The Wings
After posing as a model for celebrated artist Zoret’s new sculpture, the young painter Mikael is adopted by the master and becomes his protégé. Mikael begins to spend more and more time with Zoret’s possible wife-to-be, the countess Lucia, and has to borrow money from Zoret to finance her extravaganzas. When Zoret becomes fatally ill, Mikael finally understands the nature of his relationship to the sculptor. The drama is framed by a story wherein the director Stiller gets an idea for a new film, chooses the actors and goes to the cinema to see the final result, and witnesses the reactions afterwards.
Original title: Vingarne.
Digitalt restaurerade stumfilmer
Digitalisering av stumfilm innebär oftast ett omfattande restaureringsarbete. Målet i Filminstitutets arbete är att återskapa versioner så lika originalen som möjligt. Nu tillgängliggörs nio klassiska stumfilmer, av bland andra Mauritz Stiller, helt gratis på Filmarkivet.se.
Sedan år 2013 bedriver Svenska Filminstitutet ett stort projekt med mål att digitalisera det svenska filmarvet. Från att inledningsvis mer syftat till att digitalt tillgängliggöra redan existerande analoga versioner av filmer har arbetet successivt fått ett allt större fokus på att också rätta till problem som uppkommit genom åren, det vill säga det vi brukar beskriva med begreppet restaurering. För filmerna från stumfilmseran (1897-1931) är behovet av restaurering extra stort eftersom praktiskt taget ingen svensk stumfilm överlevt till våra dagar i en version motsvarande hur den såg ut vid sin premiär.
En stor del av förklaringen till både varför så många svenska stumfilmer gått förlorade och varför bevaringsstatusen för de som trots allt överlevt ser ut som den gör brukar tillskrivas den förödande branden i en lagerbyggnad för film i Vinterviken 1941. Fram till början av 1950-talet var nämligen den dominerande filmbasen den självdestruerande och oerhört brandfarliga nitratcelluloiden. När det ledande filmbolaget Svensk Filmindustri mitt under kriget evakuerat sina stumfilmsnegativ ville det sig inte bättre än att olyckan var framme och hela samlingen gick upp i rök. De svenska stumfilmer som trots allt överlevde gjorde så på grund av att material i form av mer eller mindre slitna visningskopior och enstaka negativ vid tillfället förvarades på andra ställen runt om i världen.
Nu kan de svenska stumfilmernas bevaringsstatus inte enbart skyllas på Vinterviksbranden. En annan viktig anledning är tidigare generationers filmarkivpraxis på Svenska Filminstitutet. Fram till början på 2000-talet destruerades de brandfarliga nitratmaterialen, ofta efter bristfälliga omkopieringar till säkerhetsfilm, något som omöjliggör nyrestaureringar baserade på samma källmaterial som tidigare funnits att tillgå. Detta har fått till följd att varje nitratkopia av en svensk stumfilm som idag hittas i Sverige eller utomlands ofta kan komplettera det material till filmen som vi eventuellt redan har och därmed leda till en bättre restaurering.
För filmrestaureringar är det viktigt att definiera vilken version man försöker återskapa. Oftast utgör premiärversionen målet, men beroende på källmaterial kan även andra versioner övervägas. Vid restaureringen av John W. Brunius Thora van Deken (1920) hittades exempelvis motstridiga tintningsupplysningar, dels i resterna av en svensk distributionskopia, dels i franska noteringar härrörande från det numera förlorade originalnegativet. Tintning och även toning var två vanliga sätt att färga filmremsorna under stumfilmstiden för att skapa färgeffekter. I detta fall användes färginformationen i kopian som mall, men hade denna inte funnits att tillgå hade färgerna kanske istället återskapats utifrån den franska exportversionen.
När det gäller att återskapa en filmversion så nära som möjligt finns det tre olika aspekter att ta i beaktande: den materiella, den estetiska och den narrativa. Ser man till 1970-, 80- och 90-talens svenska analoga stumfilmsrestaureringar kan det uppfattas som att fokus främst legat på den materiella aspekten, det vill säga att längdmässigt försöka skapa en så fullständig version som möjligt. På det estetiska planet genomfördes inte alltid omkopieringen till säkerhetsfilm så att man bäst tog tillvara bildkvaliteten och ofta dokumenterades inte heller tintnings- och toningsinformation innan destruktion. Vad gäller det narrativa var det inte heller alltid praxis att göra publiken uppmärksam på att för handlingen betydelsebärande delar eventuellt kunde saknas.
