Människors möte
Två människors möte i realistiska och symboliska varianter. Premiärvisades som förfilm till Persona av Ingmar Bergman.
Gösta Werner tyckte om att använda filmen som en palett där ljus och skugga fick väcka vackra unga kvinnor och romantik till liv. Här handlar det löst om ett kärleksmöte, men filmen för också tankarna till eleganta dansnummer i Hollywoodmusikaler eller till Disneys prinsessor som alltid får minst ett tillfälle att dansa på fluffiga moln eller i färggranna såpbubblor. Werner öppnar själv dörren till de lättsammare musikaliska associationerna, med undertiteln ”Divertimento i sex satser”. Kanske hade han Disneys Fantasia någonstans i bakhuvudet när han gjorde denna film.
En flöjt spelar. Ett par valsar in på ett golv med stora runda ljusfläckar, som liknar de stora runda takfönstren som finns i Filmhuset i Stockholm. Hon har en kort guldlaméklänning. Han har en lång svart cape. Båda bär mask. Fler instrument bygger upp musiken och nu dansar istället en flammande låga och så ser vi kvinnans ansikte, i extrem närbild. Mannen smeker henne försiktigt. En tändsticka brinner och falnar. Fler närbilder på den unga kvinnan. Två tändstickor möts och flammar upp. Senare ser vi kvinnan och mannen igen, det är utomhus, vid stadens vatten. De ser trötta och uttråkade ut, som om den låga som föddes under dansen nu har obönhörligt slocknat.
Fotografen heter Martin Bodin (1903-1976). Han var en av Svensk Filmindustris mest erfarna filmfotografer och stod bakom kameran till bland annat Alf Sjöbergs Hets (1944), Gustaf Edgrens Driver dagg, faller regn (1946) och nästan alla av Hasse Ekmans filmer under 1950-talet. Det här är Martin Bodins nästa sista film.
Musiken är skriven av Erik Nordgren (1913-1992) som också under lång tid hörde till Svensk Filmindustris berömda filmarbetarstab. Han komponerade musiken till de flesta av Ingmar Bergmans 50-talsfilmer i en karriär som började med Hampe Faustmans Brott och straff (1945) och slutade med Jan Troells Utvandrarna (1971). Däremellan hann han också med många kortfilmer, ofta i regi av Gösta Werner.
Människors möte gick som förfilm till Ingmar Bergmans Persona och fick sin premiär på biografen Fontänen i Stockholmsförorten Vällingby, den 24 oktober 1966.
Gösta Werner
Verksam ända till 90-årsåldern hann Gösta Werner göra stort avtryck inom svensk film, både som regissör och vid universiteten. Kortfilmen var hans bästa format och genombrottet Midvinterblot är en av klassikerna som finns att se i det här temat, tillsammans med beställningsfilmer och dokumentären om Mauritz Stiller.
Gösta Werner föddes 1908 och gick bort 2009, 101 år gammal. Han var regissör, filmforskare, kritiker och professor i filmvetenskap. Under sin livstid gjorde han ett fyrtiotal filmer, de flesta av dem kortfilmer. Det blev sju långfilmer, och Leif Furhammar skriver i en dödsruna att ”enligt honom själv gladde långfilmerna i stort sett bara hans ovänner”. Det var i kortfilmens format som Gösta Werner briljerade, som Midvinterblot (1946) och Att döda ett barn (1953), efter Stig Dagermans novell med samma namn.
Många av filmerna var beställningsfilmer med hög konstnärlig kvalitet som den visuella Tåget (1948) för Statens Järnvägar som vann pris vid filmfestivalen i Cannes, Skymningsljus (1955) för Kooperativa Förbundet, Ansvar (1957) för försäkringsbolaget Ansvar, Den förlorade melodin (1957) för Svenska Lokaltrafikföreningen, Ett glas vin (1960) för Systembolaget och The Riddle of Sweden (1963) för Exportrådet.
Gösta Werner gjorde inte bara film, han blev filmteoretiker vid samma tid som filmvetenskap utvecklades till akademiskt ämne och skrev ett fyrtiotal essäer och böcker om film. Han lade grunden till svensk filmhistoria med flera verk och var särskilt intresserad av stumfilm och regissören Mauritz Stiller. 1971 disputerade han på Mauritz Stiller och hans filmer 1912-1916. Han var också en av grundarna av Lunds Studenters Filmstudio 1929 och Svenska filmsamfundet 1933. Gösta Werner gjorde sin sista kortfilm, Spökskepp, vid nittio års ålder 1998.
Lästips:
- Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
- Gösta Werner 90 år: En hyllning till vår äldste filmare (Stockholm: Svenska filmakademin, 1998, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2018)
- Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2018)
- Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
- Werner, Gösta, De grymma skuggorna : En studie i Stig Dagermans författarskap och dess relationer till filmen som medium (Stockholm: Norstedt, 1986)
- Werner, Gösta, Mauritz Stiller: Ett livsöde (Stockholm: Prisma, 1991)