Talarfilm Per Albin Hansson
Statsminister Per Albin Hansson talar om vårt försvar och om neutralitetspolitiken i ett tal till nationen som hålls i radio den 12 april 1940.
”Medborgare! Vårt fosterland upplever ånyo en prövningens stund, den kanske mest påfrestande på mer än ett århundrade. Kriget har förts ända inpå våra gränser.” Så inledde statsminister Per Albin Hansson sitt radiotal den 12 april 1940, bara några dagar efter att Nazityskland inlett sitt anfall på Danmark och Norge. Läs mer om denna film och andra beredskapsfilmer i vårt tema om Beredskap i krigstid.
Beredskap i krigstid
När det känns som att väpnad konflikt står för dörren – vilket ansvar har politikerna? Marie Cronqvist, professor i modern historia vid Linköpings universitet, berättar om beredskapsfilm och värdefulla kvarlevor från när Sverige bara var ett andetag från att dras in i krig.
”Medborgare! Vårt fosterland upplever ånyo en prövningens stund, den kanske mest påfrestande på mer än ett århundrade. Kriget har förts ända inpå våra gränser.” Så inledde statsminister Per Albin Hansson sitt radiotal den 12 april 1940, bara några dagar efter att Nazityskland inlett sitt anfall på Danmark och Norge.
Radiotalet fångades även på film. Det var inte första gången statsministern filmades när han höll tal som sändes i etern, men till skillnad från många tidigare tillfällen fanns det här ingen verklig publik han kunde rikta sig till. På filmen ser vi hur blicken flackar mellan manus och övriga delar av rummet, som om han söker en mottagare. Ännu finns inga tecken på den medieträning som kännetecknade flera av hans efterträdare på statsministerposten, Tage Erlander och i ännu högre utsträckning Olof Palme. Allvaret är dock knappast att ta miste på. Det hörs i tonläget och det syns i ansiktsuttrycket.
Just denna film är inte bara en värdefull kvarleva av en specifikt dramatisk politisk situation i svensk modern historia och ett vittne till den chock som ockupationen av grannländerna innebar, att Sverige nu var bara ett andetag från att bli indraget i krig. Den ingår också i en förhållandevis heterogen samling filmer på temat krigsberedskap och allvarstid. I denna kategori finner vi förutom politiska tal också en stor mängd journalfilmer, civilförsvarsfilmer, propaganda- och instruktionsfilmer, skolfilmer och industrifilmer. Här finns självfallet även den spelfilmskategori som filmvetaren Jan Olsson har kallat och som skildrar soldatliv, vardag, hot om ockupation eller den inre fienden under andra världskriget. Exempel här är bioframgångar som Landstormens lilla Lotta (Weyler Hildebrand, 1939), Beredskapspojkar (Sigurd Wallén, 1940), Första divisionen (Hasse Ekman, 1941), och den allegoriska filmatiseringen av Wilhelm Mobergs Rid i natt (Gustav Molander, 1941).
Krig och film hör, som många film- och medieforskare påpekat, intimt samman. Krig var ett tidigt tema inom journalfilm, och krigsfilmen en av de första spelfilmsgenrerna. Även hos publiken fanns ett sug efter krig på film. Att gå på bio under första världskriget innebar en möjlighet att ta del av krigets scenarier i andra delar av världen och skapa sig andra bilder än dem som man tog del av genom nyhetsflödet i dagstidningar och telegram. Att ta del av krig på film kunde paradoxalt nog vara ett sätt att på samma gång uppdatera sig om storpolitiska skeenden och bli underhållen av dramatiska scener.
Men kopplingen mellan krig och film syns alltså långt ifrån endast i skildringar av våld, och handlar inte enbart om militära strider på slagfälten. Krigstemat rymmer även den betydligt mindre spektakulära civila beredskapen, ärenden på hemmafronten, mörkläggning och upprättandet av livsmedelslager, kristid och ransoneringar, samt frågor om censur och upprätthållandet av medborgaranda och försvarsvilja. Alla dessa vardagliga bestyr och deras associerade värden och normer kan också sorteras under rubriken beredskapsfilmer. Från filmens barndom och första världskriget finns ett antal journalfilmer på temat – såsom Potatisodling i Vasaparken (1917) och Livsmedelsnämnden säljer potatis i Göteborg (1917).
Här finner vi också den unika produktionen För hem och härd (1917), en halvtimmeslång dramatisering med manus och tydligt utmejslade rollfigurer signerad Georg af Klercker. af Klercker var vid sidan av Mauritz Stiller och Victor Sjöström en av samtidens mest tongivande svenska regissörer och i För hem och härd spelar han dessutom en av huvudrollerna, drängen Sven som rycks ur sin idylliska tillvaro på gården för att ta tjänst i landstormens trupper, bli skadad i strid och återvända hem som hjälte. Filmen, som var inspelad till stora delar vid Älvsborgs fästning och Marstrand, rönte betydande uppmärksamhet. Stockholmspremiären bevistades av såväl kronprinsen som statsministern, och Göteborgspremiären tog – åtminstone enligt en recensent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – formen av en patriotisk folkfest med fulltalig publik, livliga applåder och specialkomponerad liveframförd musik och sångnummer.
För hem och härd är särskilt intressant eftersom den är en tidig och genrebildande produktion, vars spår vi kan avläsa i såväl andra världskrigets spelfilmer på beredskapstemat som i de många beställda civilförsvarsfilmer som härstammar från perioden efter . Några exempel från världskrigseran, i den kristid som fick sitt konkreta retoriska uttryck i Per Albin Hanssons allvarstyngda radiotal, är de filmer som visar övningar med barn och ungdom, som En lektion i beredskap (1940) eller Scouter i beredskap (1942), och här finns också filmer på temat livsmedel och ransonering, som Till er tjänst (1943). Sådana filmer pekar också fram mot efterkrigstiden och dess uppsjö av informations- eller instruktionsfilmer om det kalla krigets totala försvar, flyglarm och kärnvapenberedskap, producerade eller beställda av Försvarsstaben, Kungliga Civilförsvarsstyrelsen eller Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm. Här finns även en lång rad civila industri- och skolfilmer på temat civil beredskap.