Numera försöker vi i våra digitala restaureringar bejaka samtliga tre aspekterna av återskapande, vilket kan leda till kompromissituationer. Vid restaureringen av Ivan Hedqvists Dunungen (1919) användes flera olika filmmaterial för att dels kunna göra en så längdmässigt komplett version som möjligt, dels kunna använda den bäst bevarade bildinformationen för respektive scen. Trots detta saknas fortfarande stora delar av filmen och de försvunna scenerna, vilka klippts bort när man tidigare till exempel har velat förkorta filmens spellängd genom åren, rekonstruerades med hjälp av textkartonger, förklarandetexter och stillbilder. Här skulle kritik kunna riktas mot att det narrativa återskapandet påverkar den estetiska upplevelsen. I händerna på en annan filmarkivarie hade fokus för restaureringen kanske snarare legat på att återskapa den förkortade versionen av filmen. Samtliga restaureringar baseras alltid på en rad subjektiva bedömningar och ett och samma källmaterial kan ofta tolkas på olika sätt.
En känd fallgrop för filmrestaureringar är att göra en film bättre eller snyggare än vad den någonsin varit. Med dagens digitala verktyg är denna risk extra stor eftersom defekter och skavanker som redan sågs av premiärpubliken på ett alltför enkelt sätt kan avlägsnas. Man får inte heller glömma att en filmrestaurering aldrig blir slutgiltig förrän man uppnått en version som på alla tänkbara sätt är identisk med den version man velat återskapa. Förutom att källmaterial kan omtolkas så kan även tidigare okänt material dyka upp. Mauritz Stillers Balettprimadonnan (1916) är ett exempel på detta. På 1990-talet återfanns resterna av en spansk nitratkopia, vilket möjliggjorde en analog rekonstruktion av filmen. När det på 2010-talet hittades ytterligare avsnitt från samma kopia kunde plötsligt en ny och mer omfattande restaurering genomföras, men eftersom flera scener fortfarande saknas är det möjligt att även denna version någon gång måste revideras. Det är därför viktigt att i möjligaste mån bevara allt källmaterial så att framtida generationers filmarkivarier kan göra sina tolkningar.
Samtliga filmer som publicerats under temat Digitalt restaurerade stumfilmer är rättighetsfria, vilket innebär att upphovsrätten för dem har löpt ut. För filmverk gäller rättigheterna i 70 år efter sista upphovspersonens död, och för stumfilm är det filmernas regissörer och manusförfattare som räknas. För en regissör som Mauritz Stiller, som dog redan 1928, är rättighetsläget för filmerna helt beroende på vilka manusförfattare han samarbetade med. Medan Vingarne (1916) och Balettprimadonnan är fria kommer det exempelvis att dröja ända till utgången av 2040 innan Gösta Berlings saga (1924) blir fri eftersom han för den filmen samarbetade med manusförfattaren Ragnar Hyltén-Cavallius som avled först 1970.
I takt med att fler rättighetsfria stumfilmer restaureras digitalt eller att rättigheterna till redan restaurerade filmer löper ut, kommer detta tema att utvidgas.
Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2021
Lästips:
- Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
- Cherchi Usai, Paolo, Silent Cinema: An Introduction, (London: BFI, 2000)
- Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
- Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
- Read, Paul och Meyer, Mark-Paul, Restoration of Motion Picture Film, (Oxford: Butterworth-Heinemann, 2000)
Queer
Filmer som Bögjävlar (1977) var banbrytande när samkönade relationer porträtterades helt öppet. Men genom en queer blick på filmen kan vi samla verk från långt tidigare och här kan du se film med queera teman producerade under ett tidsspann på drygt 100 år.
