Till er tjänst!
Instruktionsfilm om ransonering. Varning för svartabörsaffärer. Undervisning hos Köpmannainstitutet för blivande butiksbiträden. Hantering av ransoneringskort i livsmedelsbutik i en småstad.
När ransoneringen var som värst i Sverige under andra världskriget räckte varje kaffekupong bara till 13 gram kaffe. I praktiken innebar det att en kaffekopp var något man bara kunde unna sig någon gång i veckan, om man inte nöjde sig med varianter av cikoria och rostad råg. I vår egen fredliga tid konsumerar varje svensk i genomsnitt 18 gånger mer kaffe än vad som var tillåtet under ransoneringsåren.
Med en sådan kaffepolitik var det inte märkligt att svarta börs-affärer blev en lockande utväg för många svenskar. Men filmen ”Till Er tjänst” ville lyfta ett varningens finger mot alla de som funderade på olagliga sätt att komma över några extra gram kaffe, eller socker, havregryn, makaroner eller andra kupongbelagda varor.
I jämförelse med de fasor som de flesta europeiska länder hade fått utstå dittills under kriget ter sig köpmannens gnäll över besvärliga kunder aningen naivt, men visst var det besvärligt för både handlare och konsument att anpassa sig till kristiderna. Särskilda kristidsnämnder inrättades också redan 1939, med uppgift att koordinera den lokala ransoneringen och dela ut ransoneringskort. Jämfört med den ransonering som införts under första världskriget var också 1940-talets ransonering betydligt mer omfattande. Dubbelt så många varor som tidigare blev nu kortbelagda, men man får misstänka att just kaffet, som också var den första varan att ransoneras, var det som saknades mest på det svenska köksbordet.
Först 1951, många år efter kriget, avskaffades de sista ransoneringarna i Sverige, men under oljekrisen 1973 återkom bruket, då med ransonering på bensin.
Beredskap i krigstid
När det känns som att väpnad konflikt står för dörren – vilket ansvar har politikerna? Marie Cronqvist, professor i modern historia vid Linköpings universitet, berättar om beredskapsfilm och värdefulla kvarlevor från när Sverige bara var ett andetag från att dras in i krig.
”Medborgare! Vårt fosterland upplever ånyo en prövningens stund, den kanske mest påfrestande på mer än ett århundrade. Kriget har förts ända inpå våra gränser.” Så inledde statsminister Per Albin Hansson sitt radiotal den 12 april 1940, bara några dagar efter att Nazityskland inlett sitt anfall på Danmark och Norge.
Radiotalet fångades även på film. Det var inte första gången statsministern filmades när han höll tal som sändes i etern, men till skillnad från många tidigare tillfällen fanns det här ingen verklig publik han kunde rikta sig till. På filmen ser vi hur blicken flackar mellan manus och övriga delar av rummet, som om han söker en mottagare. Ännu finns inga tecken på den medieträning som kännetecknade flera av hans efterträdare på statsministerposten, Tage Erlander och i ännu högre utsträckning Olof Palme. Allvaret är dock knappast att ta miste på. Det hörs i tonläget och det syns i ansiktsuttrycket.
Just denna film är inte bara en värdefull kvarleva av en specifikt dramatisk politisk situation i svensk modern historia och ett vittne till den chock som ockupationen av grannländerna innebar, att Sverige nu var bara ett andetag från att bli indraget i krig. Den ingår också i en förhållandevis heterogen samling filmer på temat krigsberedskap och allvarstid. I denna kategori finner vi förutom politiska tal också en stor mängd journalfilmer, civilförsvarsfilmer, propaganda- och instruktionsfilmer, skolfilmer och industrifilmer. Här finns självfallet även den spelfilmskategori som filmvetaren Jan Olsson har kallat och som skildrar soldatliv, vardag, hot om ockupation eller den inre fienden under andra världskriget. Exempel här är bioframgångar som Landstormens lilla Lotta (Weyler Hildebrand, 1939), Beredskapspojkar (Sigurd Wallén, 1940), Första divisionen (Hasse Ekman, 1941), och den allegoriska filmatiseringen av Wilhelm Mobergs Rid i natt (Gustav Molander, 1941).
