Strandhugg på Rågö, Storrännare i Vålådalen
Filmens första inslag visar svenskesternas liv på karga Rågö. Här ägnar sig befolkningen framförallt åt fiske, jordbruk och sjöfart. Bilderna visar det hårda arbetet med enkla verktyg på fälten och dans i traditionell folkdräkt. Filmens andra inslag innehåller skidåkning vid Vålådalens turiststation.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Svensk emigration: Estland
Svenskar har sedan medeltiden migrerat till Estland och från tidigt 1900-tal finns filmdokumentation av svensk närvaro och estlandssvenskt liv där. Under Andra världskriget kom många ester och estlandssvenskar till Sverige och det här temat inkluderar även film om båtflykterna.
I år firar Estland 100 år som republik vilket ger oss anledning att se tillbaka på de svensk-estniska relationerna genom tiderna.
Estlandsvenskarna, det vill säga aibofolket (ö-bor eller rannarootslased på estniska) eller kustsvenskarna (eestirootslased på estniska), är en svensk minoritet som levt i västra och norra Estland sedan 1200–talet. De områden de framförallt befolkat är Nuckö, Nargö, Stora och lilla Rågö, Ormsö, Runö och Odinsholmen. I journalfilmen SF 2444 finns ett inslag som skildrar livet på just Rågö. Till en början bodde det svenskar även på Ösel och Dagö. Första gången svenskar omnämns i skrift är i Hapsals stadsrätt 1294. En teori är att de första bosättarna var korsfarare som på 1200-talet kom för att frälsa ”barbarerna” på andra sidan Östersjön men med stor sannolikhet handlade det också om någon form av kolonialisering. Esterna själva var vid den här tiden framförallt jordbrukare och bodde därför inte i någon större utsträckning i de karga kustområdena där svenskarna valde att slå sig ner. Svenskarna levde enligt ”svensk rätt” vilket betydde att de hade betydligt större rörelsefrihet än de estniska bönderna som under 1400-talet mer eller mindre kommit att betraktas som livegna. Svenskesterna ägnade sig framförallt åt fiske, jordbruk och sjöfart och på Runö fångade man även säl. 1629–1721 var hela Estland under svenskt styre. Vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval (nuvarande Tallin) som i Visby och i mitten av 1600-talet skall det ha funnits runt 10 000 svenskar i Estland. Detta trots att den ryske tsaren Ivan den förskräckliges tatariska trupper vintern 1575 plundrade och härjade öarna utanför kusten. Området drabbades också först av svår missväxt och hunger 1695-97 innan pestens bröt ut 1710. Dessförinnan hade landet dessutom drabbats av en stor influensaepidemi. Till slut skall kyrkoherden på Nuckö ha tappat räkningen över alla döda och på Runö fanns det bara ett dussintal invånare kvar. Från 1721-1918 var Estland ryskt men blev sedan självständigt 1918. Under självständighetstiden fanns det ett tjugotal folkskolor med svenska som undervisningsspråk och i slutet av 1930-talet betraktade 15 000 personer sig som estlandssvenskar.
Genom Molotov-Ribbentroppakten blev Baltstaterna sovjetiskt område i början av andra världskriget vilket innebar att örlogsbaser placerades ut på platser med stor estnisksvensk befolkning som Rågöarna, Nargö och Odensholm. Livet på Rågö innan ockupationen, i mitten på 1930-talet, kan ni se i filmen Strandhugg på Rågö, Storrännare i Vålådalen. Folkhögskolan på Nuckö blev därmed en fältanläggning. Detta innebar att en del av befolkningen tog sina fiskebåtar och flydde till Sverige. 1940 sökte 8000 estlandsvenskar utvandringstillstånd men bara 110 personer beviljades detta. När tyskarna angrep Sovjetunionen sågs de av många som befriare, 300 estsvenskar hade ju tvingats strida för Röda armén. Men snart började även tyskarna att mobilisera soldater ur befolkningen. I takt med att det gick allt sämre för Tyskland, började många unga män därför att försöka ta sig till Sverige för att slippa att bli rekryterade. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna Sverige tillstånd att göra en överföring av 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. En statlig kommitté, ”Kommittén för Estlands svenskar”, bildades för att administrera överflyttningen. Efter långvariga förhandlingar med tyska myndigheter fick man våren 1944 tillstånd att transportera de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren ”Juhan” gjorde nio resor 1944. En av dessa resor kan ses i filmen Veckorevy 1944-08-21. Den sista transporten gick med en mindre båt, ”Triina”, från Tallinn den 18 september. Totalt kom det 3335 estlandssvenskar till Sverige med dessa båtar. Ungefär lika många kom på egen hand i enklare båtar. Mellan 1940-1944 kom det sammanlagt 7000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 4000 letter och 500 litauer. Den stora flykten från länderna i Baltikum är den första stora flyktingvågen till Sverige i modern tid. De flesta flyktingar kom över Östersjön till Gotland eller till Stockholms skärgård och sattes där i karantän på grund av smittohärder i de krigshärjade områdena. Efter tiden i karantän skickades de flesta ut i arbete inom svenskt skogs- och lantbruk.
Estland var sedan ockuperat av Sovjetunionen från 1944-1991. De svenskestniska områdena blev allt mer avfolkade eftersom de utgjorde en strategiskt viktig sovjetisk gränszon. Inga legala utlandsbesök kunde till exempel göras dit innan 1988. 1000-2000 svenskester stannade kvar i Sovjetunionen. Idag finns det bara ett hundratal kvar. Tidigare talade man om fyra distinkta estnisksvenska dialekter men i dagsläget finns försvinnande få svenskatalande kvar i landet.
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018
Lästips:
• Blomqvist, Marianne, Svenska ortnamn i Estland: med estniska motsvarigheter (Helsingfors: Svenska folkskolans vänner, 2000)
• Hafström, Gerhard, ”Estlandssvenskarna”, Svensk Tidskrift december, 1941
• Hoppe, Göran, Estlandssvenskar (Stockholm: Svenska institutet, 2003)
• Pajur, Ago och Tonu Tannberg, Historia of Estonia 1918–2017. A brief overview (Tartu: University of Tartu Press, 2017)
• Sjövall, Mikael (text) och Patrik Rosenberger (foto), På strövtåg i Aiboland: En reportagebok om svenskbygderna i Estland (Stockholm: Kulturföreningen svenska odlingens vänner, 2015)