Selma Lagerlöf 80 år
Bilder från Mårbacka och Uppsala. Avsnitt ur filmer som bygger på Selma Lagerlöfs böcker. Författarinnan läser själv ur en av sina böcker.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Filmstaden 100 år
Från år 1920 och 50 år framåt så låg Sveriges Hollywood i Solna utanför Stockholm. I det här temat kan du se dåtidens stora filmstjärnor och läsa berättelsen om den svenska filmindustrins framväxt.
Film, dessa oregerliga rörliga bilder som väckte både fasa och beundran, hade nått en viss konstnärlig legitimitet i Sverige under det sena 1910-talet, främst tack vare två regissörer och filmpionjärer: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Tillsammans med fotografen Julius Jaenzon och Selma Lagerlöfs berättelser hade de skapat filmhistoria i en ateljé på Lidingö. Men det började bli för trångt på Lidingö. Med sikte på stjärnorna och den utländska marknaden inhandlades i rask takt ett avskilt skogsområde i Råsunda utanför Stockholm och där byggdes Filmstaden – Sveriges Hollywood.
År 1920 invigdes Filmstaden, det nybildade filmbolaget Svensk Filmindustris flaggskepp och stolthet. Från början bestod Filmstaden av ett tiotal byggnader: Man gick in genom de sirligt utformade järngrindarna och inom synhåll låg de två ateljéerna med sina imponerande glastak, laboratoriet, husen med loger, kontor och arbetsrum, verkstäder och förråd, och så personalrestaurangen uppe i backen till höger. Den nybyggda Filmstaden kan beskådas i Veckorevy 1920-03-01, som visar hur de uteslutande manliga gästerna väller in under portalen och bjuds på smörgåsbord bland kulisserna i Stora ateljén. Tre år år senare återfinns ett lika ståtligt party i Veckorevy 1923-05-28, men denna gång i Filmstadens lummiga parkgrönska. I båda dessa journalfilmer syns den glade och stolte filmbolagschefen Charles Magnusson, mannen som bildade Svensk Filmindustri och lät bygga Filmstaden.
I Veckorevy 1935-02-18 får vi följa med på en flygtur över Filmstaden. I ett vintervitt landskap syns Lilla och Stora ateljén som nyligen fått sina glastak övertäckta eftersom ljudfilmen krävde att man ljudisolerade. Vi får veta att just nu spelar regissören Gustaf Molander in Swedenhielms. Molander var den regissör som gjorde flest filmer i Filmstaden: 63 enligt honom själv, 70 om man räknar in de manus som filmades av andra. Det märkvärdiga är att, bortsett från skogen som försvunnit och Solna stad som växt upp runt omkring Filmstaden, mycket är sig likt idag. Åtminstone närmast portalen, som står kvar än idag, tillsammans med åtta av de hus som byggdes 1920.
Under de drygt 50 år som Filmstaden var Sveriges Hollywood producerades över 400 långfilmer och minst lika många kortfilmer av Svensk Filmindustri och andra bolag som hyrde in sig i ateljéerna. Mot slutet av Filmstadens storhetstid fanns ett fyrtiotal byggnader innanför dessa ”stadsgränser”, men i slutet av 70-talet upphörde Svensk Filmindustri med sin inspelningsverksamhet där. Det var här som många av svensk films stora klassiker spelades in, alltifrån Victor Sjöströms Körkarlen (1921) till Tage Danielssons Att angöra en brygga (1965), via Ingmar Bergmans mästerverk som Det sjunde inseglet (1957) och Smultronstället (1957). Men också publikfavoriter som Pensionat Paradiset (1937), Driver dagg, faller regn (1946), filmerna med Ingrid Bergman, Nils Poppe, Hasse Ekman och Sickan Carlsson…
Svensk Filmindustri fyllde tio år 1930 och från detta år finns filmen Kring S.F. Jubileet, som innehåller scener från guldålderns filmer och glimtar av Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Julius Jaenzon i arbete. År 1938, då Selma Lagerlöf fyllde 80 år, gjordes en kortfilm om henne med klipp ur många av de filmer som gjorts på hennes berättelser under de gyllene stumfilmsåren. I en annan film, Vi och våra hus – en film om fastighetsägaren Hufvudstaden (1941), bjuds vi på vackra bilder från dåvarande SF-chefen Olof Anderssons kontor på Kungsgatan i Stockholm, men också på bilder från en trickfilmsinspelning i Stora ateljén. Kortfilmen Katt över vägen (1937) ger både en bild av hur en filminspelning kunde gå till och är ett brandtal för filmen som konst. Filmen gjordes kort efter den berömda debatten i Konserthuset då kulturetablissemanget dömde ut svensk film som ”en skamfläck för svensk kultur.”