När Rosa Grünberg, iförd frack, bjuder upp Emma Meissner till dans i filmen Skilda tiders danser från 1909 anade nog ingen av dem att de skapade historia. Detta kan nämligen vara det allra första exemplet på svensk queerfilm. Värt att notera är att deras samkönade dans har släktskap med Dickson Experimental Short Film från 1895 där två män ses dansa med varandra ackompanjerade av en tredje man som spelar violin. Några år efter Skilda tiders danser, 1916, har Mauritz Stillers Vingarne premiär som av flera forskare anses vara den allra första långa queerfilmen – i hela världen. Reaktionerna från Vingarnes premiär var blandad och temat, en äldre manlig konstnär som blir kär i ynglingen som sitter modell för statyn Vingarne, ansågs för vågat. Detta trots att konstnärer som Carl Wilhelmson och Nils Dardel, generationsbarn med Stiller, vågade sig på homoerotiska teman i sina målningar.
Även kvinnorevolutionen i vårt land i början av 1920-talet avspeglades i filmerna under denna period. Kvinnokollektiv utan män i bild syns bland annat i Luffar-Petter (1922), Norrtullsligan (1923) och Flickan i frack (1926). Den som är utrustad med en queer blick kan se att det inryms mer än vänskap i vissa sekvenser i dessa filmer. Crossdressing, det vill säga kvinnor som bär manskläder och vice versa, är något som är tämligen frekvent i den svenska långfilmen under 20-, 30- och 40-talet. På Filmarkivet.se finns reklamfilmen Hylins Rakin (1940) .där en av 1900-talets skickligaste damimitatörer, Lasse Krantz, gör reklam för rakkrämen Rakin som gör det lättare för honom att imitera Greta Garbo. Både Hasse Ekman och Ingmar Bergman intresserar sig för homo- och bisexualitet i tidiga filmer som Ekmans Flicka och hyacinter (1950) och Bergmans Törst (1949). Efter dem kom regissörer som Arne Ragneborn, Mai Zetterling, Vilgot Sjöman som i bihandlingar vågade visa upp queera karaktärer.
Det skulle dock dröja ända till slutet av 70-talet innan det gjordes filmer där homosexualiteten tilläts ha en dominerande betydelse för handlingen. Eva och Maria (1983) och Bögjävlar (1977) är båda av novellfilmslängd, spelades in samtidigt och sammanföll med att Socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexuella och båda finns att se på Filmarkivet.se. Det är anmärkningsvärt att det, till skillnad från så många andra länder i västvärlden, har tagit så lång tid för queera spelfilmer att få fotfäste i Sverige. Det var först på 90-talet som ”komma ut -filmer” som Pensionat Oskar (1995), När alla vet (1995) och Fucking Åmål (1999) kom och banade väg för filmer som Patrik 1,5 (2008), Kyss mig (2011) och Nånting måste gå sönder (2014). Dock är förekomsten av queerskildringar i svensk lång spelfilm i dag fortfarande sparsam.
Under rubriken Queer hittar du kortfilmer som alla är HBTQ-relaterade. Flera av kortfilmerna har rönt stor uppmärksamhet på framför allt Berlins filmfestival och vunnit Teddy Awards. Många av kortfilmerna har visats på mängder av LGBT-festivaler runt om i världen. Queer-temat fylls på kontinuerligt.
Text: Jan Göransson, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästip:
• Ryberg, Ingrid, ”Between positive representation and camp performance: Three films from the Swedish lesbian and gay liberation movement”, Journal of Scandinavian Cinema, Vol 5, No 2, 2015
• Linder, Anna och Annika Ruth Persson (red.), Queera rörliga bilder / Queer moving images (Göteborg: ArtMonitor, 2017)
• Schoonover, Karl och Rosalind Galt, Queer cinema in the world (Durham: Duke University Press, 2016)
• Wallenberg, Louise,”Stilleristic women: gender as masque and ambivalence in the work of Mauritz Stiller”, Aura: filmvetenskaplig tidskrift nr 4, 2000.
• Wallenberg, Louise, ”Straight heroes with queer inclinations: male film stars in the Swedish 1930s”, Sean Griffin (red.), Hetero: queering representations of straightness (Albany, NY: State University of New York Press, 2009)