Levande färg
Gösta Werner har gjort denna film i samarbete med konstnären Erik H. Olson, vars skulpturer är polariserade glasskivor som skiftar färg genom ljusbrytningen då åskådaren (här filmmakaren) flyttar sig. Mot slutet av filmen har kamerans objektiv försetts med liknande filter. En intressant studie i ljusbrytningens möjligheter.
Eric H Olson (1907-95) skulptör som var autodidakt, blev främst känd för sina s.k. optochromier, skulpturer vilkas skiftande färger bygger på det polariserade ljusets interferens. Det vita i ljusets komponenter bryts i en transparent folie fästad vid en glasskiva, och färger uppstår helt utan användning av pigment. Han arbetade även med att fotografera kristaller i polariserat ljus. Hans arbeten vidarutvecklar det konstruktivistiska arvet.
Ur Nationalencyklopedin
Gösta Werner
Verksam ända till 90-årsåldern hann Gösta Werner göra stort avtryck inom svensk film, både som regissör och vid universiteten. Kortfilmen var hans bästa format och genombrottet Midvinterblot är en av klassikerna som finns att se i det här temat, tillsammans med beställningsfilmer och dokumentären om Mauritz Stiller.
Gösta Werner föddes 1908 och gick bort 2009, 101 år gammal. Han var regissör, filmforskare, kritiker och professor i filmvetenskap. Under sin livstid gjorde han ett fyrtiotal filmer, de flesta av dem kortfilmer. Det blev sju långfilmer, och Leif Furhammar skriver i en dödsruna att ”enligt honom själv gladde långfilmerna i stort sett bara hans ovänner”. Det var i kortfilmens format som Gösta Werner briljerade, som Midvinterblot (1946) och Att döda ett barn (1953), efter Stig Dagermans novell med samma namn.
Många av filmerna var beställningsfilmer med hög konstnärlig kvalitet som den visuella Tåget (1948) för Statens Järnvägar som vann pris vid filmfestivalen i Cannes, Skymningsljus (1955) för Kooperativa Förbundet, Ansvar (1957) för försäkringsbolaget Ansvar, Den förlorade melodin (1957) för Svenska Lokaltrafikföreningen, Ett glas vin (1960) för Systembolaget och The Riddle of Sweden (1963) för Exportrådet.
Gösta Werner gjorde inte bara film, han blev filmteoretiker vid samma tid som filmvetenskap utvecklades till akademiskt ämne och skrev ett fyrtiotal essäer och böcker om film. Han lade grunden till svensk filmhistoria med flera verk och var särskilt intresserad av stumfilm och regissören Mauritz Stiller. 1971 disputerade han på Mauritz Stiller och hans filmer 1912-1916. Han var också en av grundarna av Lunds Studenters Filmstudio 1929 och Svenska filmsamfundet 1933. Gösta Werner gjorde sin sista kortfilm, Spökskepp, vid nittio års ålder 1998.
Lästips:
- Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
- Gösta Werner 90 år: En hyllning till vår äldste filmare (Stockholm: Svenska filmakademin, 1998, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2018)
- Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2018)
- Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
- Werner, Gösta, De grymma skuggorna : En studie i Stig Dagermans författarskap och dess relationer till filmen som medium (Stockholm: Norstedt, 1986)
- Werner, Gösta, Mauritz Stiller: Ett livsöde (Stockholm: Prisma, 1991)