Många av dessa beredskapsfilmer har ett likartat upplägg, där det dokumentära faktainnehållet ges en dramatiserad, fiktiv ram. Inledningen är inte sällan, precis som i stilbildande För hem och härd, en tablå över en lugn och fredlig svensk idyll, som plötsligt drabbas av ett anfall eller en kris. Ett omskakande skeende inleds, varefter berättelsen bryts och filmen avrundas med en påminnelse om att detta realistiska scenario trots allt inte hände, men att det skulle kunna hända. Därför är det en god idé att redan i förväg se till sina vardagliga förberedelser, precis som aktörerna i filmen.
I detta ligger också beredskapsretorikens och det civila försvarets stora utmaning. Det handlar om att finna en bra balans mellan hot och trygghet, mellan artikulerandet av å ena sidan den fara och de tänkbara umbäranden som väntar, och å andra sidan invagga befolkningen i en grundläggande förtröstan och tillförsikt. Per Albin Hansson stod inför denna retoriska utmaning i sitt filmade radiotal den 12 april 1940, men situationen gäller självfallet också alla dagens politiker och auktoriteter, som har till uppgift att förmedla vardaglig trygghet, beslutsamhet och svensk gemenskap i en tid av krigsberedskap och djupaste allvar.
Text: Marie Cronqvist, mediehistoriker och professor i modern historia, Linköpings universitet, 2024
Lästips
Marie Cronqvist, ”Vi går under jorden: Kalla kriget möter folkhemmet i svensk civilförsvarsfilm” i Jönsson & Heding, red., Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (2008)
Douglas A Cunningham & John C Nelson, A Companion to the War Film (2016)
Mats Jönsson, Visuell fostran: Film- och bildverksamheten i Sverige under andra världskriget (Lund 2011)
Jan Olsson, Svensk spelfilm under andra världskriget (1979)
Talarfilmer
Att filma tal var dels ett sätt att nå ut med information och propaganda, dels en lösning för att fylla biorepertoaren när andra världskriget gjorde filmutbudet mindre. Det här temat samlar talarfilmer där politiker och andra högt uppsatta personer lobbar för sina intressen.
AB Svensk Talfilm bildades i början på 1930-talet och bedrev traditionell spelfilmsproduktion, men erbjöd också sina tjänster i form av talarfilmer till politiska partier, fackförbund och organisationer. Även andra bolag började producera talarfilmer vid denna tid. Under andra världskriget, närmare bestämt 1940, nådde filmerna ett rekordantal, vilket förmodligen berodde på det världspolitiska läget. Kriget medförde nämligen minskad filmimport till Sverige, samtidigt som antalet biobesökare nådde rekordnivåer. Detta medförde att filmbranschen fick svårigheter att fylla biorepertoaren. Talarfilmerna blev därför ett sätt att fylla ut biorepertoaren, samtidigt som olika samhällsaktörer med filmernas hjälp nådde ut till allmänheten med viktig information och propaganda.
Talarfilmerna var relativt korta, ca 5–15 minuter, och behandlade ofta en dagsaktuell fråga. Scenografin indikerade inte sällan talarens hemvist, och då politiker och fackföreningsmän ofta medverkade, ägde framställningen vanligtvis rum vid en talarstol. I en talarfilm från 1934 läser Verner von Heidenstam (1860–1940) högt ur sin politiskt stridbara dikt ”Medborgarsång”. Dikten var ett inlägg i rösträttsdebatten i slutet av 1800-talet, och innehåller de ryktbara raderna: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér / att medborgarrätt heter pengar.” I en annan av talarfilmerna återfinns liberalen Kerstin Hesselgren (1872–1962), en av svensk politiks kvinnliga pionjärer, tillika medlem i den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.
Bland filmerna förekommer även två av Sveriges mest uppburna idrottsledare vid denna tid, Clarence von Rosen (1867–1955) och J. Sigfrid Edström (1870–1964), den senare även ryktbar industriledare och en av Sveriges mäktigaste personer under flera decennier. I inspelningar från 1940 berättar de anekdotiska minnen från svensk idrotts första decennier. Edström var en av världens främsta idrottsledare under förra hälften av 1900-talet, bland annat som president för IAAF (Internationella friidrottsförbundet) och IOK (Internationella Olympiska Kommittén). En mindre smickrande sida av herrarna var deras antisemitism. Von Rosen var med om att introducera nazismen inom svensk överklass under 1930-talet, medan Edström vid samma tid hyste sympatier för Hitler och Nazityskland i största allmänhet.
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
- Blomberg, Eva, ”Filmeländet – att utarbeta en filmpolitik”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007).
- Frangeur, Renée, Den gränsöverskridande politikern: Kerstin Hesselgren: (Stockholm: Carlssons, 2013)
- Gedin, Per I., Verner von Heidenstam: Ett liv (Stockholm: Bonnier, 2006)
- Jönsson, Mats, Visuell fostran: film- och bildverksamheten i Sverige under andra världskriget (Lund: Sekel Bokförlag, 2011).
- Rohdin, Mats, ”We are sporting people and do not care much for politics” – J. Sigfrid Edström, antisemitismen och Nazityskland 1933–45”, Mats Jönsson och Peller Snickars (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?”: Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)