De så kallade journalfilmerna bestod av reportage och kortfilmer som visades som förfilm på bio. Svensk Filmindustri producerade journalfilm redan på 1920-talet och deras Veckorevyer var ett välbekant inslag på bolagets biografer över hela landet mellan 1930 och 1960. Journalfilmsredaktionen bestod av fyra redaktörer, tillika mångsysslare inom svensk film: Gunnar Skoglund, Nils Jerring, Knut Martin och Erik ”Bullen” Berglund. I kortfilmen SF-färden ut i världen (1934) presenterar de sig själva och hur arbetet går till. I uppgifterna ingick inte bara att producera egna filmer utan också att redigera filmer som köpts in från utlandet – en inte nog så delikat uppgift under andra världskriget när svensk film skulle förhålla sig neutral.
Svensk Filmindustri insåg tidigt betydelsen av att marknadsföra sig själv. Många av de kortfilmer som visades som förfilmer på bio var i själva verket reklam för bolagets kommande filmer, som bilderna från repetitionerna från Hasse Ekmans musikalfilm Jazzgossen som pågick för fullt i Stora ateljén 1958. Andra kortfilmer var regelrätt reklam för bolagets biografer ute i landet, som bilderna från invigningen av Skandia i Stockholm 1923 och Palladium i Helsingborg 1935. Med tiden, och inte minst efter det att Ingmar Bergman nått världsberömmelse med filmer som spelats in i Filmstaden, blev tonläget mindre spänt. Se till exempel i Veckorevy 1958-05-05 från prisutdelningen av Mauritz Stillerstatyetten (det svenska filmpriset före Guldbaggen) där Gunnar Björnstrand, Ingmar Bergman och Arne Sucksdorff med lyckliga leenden mottog priser för sina insatser inom svensk film. Regelrätta reklamfilmer producerades också i Filmstaden, som till exempel för tvålen Lux med Christina Schollin. Även Ingmar Bergman gjorde i början av 50-talet nio finurliga reklamfilmer för tvålen Bris.
Filmstaden var i mångt och mycket en arbetsplats för män, hantverkskunniga män och konstnärliga män. Men om man letar hittar man även kvinnor som utmärkte sig bakom kameran i Filmstaden. I Veckorevy 1953-01-19 och Veckorevy 1955-03-28, där världsstjärnor som Ingrid Bergman respektive Gregory Peck gästar Filmstaden, ser vi kontorschefen Ruth Malmsten och hennes personal som nyfiket kikar ut genom fönstren på det så kallade administrationshuset. Filmstaden hade en kvinna som under 30-talet uppbar rollen som konstnärlig ledare – dåtidens kreativa producent. Hon hette Karin Swanström och hennes bakgrund liknade Victor Sjöströms och Mauritz Stillers: Hon var såväl skådespelerska som regissör, men hade även varit chef för det kortlivade bolaget Bonnierfilm. Swanström regisserade visserligen inga filmer själv under denna tid, men hon syntes ofta på vita duken – och i en och annan journalfilm. I Veckorevy 1935-01-07 tar hon farväl av Tutta Rolf, dåtidens stora SF-stjärna, som var på väg till Hollywood.
