Oidentifierad Åmål
Filmen visar anläggningen av djuphamnen i Åmål och hur järnvägsräls dras från stationen till hamnen.
”Alltid något, sa fan när han fick se Åmål” och ”Det var ändå något, sade den, som första gången fick se Åmål” var uttryck som myntades i Åmåls veckoblad på 1840-talet. Framåt 1870-talet var uttrycken riksbekanta. Och även om humorn åldrats en del verkar budskapet stå klart: i Åmål händer inte mycket, och där finns inte mycket att se. Samma budskap klingar i filmen Fucking Åmål, där en av huvudpersonerna utbrister ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?!” Det riktigt tragikomiska i historien om Fucking Åmål att man inte ens bemödade sig att spela in filmen i den aktuella staden. Istället valde man Trollhättan som inspelningsplats.
1920-talets filmmakare koncentrerar sig på järnvägen, som då får en ny sträckning genom Åmål. Inte minst får vi beskåda det mödsamma arbetet med att lossa utfyllnadsmassor för ny räls. Kanske är det arbetet med den 1928 färdigställda Åmål-Årjängsbanan som dokumenteras – en bansträckning som invigdes 1928 och som numera bara finns kvar i stäckningen Åmål-Svanskog och trafikeras av museitåg.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)