konstnärliga män. Men om man letar hittar man även kvinnor som utmärkte sig bakom kameran i Filmstaden. I Veckorevy 1953-01-19 och Veckorevy 1955-03-28, där världsstjärnor som Ingrid Bergman respektive Gregory Peck gästar Filmstaden, ser vi kontorschefen Ruth Malmsten och hennes personal som nyfiket kikar ut genom fönstren på det så kallade administrationshuset. Filmstaden hade en kvinna som under 30-talet uppbar rollen som konstnärlig ledare – dåtidens kreativa producent. Hon hette Karin Swanström och hennes bakgrund liknade Victor Sjöströms och Mauritz Stillers: Hon var såväl skådespelerska som regissör, men hade även varit chef för det kortlivade bolaget Bonnierfilm. Swanström regisserade visserligen inga filmer själv under denna tid, men hon syntes ofta på vita duken – och i en och annan journalfilm. I Veckorevy 1935-01-07 tar hon farväl av Tutta Rolf, dåtidens stora SF-stjärna, som var på väg till Hollywood.
Det fanns dock även kvinnor i Filmstaden som regisserade. En av dem var Kaj Tenow, som var verksam både som skådespelerska, speaker och kortfilmsregissör. Bland Tenows filmer kan två från beredskapsåren nämnas, Den sparade poängen (1942) och Eld, lera och människor (1942). En annan kvinnlig filmregissör var pedagogen Margaretha Rosencrantz, som regisserade den charmiga barnfilmen Kuckelikaka och den intressanta Att undervisa med film. En av de mer svårfångade kvinnorna i svensk filmhistoria är Stina Bergman. Hon var chef för SF:s manuskriptavdelning i många år. I Veckorevy 1945-12-26 syns hon då hon leder en lapptäcksverkstad till förmån för Rädda Barnen. En av de främsta svenska filmregissörerna överhuvudtaget under 1900-talet var Mai Zetterling, men när hon som omskriven filmstjärna återvände till Filmstaden 1957 för en ny filmroll, nämns ingenting i Veckorevy 1957-10-14 om hennes planer på att bli filmregissör.
Lektionerna i svensk filmhistoria finns också på andra håll på Filmarkivet.se, som i Ingmar Bergmans bakomfilmer, som han lät göra under inspelningen till flera av sina filmer. Dessa filmer, som innehåller åtskilliga inslag från Filmstaden, var mer som filmade dagboksanteckningar och var inte avsedda för att visas på bio. Idag fungerar de som inblickar i en tillfällig, närmast spontan historieskrivning om det många gånger mödosamma hantverk som filmarbete var och är, och hur arbetet och livet mellan tagningarna kunde te sig under drömfabriksåren.
Text: Mikaela Kindblom, filmhistoriker, författare och guide på Stiftelsen Filmstadens kultur, 2020
Lästips:
- Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955-1974 (Norstedts: 2018)
- Forslund, Bengt, Victor Sjöström – hans liv och verk (Bonniers: 1980)
- Forslund, Bengt, Molander, Molander, Molander – en släktkrönika med tonvikt på Gustaf och Olof Molander (Carlssons Bokförlag: 2003)
- Furhammar, Leif, Filmen i Sverige – en historia i tio kapitel och en fortsättning (Dialogos Förlag: 2003)
- Gustafsson, Fredrik, The man from the third row – Hasse Ekman, Swedish cinema and the long shadow of Ingmar Bergman (Longhahn Books: 2016)
- Jönsson, Mats och Snickars, Pelle (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien, (Mediehistoriskt Arkiv 22/ Kungliga biblioteket: 2012)
- Kindblom, Mikaela, Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda(Stockholmia Förlag: 2015)
- Molander, Gustaf, Jag minns så gärna (Albert Bonniers Förlag: 1970)
- Sjöholm, Carina, Gå på bio – rum för drömmar i folkhemmets Sverige (Brutus Östlings Bokförlag Symposion: 2003)
- Werner, Gösta, Den svenska filmens historia: En översikt (Stockholm: PAN/Norstedt, 1970)
Gustaf Molander
Gustaf Molander gjorde närmare 70 filmer under ett drygt halvsekel och lyfte stora skådespelare som Ingrid Bergman, Ingrid Thulin och Harriet Andersson. Hans karriär som filmregissör följer den svenska filmens utveckling från stumfilmstidens pionjärår till televisionens genombrott. Under folkhemskulturens era gav han svensk film en internationell touch.
Gustaf Molander (1888-1973) gjorde närmare 70 filmer under ett drygt halvsekel, och hans karriär som filmregissör följer den svenska filmens utveckling från stumfilmstidens pionjärår till den omläggning av filmpolitiken som ledde fram till grundandet av Svenska Filminstitutet 1963. Han var också med och bildade Svenska Filmsamfundet 1933, vars samlingar av filmer, böcker, manuskript, stillbilder, affischer och andra arkivalier utgör grunden för Filminstitutets arkivsamlingar. (Se Molander ta emot hederspris vid Svenska Filmsamfundets 20-årsjubileum i Med Ingrid Bergman på Berns (1953)).
Molander skrev manus till Terje Vigen (Vicor Sjöström, 1917), som blev startskottet för den svenska stumfilmens guldålder, och regisserade dess epilog Ingmarsarvet (1925). Som en av få regissörer klarade han galant övergången till ljudfilmen, och Intermezzo (1936) och En kvinnas ansikte (1938) hör till ljuspunkterna i svensk film under 1930-talet. Under 1940-talet var han kanske den svenska filmare som bäst kommenterade världskriget och dess efterdyningar i filmer som Det brinner en eld (1943) och Kärleken segrar (1949). Efter samarbeten med en ung Ingmar Bergman, då Molander regisserade dennes manus till Kvinna utan ansikte (1947) och Frånskild (1951), gjorde han senare under 1950-talet nyfilmatiseringar av stumfilmsklassiker i färg och cinemascopeformat som ett svar på televisionens ankomst. Molanders sista film blev Smycket, det mest lyckade bidraget till episodfilmen Stimulantia (1967).