Det fanns dock även kvinnor i Filmstaden som regisserade. En av dem var Kaj Tenow, som var verksam både som skådespelerska, speaker och kortfilmsregissör. Bland Tenows filmer kan två från beredskapsåren nämnas, Den sparade poängen (1942) och Eld, lera och människor (1942). En annan kvinnlig filmregissör var pedagogen Margaretha Rosencrantz, som regisserade den charmiga barnfilmen Kuckelikaka och den intressanta Att undervisa med film. En av de mer svårfångade kvinnorna i svensk filmhistoria är Stina Bergman. Hon var chef för SF:s manuskriptavdelning i många år. I Veckorevy 1945-12-26 syns hon då hon leder en lapptäcksverkstad till förmån för Rädda Barnen. En av de främsta svenska filmregissörerna överhuvudtaget under 1900-talet var Mai Zetterling, men när hon som omskriven filmstjärna återvände till Filmstaden 1957 för en ny filmroll, nämns ingenting i Veckorevy 1957-10-14 om hennes planer på att bli filmregissör.
Lektionerna i svensk filmhistoria finns också på andra håll på Filmarkivet.se, som i Ingmar Bergmans bakomfilmer, som han lät göra under inspelningen till flera av sina filmer. Dessa filmer, som innehåller åtskilliga inslag från Filmstaden, var mer som filmade dagboksanteckningar och var inte avsedda för att visas på bio. Idag fungerar de som inblickar i en tillfällig, närmast spontan historieskrivning om det många gånger mödosamma hantverk som filmarbete var och är, och hur arbetet och livet mellan tagningarna kunde te sig under drömfabriksåren.
Text: Mikaela Kindblom, filmhistoriker, författare och guide på Stiftelsen Filmstadens kultur, 2020
Lästips:
- Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955-1974 (Norstedts: 2018)
- Forslund, Bengt, Victor Sjöström – hans liv och verk (Bonniers: 1980)
- Forslund, Bengt, Molander, Molander, Molander – en släktkrönika med tonvikt på Gustaf och Olof Molander (Carlssons Bokförlag: 2003)
- Furhammar, Leif, Filmen i Sverige – en historia i tio kapitel och en fortsättning (Dialogos Förlag: 2003)
- Gustafsson, Fredrik, The man from the third row – Hasse Ekman, Swedish cinema and the long shadow of Ingmar Bergman (Longhahn Books: 2016)
- Jönsson, Mats och Snickars, Pelle (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien, (Mediehistoriskt Arkiv 22/ Kungliga biblioteket: 2012)
- Kindblom, Mikaela, Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda(Stockholmia Förlag: 2015)
- Molander, Gustaf, Jag minns så gärna (Albert Bonniers Förlag: 1970)
- Sjöholm, Carina, Gå på bio – rum för drömmar i folkhemmets Sverige (Brutus Östlings Bokförlag Symposion: 2003)
- Werner, Gösta, Den svenska filmens historia: En översikt (Stockholm: PAN/Norstedt, 1970)
Selma Lagerlöf
Under svensk spelfilms första utvecklingsfas filmatiserades åtskilliga av författaren Selma Lagerlöfs verk, som Victor Sjöströms hyllade Körkarlen (1921). I det här temat finns hela stumfilmer, en dokumentär och journalfilmer. Temats fördjupande text av Jacob Hallerström skildrar en författare som gärna ville att filmatiseringarna skulle vara trogna det litterära verket.
Semla Lagerlöf (1858–1940) tilldelades, som första kvinna, Nobelpriset i litteratur 1909. Hennes romaner och noveller kom att inta en central plats i filmhistorien under 1900-talets första decennier under den tid som ibland har kallats för ”den svenska filmens guldålder”. Vid denna tid återfinns även Lagerlöf själv på vita duken i ett antal kortfilmer och journalfilmer. I Raoul Le Mats film Ett besök hos Selma Lagerlöf (1926) visas interiörer och exteriörer från författarens hem Mårbacka i Värmland. Vi får även se när Lagerlöf granskar Victor Sjöströms filmrullar från The Tower of Lies (1925), det vill säga Sjöströms amerikanska filmatisering av romanen ”Kejsarn av Portugallien”. Filmen innehåller dessutom bilder när Lagerlöf anländer med bil till Sunne för att ta del av filmen på plats på ortens biograf.
