Uppfinnaren
Reklamfilm för Bris. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2017.
Bergmans reklamfilmer
Reklamfilmerna för tvålen Bris, som ”dödar bakterier”, försörjde sig Bergman på under ett längre inspelningsstopp när det rådde konflikt i den svenska filmbranschen 1951. Produktionsbolagen hade deklarerat inspelningsstopp i protest mot den höga nöjesskatten. Ingmar Bergman, som nyligen gift om sig, hade tre familjer att försörja och hans kontrakt med Göteborgs stadsteater hade gått ut. För att över huvud taget kunna få någon inkomst under året gick han med på att regissera nio reklamfilmer för tvålen Bris, på uppdrag av svenska Unilever. Det var en händelse som ser ut som en tanke, att Sveriges mest kände filmregissör skulle bli den som tog landets reklamfilm till en ny nivå. Bris-filmerna kom nämligen att bli de dittills dyraste och mest ambitiösa reklamfilmer som landet hade skådat.
Över huvud taget tillkom filmerna under högst seriösa och professionella förhållanden. Bland annat fick Bergman tillgång till samma tekniska utrustning som vid en långfilmsinspelning och han fick ha Gunnar Fischer som fotograf. Han hade dessutom full kontroll över filmerna, från manuskript till ’final cut’. Trots att de är beställningsarbeten är filmerna både intelligent och intressant utförda. Såväl Operation som Tredimensionellt är till exempel närmast självreflexivt modernistiska på ett sätt som – utan andra jämförelser – påminner om såväl Fängelse som Persona. Operation utspelas i en filmateljé där man håller på att spela in en reklamfilm om tvålen Bris. Tredimensionellt äger rum i en biografsalong där publiken förbluffas av en 3D-film, som också den handlar om Bris. Det sista är lite lustigt, eftersom Bergman ett par år senare skulle citeras i en dagstidning under rubriken ”Ingmar Bergman varnar för stora braknummer: Cinemascope och tredimensionell film urlöjligt dumt och fult!?”
Allra intressantast kanske ändå Rebusen är, eftersom den handlar om hur en film fogas samman av en mängd disparata tagningar som först tillsammans bildar mening. Denna enkla filmskola blir i detta reklamsammanhang nästan subversiv, eftersom den på ett instruktivt sätt avslöjar hur en film i vid mening kan sälja nästan vad som helst. Omständigheterna gick hand i hand med Bergman privata livssituation. Bergman uttryckte det på följande sätt i Bilder: ”Brisfilmerna kom till för att rädda livet på mig och mina familjer. Men det var ett sekundärt problem. Primärt var att jag kunde rumstera fritt med resurserna och fick göra precis vad jag ville med det kommersiella budskapet. Jag har förresten alltid haft svårt att bli indignerad när industrin kommer rusande till kulturen med pengar. Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet.”
Lästips:
- Bergman, Ingmar, Bilder (Norstedts: 1990)
- Burman, Christo, ”På spaning efter den populärkulturelle Bergman: Om att vända på bilden av en filmskapare”, Kulturella perspektiv, nr 4 2010 [länk] http://www.kultmed.umu.se/digitalAssets/74/74316_burman-42010.pdf
- Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
- Koskinen, Maaret, ”Tvålopera à la Bergman”, Chaplin nr 215-216 1988
Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer. I takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu upptäckas på nytt. I det här temat har Filmarkivet.se samlat verk av bland andra Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell.
(I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 56 digitaliserade filmer)
När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.
I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis leva parallellt även i framtiden.
Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.
Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.
Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.
Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.
Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.
För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.
Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.
Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).
Lästips:
- Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
- Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
- Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
- https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/digitalisering-av-film/
- http://www.ace-film.eu/wp-content/uploads/2012/05/final_report_en.pdf.
- https://www.fiafnet.org/pages/Community/Code-Of-Ethics.html
Unesco:s Världsminne: Ingmar Bergmans Arkiv (SFI)
Ingmar Bergman lämnade mängder av material efter sig, utöver spelfilmerna. Samlingen är inte bara filmhistoriskt intressant, utan också ett dokument över den tidens större kultur- och samhällsrörelser.
När Ingmar Bergmans manuskript till den tänkta filmen Kärlek utan älskare hade refuserats av tre olika producenter förpassade upphovsmannen, som framgår av en anteckning i dokumentets slut, texten till ”arkivets avd. orealiserbara visioner och drömmar.” Att detta arkiv faktiskt existerade var det få som visste, särskilt som Bergman själv vid upprepade intervjutillfällen påstod sig aldrig spara någonting och över huvud taget vara blankt ointresserad av vad som hände med hans verk efter att han själv ansåg sig färdig med det.
Med publiceringen av självbiografierna Laterna magica (1987) och i ännu högre grad Bilder (1990) lät sig något anas, eftersom han ofta hänvisar till arbetsböcker och opublicerade manuskript som om han hade dem tillgängliga. Men det var först 1998 som det verkliga förhållandet blev känt, med ett tillsynes spontant yttrande helt apropå. Det var när filmforskaren och Bergmanexperten Maaret Koskinen hade blivit uppringd av Bergman i ett annat ärende som avslöjandet kom. Koskinen beskriver det hela bäst själv:
Mitt i telefonsamtalet kom det: ”Hördudu. Jag har ett rum här på Fårö, det är fem gånger fem kvadrat och här har jag samlat på mig alltmöjligt, serru, det är en jävla kökkenmödding. Skulle du vilja ta dig en titt på det?” (Koskinen, I begynnelsen var ordet, s. 12)
”Kökkenmöddingen” visade sig vara en enastående samling skisser, utkast, handskrifter, publicerade och opublicerade manuskript, fotografier och mycket mer från Bergmans hela karriär. Under två års tid arbetade Maaret Koskinen i Bergmans hem på Fårö med att bringa ordning i en ganska kaotisk samling av material i olika stadier av förfall. Resultatet blev en grundläggande inventering och boken I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap (2002).
