Bilder från vardagens Paris visas till orgelmusik: kvinna bär bröd, trafik och duvor. Kvällsbilder av trafik, ljusskyltar och barer. Vyer från Paris i morgondis.

Filmaren, konstnären och tonsättaren Peter Kylberg (född 1938) leker i sina filmer med idén om ett allkonstverk där musik, stillbild och rörliga bilder möts i olika gränsöverskridande experiment.

Filmen är ett bildcollage där vardagsscener från ett höstligt Paris blandas med extrema närbilder som förbryllar eller väcker åskådarens fantasi. Vi ser gator, fasader, arbetare och andra parisare som bär backar, ramar, baguetter. En flicka skrattar genom en glasruta. En panormavy över Paris broar i ett måleriskt grådask. En kvinna går ombord på en spårvagn, gatan är blank av regn. Närbilder på något rött. Vad är det? Blod? En extrem närbild på en allvarsam kvinna. Varför ser hon så allvarlig ut?

Paris d-moll är ett intressant exempel på den fria film som utvecklades under 1960-talet, inspirerad av nya vågen i fransk film under 1950-talet och möjliggjord i Sverige genom det nyinrättade Svenska Filminstitutet. Filmen kan ses som en förövning till Kylbergs första långfilm som kom 1966. Jag (1966) var ett experiment i subjektiv film och i filmkonsten som en upphovsmans högst personliga uttrycksmedel. Kylberg gjorde allt själv, från manus till klippning, via ljud, foto och musik och undvek resolut ett linjärt, ”amerikanskt” filmberättande. Resultatet förundrade kritikerna, men publiken höll sig borta.

Med anledning av en recension i Aftonbladet av Kylbergs tredje långfilm, Istället för ett äventyr, skriver filmkritikern Gunnar Bergdahl om 1960-talet som en tid då ”gränsöverskridande filmiska mutationer där musik, bild och rörelse gavs poetiska sammanhang i en epok då konstnärliga experiment kunde bejakas”. Istället för ett äventyr hade premiär 1996. Redan då, kan man sorgset konstatera med Bergdahl, upplevdes 1960-talets konstnärliga frihet som förlorad och främmande.