År 1938 ägnar AB Svensk Filmindustri författarinnan en 12 minuter lång födelsedagshälsning i Knut Martins film Selma Lagerlöf 80 år. Här redogörs för Lagerlöfs framgångar inom litteraturen. Filmen utgör också en retrospektiv bild över hennes plats i den tidiga filmhistorien. Bland annat återfinns tidiga filmbilder på Lagerlöf då hon 1907 vistas i trädgården på Mårbacka. Från samma år daterar sig även de arkivbilder som visar när hon promoverades till hedersdoktor i Uppsala. Bland de sista rörliga bilderna på Selma Lagerlöf som finns bevarade återfinns firandet av hennes 80-årsdag, då hon hedrades med en festföreställning av ”Dunungen” på Dramatiska Teatern i Stockholm.
Knut Martins Selma Lagerlöf 80 år utgör en utmärkt introduktion till Lagerlöfs betydelse för svensk filmindustri, inte minst mot bakgrund av att filmen innehåller åtskilliga filmcitat från olika filmatiseringar producerade genom åren. År 1917 var första gången Selma Lagerlöfs berättarkonst tog plats på vita duken i och med Victor Sjöströms filmatisering av novellen Tösen från Stormyrtorpet. Sjöström fortsatte därefter med filmerna Ingmarssönerna (1919) och Karin Ingemarsdotter (1920), två delar av en planerad längre filmatisering av Jerusalemböckerna. Filmerna blev stora publiksuccéer såväl nationellt som internationellt, och den första filmen hade 196 000 biobesökare enbart i Stockholm (av stadens inalles 400 000 invånare). Sjöströms fjärde Lagerlöffilmatisering blev Körkarlen (1921), som byggde på Lagerlöfs roman med samma namn. Filmen fick stort genomslag i sin samtid och lämnade bestående spår i filmhistorien hos regissörer som Charlie Chaplin, Ingmar Bergman och Stanley Kubrick. Med Victor Sjöström kom Selma Lagerlöf bra överens. När Svenska Biografteatern köpte filmrättigheterna till Selma Lagerlöfs verk var det ingen mindre än Victor Sjöström som skickades till Mårbacka för att förhandla med författarinnan och när Lagerlöf började få förfrågningar om filmatiseringar från utlandet var det Victor Sjöström hon vände sig till för att få råd. Kanske var den främsta anledningen till denna ömsesidiga respekt att Victor Sjöström förblev trogen de litterära underlagen även när filmmediet som uttryckssätt genomgick stora förändringar vid denna tid.
Jämte Sjöström tog även Mauritz Stiller sig an Selma Lagerlöfs verk i och med Herr Arnes pengar från 1919. Filmen blev en stor framgång och Stiller fortsatte under 1920-talet att filmatisera Lagerlöfberättelser. År 1923 kom Gunnar Hedes saga, det vill säga Stillers filmatisering av romanen ”En herrgårdssägen”. Därefter följde Gösta Berlings saga (1924), där Greta Garbo fick sitt stora genombrott i rollen som Elisabet Dohna. Relationen mellan Lagerlöf och Stiller blev dock med tiden allt mer ansträngd. Lagerlöf motsatte sig tidigt den konstnärliga friheten i Stillers filmatiseringar. Herr Arnes pengar gillades av Lagerlöf och hon hade därför inga invändningar när Stiller engagerades för filmatiseringen av ”En herrgårdssägen”. Här motsatte sig dock Lagerlöf filmatiseringen efter det att Stiller inte låtit henne ta del av manuskriptet i den omfattning hon önskade. När Selma Lagerlöf fick höra att det var i Stillers regi som hennes debutroman ”Gösta Berlings saga” skulle filmatiseras försökte hon köpa tillbaka filmrättigheterna. I ett brev som Lagerlöf skrev till Stiller i maj 1924 uttrycker författarinnan sina åsikter om avvikelserna mellan Stillers filmiska vision och det litterära underlaget: ”På den tiden, då filmen nöjde sig med att följa texten i mina romaner och noveller var jag glad åt filmatiseringen. Den verkade som en serie illustrationer levande och vackra, och annat begärde jag inte. Men nu, då jag ser, att Ni anser, att boken endast bör vara en inspirationskälla, och att materialet bör omsmältas till något helt nytt uteslutande avsett för filmen, då måste jag säga ifrån ärligt och bestämt, att jag inte kan vara med längre. Jag trodde, att omkastningarna och de främmande tillsatserna i Herrgårdssägen voro en olyckshändelse framtvingad av hänsyn till utlandet, och jag trodde att omvälvningarna i Gösta Berling berodde på nödvändigheten att förkorta, men nu, då Ni anser att filmen fordrar, att ämnet på detta sätt omstuvas, då vill jag inte mer släppa till mina böcker. Jag förstår, att Ni med Er stora förmåga söker att höja filmen till något konstnärligt, en ny konstart, en musik för ögat, om jag så får säga, men för detta fordras helt säkert att filmtexterna komponeras för filmen allt från början: Då har Ni Er frihet. Men för gamla kända böcker anser jag, att det första tillvägagångssättet var det rätta.”
