Staden vid vattnen
Stockholm beskrivs som ett lås vid Mälaren i detta soliga filmporträtt på vers, uppläst av en mycket ung Bibi Andersson.
Hennes röst låter så barnslig. Man känner knappt igen den stora Bergman-skådespelerskan, hon som bjuder riddaren på smultron i Sjunde inseglet, flirtar med Victor Sjöström i Smultronstället och under sommarsvala kval byter identitet med Liv Ullmann i Persona. Än mindre känns hon besläktad med den äldre Bibi, hon som spelade den grymma lärarinnan Tora Holm, en slags kvinnliga variant på Stig Järrels berömde Caligula i Hets, i Klaus Häros Elina – som om jag inte fanns (2003).
Men om man lyssnar noga, går det inte att ta miste. Värmen i tonen, som ibland likt en tunn slöja brer ut orden och liknar dem vid en ljuvlig sommardag, finns där redan hos den knappt 24-åriga Bibi Andersson. Här får hon fantasieggande ord att leka med, i Gardar Sahlbergs roliga text om Stockholm, där ”grottekvarn” rimmar på ”barn”, ”skugga” med ”tugga”, ”glass” med ”gass” och den leende kvinnan som handlar på Hötorget beskrivs som en husmor ”som går ronden”.
Filmen är regisserad av Lars-Eric Kjellgren (1918-2003), en av de mindre giganterna i svensk film. Den här påkostade kortfilmen om Nordens Venedig, med fokus på de evigt skiftande vattnen och människorna, byggnaderna och statyerna i dess närhet, gjorde Kjellgren mellan de långfilmer som han har blivit känd för: Medan staden sover (1950) och Nattens ljus (1957). Båda dessa filmer berättar med säregen poesi om unga människor som råkar i onåd i storstaden Stockholm.
Men här, bland båtar och sommarklädda människor, spänstiga Milles-statyer och barn som leker i fontäner; medan trafiken smidigt flyter på till vänster längs stadens gator i det oändliga sommarljuset, går det inte att tro på något annat än den goda staden.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)