En reklamfilm för Bromma flygplats presenterad av mannen som i många år var Mr. Svensk filmcensur.

Bromma flygplats invigdes den 23 maj 1936. Denna film är gjord under Brommas första halvår som internationell flygplats och redogör för den svenska pionjärverksamheten inom svenskt trafikflyg. Bromma flygplats var först i Europa med att ha fyra asfalterade landningsbanor istället för gräs och den längsta banan var 900 meter lång. De olika byggnaderna var ritade av arkitekterna Paul Hedqvist och Nils Tesch. Hela flygplatsen hade kostat drygt 5 miljoner kronor och var delvis finansierad via nödarbete till arbetslösa.

Vi får följa det vardagliga arbetet på flygplatsen som bland annat handlar om att visa meterologens viktiga arbete för att mäta vindstyrka och planera resrutter tillsammans med piloterna. Vi får se flygplatsen både från luften och inifrån dess olika interiörer, som till exempel de numera K-märkta delarna: det gamla flygledartornet och passagerarterminalen.

Redan under flygplatsens första halvår användes Bromma av de flesta stora europeiska flygbolagen. Det här är innan SAS och det största svenska flygbolaget heter AB Aerotransport. Passagerarna är välklädda och tycks inte alls drabbade av resfeber, trots att maskinerna i ett flertal fall ser både tunna och skrangliga ut. På ett av flygplanen syns tydligt Nazitysklands swastika. Det tar fyra timmar att flyga till Berlin och sex till sju timmar att flyga till Paris och London, förkunnar berättaren stolt, som märkligt nog envisas med att kalla piloten för ”pilåt”.

Denne berättare är värd en kommentar eftersom han senare skulle få stor betydelse för svensk filmpolitik. Han heter Erik Skoglund och hans röst hördes i en lång rad kortfilmer fram till början av 1950-talet. Han var även reporter på SF journalen och regisserade ett litet antal filmer själv. Under kriget var Skoglund andre kanslisekreterare vid socialdepartementet och deltog ofta i de filmmöten som hölls på Svensk informationsstyrelse, SIS. SIS var under kriget landets viktigaste kontrollinstans av alla medier, information och propaganda. Senare var Skoglund chef för den svenska filmcensuren, Statens biografbyrå, och han skrev även en bok om sin gärning där som kom ut 1971.

Lite kuriosa: filmtiteln Upp genom luften användes till minst fyra filmer som gick upp på svenska biografer mellan 1923 och 1948. Det här är dock den enda av dessa filmer som är svensk. Filmens fotograf heter Frank Dalin. Han kom sedan att vara mycket flitig i svensk film och stod bland annat bakom kameran på Olle Hellboms Raggare (1959).