Rallare hos Tito
En afrikan, en jugoslav, en amerikan och en skandinav, som var och en på sitt sätt ger sina synpunkter på arbetet med att bygga upp järnvägar i Jugoslavien.
Folkhems-Sverige tycks ha haft ett ambivalent förhållande till Titos Jugoslavien. Filmens bildspråk hämtar inspiration ifrån sovjetiska propagandafilmer, med barbröstade järnvägsarbetare och leende människor i folkdräkt, och filmmusiken kunde också den varit hämtad från en propagandafilm om Stalins sovchoser. Å andra sidan påpekas ständigt att volontärarbetarna vid Titos järnvägsprojekt inte är kommunister, och att Jugoslavien valt en egen väg, utanför Kominform.
Jugoslavien var, liksom alla andra europeiska stater, märkt av andra världskriget. Man hade förlorat en niondel av sin befolkning, och landets infrastruktur låg i ruiner. 1952 gällde det att bygga upp landet, och såväl afrikaner, som amerikaner och skandinaver hjälpte till. Bilderna från Dubrovnik, Saravejo och Lubljana ger dock intrycket att Jugoslavien var en pittoresk idyll, där folket levde i fullständig harmoni. Här dansas spontan folkdans på Balkans kullar, här samsas muslimer, katoliker och ortodoxa, och att arbeta som järnvägsarbetare var inte värre än att göra lumpen. Visst råder här en ”sydeuropeisk det-spelar-ingen-roll-inställning” enligt svensken Erik Holm, som intervjuas i filmen, men jugoslaverna, med sin femårsplan, visar också prov på makalös arbetsvilja. Så fick också Tito stort stöd från västmakterna. Så länge de ansåg honom vara en viktig kil i världskommunismen kunde man bortse från Titos egen kommunistiska variant, och frånvaron av demokrati i Jugoslavien. Så tycks också de besökande volontärarbetarna resonera – allt är tillåtet i välståndets och återuppbyggnadens namn.
Bo Bjelfvenstam
Dokumentärfilmaren Bo Bjelfvenstams ambitioner tycks ha varit lika politiska som konstnärligt lagda. Orädd och innovativ reste han världen runt och filmade, först som frilans och senare anställd på SVT. Filmerna väckte uppmärksamhet både hos publiken och granskningsnämnden.
Bo Bjelfvenstam (f. 1924) debuterade som frilansande filmare redan i slutet av 1940-talet. Tillsammans med fotografen Harry Persson producerade han filmer på det gemensamma bolaget Svensk Dokumentärfilm AB. Flera av dessa filmer är traditionella voice-over-dokumentärer, som Dans i Dalom (1950), medan andra är mer okonventionellt utformade. Till de senare kan nämnas Där vägarna slutar (1949), som skildrar en lantbrevbärares vedermödor under vintern i oländig fjällterräng i gränsmarkerna mellan Jämtland och Lappland. Post på hjul (1949) beskriver postsorteringsarbetet på nattåget mellan Stockholm och Malmö. Det begränsade utrymmet i tågvagnen utgjorde säkerligen en kreativ utmaning för Bjelfvenstam att variera på olika sätt, bland annat med grafik, dubbelexponeringar, inskott m.m. Detta återspeglas bland annat i drömsekvensen med den virtuost dansande brevbäraren (Per-Arne Qvarsebo koreograferad av Birgit Cullberg), som för tankarna till 1920-talets surrealistiska franska filmer.
På 1960-talet knöts Bjelfvenstam till televisionen när han fick en fast anställning inom dokumentärfilmssektionen på Sveriges Radio. Där kom han att utgöra den innersta kärnan tillsammans med Eric M Nilsson och chefen Lennart Ehrenborg. Just 1960-talet blev ett publikt genombrott för svensk dokumentärfilm i och med televisionens genomslagskraft. Tittarunderlaget ökade år efter år, och filmerna fick stor uppmärksamhet i ett alltmer politiserat Sverige. Den tekniska utrustningen utvecklades också, framför allt i form av lättare och mer hanterbar inspelningsutrustning. Dokumentärfilmarna kunde därmed ta sig till tidigare sällan skildrade platser såväl innanför som utanför Sveriges gränser, inte minst till länder i Latinamerika, Asien och Afrika.
Bland Bjelfvenstams mer uppmärksammade filmer från denna tid kan nämnas Den döende staden: En film om Väst-Berlin (1969). Filmen anmäldes till Radionämnden och fälldes för att vara prokommunistisk och därmed inte uppfylla den statliga televisionens objektivitetskrav. Vita myror (1969) skildrar västerlandets kolonisering av Östafrika, och brukar framhållas för sin framsynta postkoloniala kritik av européernas herrefolksmentalitet. Under 1970-talet producerade Bjelfvenstam ett flertal dokumentärer från Sydostasien. Stor uppmärksamhet fick bland annat Kampuchea i mars 1979 (1979), den första västerländska dokumentären efter Vietnams ockupation av landet.
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
- Bjelfvenstam, Bo, ”Allt var ju möjligt”, Tobias Jansson & Malin Wahlberg (red.), TV-pionjärer och fria filmare: En bok om Lennart Ehrenborg (Stockholm: Statens Ljud- och bildarkiv, 2008)
- Bjelfvenstam, Bo, Aldrig ett Scoop: Bildningsresa genom ett halvt sekel (Stockholm: Carlssons, 2007)
- Furhammar, Leif, Med TV i verkligheten: Sveriges Television och de dokumentära genrerna (Stockholm: Stiftelsen Etermedierna, 1995)
- Habel, Ylva, ”Filmen Vita myror som postkolonial kritik”, Tobias Jansson & Malin Wahlberg (red.), TV-pionjärer och fria filmare: En bok om Lennart Ehrenborg (Stockholm: Statens Ljud- och bildarkiv, 2008)