Krig och film hör, som många film- och medieforskare påpekat, intimt samman. Krig var ett tidigt tema inom journalfilm, och krigsfilmen en av de första spelfilmsgenrerna. Även hos publiken fanns ett sug efter krig på film. Att gå på bio under första världskriget innebar en möjlighet att ta del av krigets scenarier i andra delar av världen och skapa sig andra bilder än dem som man tog del av genom nyhetsflödet i dagstidningar och telegram. Att ta del av krig på film kunde paradoxalt nog vara ett sätt att på samma gång uppdatera sig om storpolitiska skeenden och bli underhållen av dramatiska scener.
Men kopplingen mellan krig och film syns alltså långt ifrån endast i skildringar av våld, och handlar inte enbart om militära strider på slagfälten. Krigstemat rymmer även den betydligt mindre spektakulära civila beredskapen, ärenden på hemmafronten, mörkläggning och upprättandet av livsmedelslager, kristid och ransoneringar, samt frågor om censur och upprätthållandet av medborgaranda och försvarsvilja. Alla dessa vardagliga bestyr och deras associerade värden och normer kan också sorteras under rubriken beredskapsfilmer. Från filmens barndom och första världskriget finns ett antal journalfilmer på temat – såsom Potatisodling i Vasaparken (1917) och Livsmedelsnämnden säljer potatis i Göteborg (1917).
Här finner vi också den unika produktionen För hem och härd (1917), en halvtimmeslång dramatisering med manus och tydligt utmejslade rollfigurer signerad Georg af Klercker. af Klercker var vid sidan av Mauritz Stiller och Victor Sjöström en av samtidens mest tongivande svenska regissörer och i För hem och härd spelar han dessutom en av huvudrollerna, drängen Sven som rycks ur sin idylliska tillvaro på gården för att ta tjänst i landstormens trupper, bli skadad i strid och återvända hem som hjälte. Filmen, som var inspelad till stora delar vid Älvsborgs fästning och Marstrand, rönte betydande uppmärksamhet. Stockholmspremiären bevistades av såväl kronprinsen som statsministern, och Göteborgspremiären tog – åtminstone enligt en recensent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – formen av en patriotisk folkfest med fulltalig publik, livliga applåder och specialkomponerad liveframförd musik och sångnummer.
För hem och härd är särskilt intressant eftersom den är en tidig och genrebildande produktion, vars spår vi kan avläsa i såväl andra världskrigets spelfilmer på beredskapstemat som i de många beställda civilförsvarsfilmer som härstammar från perioden efter . Några exempel från världskrigseran, i den kristid som fick sitt konkreta retoriska uttryck i Per Albin Hanssons allvarstyngda radiotal, är de filmer som visar övningar med barn och ungdom, som En lektion i beredskap (1940) eller Scouter i beredskap (1942), och här finns också filmer på temat livsmedel och ransonering, som Till er tjänst (1943). Sådana filmer pekar också fram mot efterkrigstiden och dess uppsjö av informations- eller instruktionsfilmer om det kalla krigets totala försvar, flyglarm och kärnvapenberedskap, producerade eller beställda av Försvarsstaben, Kungliga Civilförsvarsstyrelsen eller Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm. Här finns även en lång rad civila industri- och skolfilmer på temat civil beredskap.
Många av dessa beredskapsfilmer har ett likartat upplägg, där det dokumentära faktainnehållet ges en dramatiserad, fiktiv ram. Inledningen är inte sällan, precis som i stilbildande För hem och härd, en tablå över en lugn och fredlig svensk idyll, som plötsligt drabbas av ett anfall eller en kris. Ett omskakande skeende inleds, varefter berättelsen bryts och filmen avrundas med en påminnelse om att detta realistiska scenario trots allt inte hände, men att det skulle kunna hända. Därför är det en god idé att redan i förväg se till sina vardagliga förberedelser, precis som aktörerna i filmen.