Vid sidan av Sjöström och Stiller producerade även regissörer som Ivan Hedqvist och Gustaf Molander Lagerlöf-filmer under åren kring 1920. Molander återvände så sent som 1954 med en filmatisering av Herr Arnes penningar. Men det var inte bara i Sverige som Selma Lagerlöfs berättelser blev föremål för filmatiseringar. I USA producerades 1925 den tidigare nämnda Tower of Lies (Kejsarn av Portugallien) i regi av Victor Sjöström. I Frankrike gjorde Julien Duvivier La charette fantôme (Körkarlen) från 1939 med Louis Jouvet i huvudrollen. I Tyskland gjordes två filmatisering av Tösen från Stormyrtorpet, den första 1935 och den andra 1958 i Västtyskland. I Danmark gjorde Alice O’Fredericks samma berättelse 1952, på danska kallad Husmandstøsen. Icke att förglömma bland dessa internationella produktioner är den sovjetiska animerade långfilmen Zakoldovannyj maltjik (1955). Detta var den berömda animationsstudion Sojuzmultfilms filmatisering av Lagerlöfs roman ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906–1907).
Selma Lagerlöfs berättelser hade en avgörande betydelse för den tidiga svenska stumfilmens framgångar, men filmerna kom i sin tur att bana väg för nya läsare av hennes romaner och noveller. I ett brev som Lagerlöf skickade till Victor Sjöström efter framgångarna med Körkarlen konstaterade hon bland annat följande: “Nu är nog den filmen lyckligt i hamn, och det utmärkta arbete, som Ni har nedlagt på filmen både som filmförfattare, regissör och aktör blir denna gång till fullo uppskattat … Nu tycks det emellertid, som om Ni skulle ha brutit väg inte bara för svensk film, utan för mina böcker.” Knut Martin avslutar filmen Selma Lagerlöf 80 år med att reflektera över författarinnans roll inom svenskt berättande, och begränsar sig då inte till att enbart uppmärksamma litteraturen: “Ty inte bara genom det tryckta ordet, utan också genom teatern, filmen och radion fann Selma Lagerlöf vägar till människornas hjärtan. Att spela så vackert på så många instrument, det kan bara en stor diktare göra.”
Text: Jacob Hallerström, skribent och praktiserande redaktör på Filmarkivet.se, 2021
Lästips:
- Florin, Bo: Den nationella stilen: Studier i den svenska filmens guldålder [diss.] (Stockholm: Aura, 1997)
- Florin, Bo, “Victor Sjöström and the Golden Age”, Mariah Larsson och Anders Marklund (red.), Swedish Film: An Introduction and Reader (Lund: Nordic Academic Press, 2010)
- Forslund, Bengt, Victor Sjöström: Hans liv och verk [diss.] (Stockholm: Bonnier, 1980)
- Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet [diss.] (Lund: Sekel, 2007)
- Sahlberg, Gardar, Selma Lagerlöf och filmen (Malmö: Allhem, 1960)
- Werner, Gösta, Mauritz Stiller: Ett livsöde (Stockholm: Prisma, 1991