Ett arkiv blir till
Kommen till sitt åttionde levnadsår var Bergman nu alltså beredd att offentliggöra sitt arkiv och dessutom att avbörda sig det. Till slut föll valet på Svenska Filminstitutet, vars dåvarande vd Åse Kleveland svarade på gåvan med att ta initiativet till en stiftelse i vilken skulle ingå Bergmans viktigaste arbetsgivare genom åren: AB Svensk Filmindustri, Dramaten och Sveriges Television.
2002, samma år som Bergman regisserade sin sista pjäs på Dramaten, bildades så Stiftelsen Ingmar Bergman av de tre forna arbetsgivarna och med Filminstitutet som ordförande; den senare institutionen tog också på sig ansvaret för att samlingarna skulle bli till ett verkligt arkiv. Margareta Nordström, som nyligen pensionerats från tjänsten som chef för Filmhusets bibliotek, anställdes för att ta sig an uppgiften att sortera och katalogisera samlingarna som nu kommit att bestå av tiotusentals enskilda objekt. Riksbankens Jubileumsfond finansierade byggandet av en databas och en webbplats om Ingmar Bergmans konstnärsgärning.
Det tog Nordström och en stab av assistenter flera år att först identifiera, datera, sortera och katalogisera de tusentals dokumenten, men till slut hade det ”arkiv” som Bergman ibland nämnde men få tog på allvar (knappt ens han själv) blivit Ingmar Bergmans Arkiv. Det består nu av drygt femtio hyllmeter, och 2007 upptogs arkivet av Unesco som ett världsminne.
Författare och filmmakare
Bergman var en skrivande regissör. Inte bara skrev han de allra flesta av sina filmmanus själv och inte bara var han författare i egen rätt (till en ansenlig mängd prosa, dramatik och essäistik, varav mycket förblivit opublicerat) – han använde hela tiden skriftmediet för självreflektion, som i otaliga dagboksliknande anteckningar eller för att dokumentera sin kreativa process i vad han kallade sina ”arbetsböcker”.
Ingmar Bergmans Arkiv erbjuder därmed en unik insikt i Bergmans arbetsmetod. Tillkomsten av en film eller en teateruppsättning kan ofta spåras från ax till limpa: utkast, arbetsbok, handskrivet manuskript, maskinskrivet dito i olika, korrigerade versioner och till sist ett regimanus – allt har bevarats av upphovsmannen och finns numera tillgängligt för forskning.
Men Ingmar Bergmans Arkiv är inte bara av intresse för bergmanfanatikerna. Tack vare Bergmans centrala position i svenskt och internationellt kulturliv utgör arkivet en portal till ett flytt nittonhundratal som plötsligt blir märkvärdigt levande. Att studera regimanuset till 1943 års uppsättning av Kaj Munks Niels Ebbesen (förbjuden i det ockuperade Danmark) får en kuslig autenticitet i vetskapen om att Munk några månader efter premiären skulle mördas av nazisterna. I en brevväxling mellan Bergman och hans amerikanske agent blir det sena sextiotalets New Hollywood synlig i konturerna. Att ta del av dagboksanteckningar från perioden i skarven 70–80-tal när Bergman är i frivillig München-exil, bär vittnesbörd om en av terrorismen paranoid förbundsrepublik. Och så vidare.
Att spara allt
Hur mycket Bergman än själv påstod sig vara ointresserad av att spara någonting är det alldeles uppenbart att hans arkivariska passion ibland gränsade till ett slags arkivsjuka, där det första symtomet är begäret att spara allt. Således finns i arkivet vid sidan av originalmanuskriptet till Persona eller arbetsboken till Fanny och Alexander sådant som räkningar, gruppkorsband om snöröjning i området där Bergman bodde, information om skadedjursbekämpning eller veckomenyer (söndagen den 17 november 2006, till exempel, åt Bergman kalvbullar, sås, lingon, pressad potatis och farsdagstårta).
Arkivet gör ingen skillnad mellan ett originalmanuskript med verkshöjd och ett banalt inköpskvitto. Ett arkiv är en tidskapsel som försänker besökaren i det förflutna. Där vistas hon bland högt och lågt, stort och smått. Vad som ger vem svindel kan man inte veta.
Jan Holmberg, doktor i Filmvetenskap och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, 2019.
Lästips:
- Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955–1974 (Stockholm: Norstedts, 2018).
- Bergman, Ingmar, Arbetsboken, 1975–2001 (Stockholm: Norstedts, 2018).
- Holmberg,Jan, Författaren Ingmar Bergman (Stockholm: Norstedts, 2018).
- Koskinen, Maaret, I begynnelsen var ordet. Ingmar Bergmans tidiga författarskap (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2002).
- Koskinen, Maaret ochMats Rohdin, Fanny och Alexander: Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005).
- Rossholm, Anna Sofia, Ingmar Bergman och den lekfulla skriften(Göteborg: Makadam, 2017).
- Zern, Leif, Se Bergman (Stockholm: Natur & Kultur, 2018).