I detta ligger också beredskapsretorikens och det civila försvarets stora utmaning. Det handlar om att finna en bra balans mellan hot och trygghet, mellan artikulerandet av å ena sidan den fara och de tänkbara umbäranden som väntar, och å andra sidan invagga befolkningen i en grundläggande förtröstan och tillförsikt. Per Albin Hansson stod inför denna retoriska utmaning i sitt filmade radiotal den 12 april 1940, men situationen gäller självfallet också alla dagens politiker och auktoriteter, som har till uppgift att förmedla vardaglig trygghet, beslutsamhet och svensk gemenskap i en tid av krigsberedskap och djupaste allvar.
Text: Marie Cronqvist, mediehistoriker och professor i modern historia, Linköpings universitet, 2024
Lästips
Marie Cronqvist, ”Vi går under jorden: Kalla kriget möter folkhemmet i svensk civilförsvarsfilm” i Jönsson & Heding, red., Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (2008)
Douglas A Cunningham & John C Nelson, A Companion to the War Film (2016)
Mats Jönsson, Visuell fostran: Film- och bildverksamheten i Sverige under andra världskriget (Lund 2011)
Jan Olsson, Svensk spelfilm under andra världskriget (1979)
Torgny Wickman
Torgny Wickman blev mest känd för sexualupplysningsfilmen Ur kärlekens språk. Under sin långa karriär verkade han dock inom långt fler genrer än informationsfilm och mjukporr. Socialreportage, reklam och thrillers står också på regissörens repertoar, som det här temat är ett urval ifrån.
Regissören Torgny Wickman var 24 år gammal när han 1935 grundade produktionsbolaget Ellwe-Film. Tre år senare gjorde han Godag staty, ett porträtt av konstnären Carl Milles och hans trädgård på Lidingö i Stockholm. Här finns en lätt ton i ord och bilder som återkommer i de hundratals reklam- och informationsfilmer som Torgny Wickman och Ellwe-Film, senare ombildat till Svensk Journalfilm, producerade under flera decennier.
Kortfilmerna Ögat ser och Det glömda rummet från 1960 kallas socialreportage, men Ögat ser om vår syn lyfter fram produkter från färgindustrin, medan Det glömda rummet om våra toaletter och badrum var beställd av Gustavsberg. Torgny Wickman gjorde dem till poetiska och pedagogiska kavalkader och missade inte ett tillfälle att visa en lättklädd dam eller ett par nakna bröst. Så har han också skrivit in sig i den svenska filmhistorien som regissören till Ur kärlekens språk från 1969, en sexualupplysningsfilm med autentiska samlag som väckte uppmärksamhet över hela världen och fick ett par uppföljare.
Med filmer som Kyrkoherden från 1970 och Anita – ur en tonårsflickas dagbok från 1973 kom Torgny Wickmans namn att förknippas med den gladporr eller mjukporr som vid den tiden visades flitigt på svenska biografer runt om i landet. Men i filmen om Anita, där en ung Stellan Skarsgård spelar psykologistudent som försöker bota Christina Lindbergs nymfoman, lägger Torgny Wickman fokus på kvinnans orgasm och moraliserar över gubbarna som utnyttjar henne. På samma sätt hade Kärlekens språk-filmerna syftet att frigöra sexualiteten.
Efter ett par försök i thrillergenren slutade Torgny Wickman att göra långfilm i slutet av 1970-talet. Hans sista kortfilmer återvände till konstens värld, som i Albert Målare från 1987 om en av Sveriges mest framstående konstnärer i slutet av 1400-talet. Torgny Wickman gick bort 1997.
Lästips:
- Björklund, Elisabet och Mariah Larsson (red.), Swedish Cinema and the Sexual Revolution (Jefferson, North Carolina: McFarland and Co., 2016)
- Idestam-Almqvist, Bengt, ”Filmkonst och konstfilm”, Chaplin nr 9, 1962
- Qvist, Per Olof och Tytti Soila, ”Eva – den utstötta / Swedish and Underage”, Tytti Soila (red.), The Cinema of Scandinavia (London: Wallflower, 2005)
- Sundgren, Nils-Olof, ”Ur Kärlekens språk”, Filmkonst september, 1993
- ”Torgny Wickman berättar filmhistoria”, intervju av Per Lönndahl, ljudkasett inspelad 1995, Sfi:s bibliotek, Stockholm