Sarvtid
Film om samernas flytt tillbaka till skogslandet om hösten.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Arne Sucksdorff
Arne Sucksdorff använder en rad stilistiska grepp så att dokumentärfilmerna fick närmast fiktiva narrativ. Så fångade han storstadspulsen i den Oscarsbelönade stadssymfonin Människor i stad. Genom en förlåtande inställning till det autentiska tillåter Sucksdorff sina verk existera i gränslandet mellan dokumentärt och fiktion.
Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år.
1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. ”Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig.” Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga ”alla bitarna på rätt plats”. Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder.
1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film ”inte är rörelse främst utan sammanhang”. Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. ”Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna.”
Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. ”En uppgift är att sprida kunskap… Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad.” Han citerar en nunnas ord om att ”… till ögat föra skönhet och till örat harmoni” Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. ”Skönheten ska rädda världen.”
Text: Nina Widerberg, filmskribent, 2016
Lästips:
- Edström, Mauritz, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968)
- Film & TV nr 2, 2001 (Minnesnummer över Arne Sucksdorff med artiklar av bland andra Leif Furhammar och Bengt Forslund.)
- Gullers, K. W. och Arne Sucksdorff, Råd som ger resultat!: 12 fotoråd / 7 filmningsråd (Stockholm: Fotohandl. Riksförb., 1958)
- Jönsson, Mats, Jönsson, ”Performative nature: The nature of Sweden in Arne Sucksdorff’s wartime documentaries”, G Iversen och J K Simonsen (red.), Beyond the visual: Sound and image in ethnographic and documentary film (Höjbjerg: Intervention Press, 2010)
- Sucksdorff, Arne, En drömmares väg – memoarer (Stockholm: Streiffert, 1994)
- Sucksdorff, Arne, Gryning: Strövtåg med filmkamera (Stockholm: Nord. rotogravyr., 1950)
Sápmi på film: Lulesamiskt område
En posthelikopter, sarvslakten och miljökamp är några av ämnena i filmurvalet från det lulesamiska språkområdet. Här finns också stumfilmen Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland, restaurerad och med ny musik.
Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.
Lulesamiska talas framför allt i Jokkmokksområdet, men också i trakterna runt Arjeplog och Gällivare samt kring Tysfjord i Norge. Språket är närbesläktat med nordsamiska, vilket gör att språkanvändare från dessa områden inte sällan kan göra sig förstådda sinsemellan. Idag talas lulesamiska av uppskattningsvis 500 personer.
Filmer har placerats inom lulesamiskt språkområde när handlingen utspelas inom dess gränser – men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar lulesamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. Bland dessa filmer dominerar kvantitativt sett journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och visades som förfilmer på landets biografer. Bland inslagen återfinns till exempel ett längre referat från Samemästerskapen i Vilhelmina 1950 (Veckorevy 1950-03-13), där idrottare från lulesamiskt område nådde framskjutna placeringar i såväl skidåkningsloppen som renskötartävlingen. Jokkmokks marknad förekommer flera gånger genom åren, inte minst när det firades 350-årsjubileum 1955 (Veckorevy 1955-02-14).
Ett annorlunda ämne utgör inslaget ”Flygande lantbrevbärare” i Veckorevy 1955-12-05. Filmen skildrar hur en helikopter används vid posthanteringen i ett fyrahundra kvadratmil stort distrikt. Vi får bevittna avfärden från poststationen vid Luspebryggan, som enligt speakern utgör ”en av de sista utposterna mot den värld där lapparna lever sitt nomadiserande liv”. Första anhalten är Ålloluokta, vars kapell syns från ovan. Efter landning avverkas postgöromålen inomhus i ett av hushållen, bland annat med närbilder på familjemedlemmar klädda i dräkter från lulesamiskt område. Speakern upplyser om att helikopterposten går en gång i veckan och att den betjänar 71 hushåll. På nio ställen landar helikoptern och på tolv ställen kastas posten ned. Vi får även vara med på ett besök till Njallaluokta och familjen Kuorak. Även här förekommer närbilder på olika familjemedlemmar klädda i dräkter från lulesamiskt område, men även en närbild på en man klädd i dräkt från Jukkasjärviområdet.
I urvalet från lulesamiskt område finns även längre dokumentärer att ta del av som de berömda stumfilmerna I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (Erik Bergström, 1923) och Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (Erik Bergström, 1926). Den senare filmen kan beskådas på sajten i en nyrestaurerad tintad/tonad version med musikackompanjemang. Filmerna återger händelser i vardagen hos lulesamer, men också hos tvångsförflyttade samer från Karesuandotrakten som har slagit sig ner i området. Utdrag ur filmerna om Inka Länta publicerades även som journalfilmer i Veckorevy 1926-03-01 (”Till Inka Läntas vinterland”) och Veckorevy 1926-03-15 (”Nomadskola i Lappland”). Filmerna om Inka Länta producerades och distribuerades av Svensk Filmindustris skolfilmsavdelning och kom under flera decennier av 1900-talet att prägla svenska skolbarns uppfattningar om samerna och det samiska samhället.
Även mer berömda lapplandsskildrares filmer utspelades inte sällan inom lulesamiskt område, till exempel Arne Sucksdorffs Sarvtid (1942). Filmen följer renskötande samers familjer och deras flyttningar mellan olika boplatser. Sarvslakten på hösten skildras ingående, bland annat hur man slaktar handjur för att få mat och slöjdmaterial. Sucksdorffs Vinden från väster (1942) tillhör också en av regissörens mer berömda skildringar av samerna i norra Sverige. Stig Wessléns Vårvinterrajden (1944) följer några familjer från Sirges sameby och deras flyttning med renrajder under våren till sommarbeteslanden i Padjelanta. En annan uppmärksammad film av Wesslén är Med lapparna till fjälls (1944) som till stor del utspelas i Sarek och Padjelanta.
Bland senare inspelade filmer finns Svenska naturskyddsföreningens Den heliga älven (Ragnar Kihlstedt, 1957), som riktar skarp kritik mot Vattenfalls exploatering av vattenkraften inom lulesamiskt område. En handfull privatfilmer har också tagits med i urvalet för att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare. Som exempel kan nämnas Folke Wännströms samling film nr 03 (1942, 1963) med bilder från Jokkmokks marknad samt Sture Sandbergs samling film nr 03 (1947) som filmades i samband med hans militära beredskapstjänst i Norrbotten.
Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)
Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:
- Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
- I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)
Lästips:
- Labba, Elin Anna, Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige (Stockholm: Norstedts, 2020)
- Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (Diss. Umeå universitet, 2000)
- Mårald, Erland, Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska (Umeå, 2010)
- Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
- Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
- Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981
Tematext: Mats Rohdin, Filmarkivet.se
Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet
Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se
