Stina, som är förlovad med Bertil, vill ha en stabil ekonomi innan de gifter sig. Hon övertalar Bertil att med sina arbetskamrater bilda en sparklubb. Alla har de olika sparmål, en vill köpa en stuga, en utbilda sig, en resa osv. Reklam för Sparbanken.

”Nej, jag vill inte gifta mig på kredit,” säger Stina bestämt. Så börjar Steg för steg, en reklamfilm för Sparbanken. Den första sparbanken i Sverige bildades 1820 och i början av 1900-talet började enskilda sparbanker runt om i landet att samarbeta i Sparbanksföreningen. Deras största uppgift var att få privatpersoner att spara regelbundet och göra sparandet till en god vana. Detta var ett budskap som framfördes med propaganda och marknadsföring, och när det inte räckte så hittade man på olika slag av organiserade sparformer.

Skolsparandet riktade sig till skolorna, där eleverna fick läsa Lyckoslanten som började delas ut 1926 och sedan själva bidra till en skolkassa.

Störst omfattning fick den så kallade sparbanksklubbsverksamheten, som filmen handlar om. Den riktade sig till lönearbetare som uppmanades bilda en sparklubb på arbetsplatsen och i samband med löning, som vid den här tiden betalades ut i ett kuvert av arbetsgivaren, sätta in en summa på banken. Alla fick varsin bankbok, men genom att vara med i en klubb slapp man själv gå till banken och göra insättningen. Den som är satt i skuld är inte fri hette det då, och Stina kunde till slut gifta sig utan kredit. Verksamheten med sparklubbar försvann när lönen började betalas ut via bank och sparsamhet är inte längre en norm, även om Lyckoslanten fortfarande delas ut.

Bostadslån på en eller flera miljoner är inget ovanligt för dagens svenska storstadsbor och konsumtion anses vara en förutsättning för tillväxt. ”Trots all sparpropaganda i Sverige är vi svenskar inte speciellt sparsamma idag,” konstaterar Peder Aléx, docent i idéhistoria, i boken Konsumera mera från 2007.