Filmkarriär med bredd
Efter den svenska stumfilmserans guldålder (1917-24) regisserade Molander under andra halvan av 1920-talet flera av de mest lyckade internationella samproduktioner med utländska stjärnor som svenska bolag var inblandade i. Som exempel kan nämnas Strindberg-filmatiseringen Synd (1928) med Elissa Landi och Gina Manés i de ledande kvinnliga huvudrollerna (se trailer till filmen i Veckorevy 1928-09-10) och Hjärtats triumf (1929) med Carl Brisson och Lissy Arna framför kameran (se bilder från inspelningen i journalen Sommaren 1928).
Molander förblev AB Svensk Filmindustri och dess föregångare AB Svenska Biografteatern trogen under alla år. Omfånget av hans karriär speglas i det faktum att han arbetade under de flesta av bolagets legendariska chefer: Charles Magnusson, Karin Swanström, Olof Andersson, Carl-Anders Dymling och Kenne Fant. (Se avtackningen av Olof Andersson i Veckorevy 1942-10-05, som också innehåller ett inslag om Carl-Anders Dymlings sorti från Sveriges Radio för att ta över chefskapet på Svensk Filmindustri). Molander var verksam inom de flesta genrer, och gjorde såväl farser och eleganta salongskomedier som dramer, historiska kostymfilmer och barn- och ungdomsfilmer. Som anställd regissör fick han också i uppdrag att göra dokumentära kortfilmer i början av 1930-talet. Då gjorde han bland annat en serie filmer med prins Wilhelm som höll föredrag och berättade anekdoter från Sveriges avlånga land i ateljétagningar filmade av Julius Jaenzon, vilka interfolierades med illustrativa naturbilder fotograferade av Gustaf Boge. (Se Medan båten glider (1930) och Från yttersta skären (1931)). Jaenzon och Boge var två av de mästerfotografer Molander samarbetade med vid sidan av sin mest frekvente och uppskattade parhäst Åke Dahlquist.
Molanders verk baserade på litterära förlagor hör till några av hans främsta filmer, bl a filmatiserade han två pjäser av den danske författaren, prästen och motståndsmannen Kaj Munk (Ordet, 1943 och Kärlek, 1952). Men mest kända är förmodligen hans Selma Lagerlöf-filmatiseringar. Han regisserade inte mindre än sex filmer baserade på böcker av Lagerlöf, och skrev dessutom manus till Mauritz Stillers Herr Arnes pengar. (Se Veckorevy 1930-05-19, då Lagerlöf besöker Filmstaden i Råsunda och bl a tas emot av Molander).
Skådespelerskornas regissör
Men mer än något annat är Molander skådespelarnas regissör, och kanske framför allt skådespelerskornas. Han lanserade Ingrid Bergman, och de sex filmer de gjorde tillsammans under 1930-talet banade vägen för hennes internationella karriär. Att Molander gjorde comeback med episoden i Stimulantia (1967) efter ett uppehåll på elva år berodde enligt egen utsago på att han därmed återigen fick chansen att arbeta med Ingrid Bergman. (Se Veckorevy 1955-03-28 då Ingrid Bergman kommer på besök till Filmstaden i Råsunda för att hälsa på Molander och andra gamla vänner och kolleger). Han gav Ingrid Thulin hennes första stora roll redan på 1940-talet, och han utnyttjade Eva Dahlbecks talang som komedienn i Fästmö uthyres (1950) flera år före hennes motsvarande roller i Bergmans 50-talskomedier. Han lät även en ung Harriet Andersson spela tonårig arbetarflicka i Trots (1952), året innan hon gjorde en liknande roll i Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Inga Tidblad och Gunn Wållgren hör till skaran av skådespelerskor som gjorde några av sina bästa rollprestationer i filmer regisserade av Molander. (Se Molander och Gunn Wållgren under inspelningen av Glasberget (1953) i Veckorevy 1953-12-07). Även Tutta Rolf gjorde några av sina första större roller i Molander-filmer. (Se Karin Swanström och Molander tacka av Tutta Rolf inför hennes förestående Hollywood-resa i Veckorevy 1935-01-07, som också innehåller klipp ur Swedenhielms (1935)).
En så omfattande filmografi som Molanders innehåller förstås både toppar och dalar, men han gjorde minnesvärda och bestående filmer i varje decennium under ett halvsekel. Om man också räknar in hans gärning som manusförfattare under 1910-talet så skapade Molander framstående verk under sex decennier; ett omfång som internationellt sett endast motsvaras av Fritz Lang, Alfred Hitchcock och några få andra filmskapare.
Text: Jon Wengström, Senior Curator, Svenska Filminstitutet, 2022
Lästips:
- Forslund, Bengt, Molander, Molander, Molander (Stockholm: Carlssons förlag, 2003)
- Forslund, Bengt, ”Gustaf H A Molander,” Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=9409
- Molander, Gustaf, Jag minns så gärna (Stockholm: Bonniers förlag, 1970)
- Soila, Tytti, Kvinnors ansikte: stereotyper och kvinnlig identitet i trettiotalets svenska filmmelodram (Stockholm: Stockholms universitet, 1991)