Komtessan Charlotte
Praktmelodram i 1600-talsmiljö där grevedotter väcker föräldrarnas vrede när hon avspisar friande ädling och förälskar sig i en stallknekt. Filmen ansågs länge helt försvunnen tills originalnegativet återfanns i Frankrike 2010 och den är den första av Malmöproducenten Frans Lundbergs rika spelfilmsproduktion som återfunnits i nära nog komplett skick.
Filmens synopsis enligt det bevarade programbladet:
Grefve Preben Galts till Rosenvold enda dotter Komtessan Charlotte, har vuxit upp i den största stränghet. Hon har ständigt varit isolerad från alla riddares sällskap. Hennes trofaste vän och ständige följeslagare är stalldrängen Jens, för hvilken hon hyser både sympati och kärlek.
Så en dag ankommer ett friarebref från riddare Knut Caas till Skaraborg och detta blir väl emottaget af fadern. Men Charlotte vill nu visa att hon vågar trotsa faderns vilja och svarar nej. Faderns vrede är gränslös.
Så kommer det till faderns öron att Charlotte en afton uppsökt Jens. Det är Rasmus Skytte som sett Komtessan och Jens tillsammans i skogen och som nu anmäler detta för fadern. Fadern öfverraskar dem och i raseri visar dem båda bort från gården.
Man ser någon tid senare Komtessan och Jens som två fredlösa stackare. När så alla utvägar äro stängda, tvingar Jens Komtessan att taga plats på herrgården Skaraborg. Arbetet där är hårdt och den stackars Komtessan får utstå otaliga lidanden.
En dag besöker riddar Knut Caas sin åkerjord. Han igenkänner i arbetshjonet den forna stolta Komtessan. Han vill tilltala henne, men hon flyr bort för att slippa visa sin skam.
Dagen därpå har riddar Caas anordnat en jakt. Knut Caas får sikte på några härliga rådjur. Ett skott smäller. Alla tystna. De hörde en kvinnas hjärtskärande skri. Alla rusa åt det håll ljudet kom. Den stackars Komtessan har kommit i skottlinje för riddar Caas gevär och här slutar hennes lidande. Alla böja sina hufvuden. Hon har brutit men också lidit. Döden försonar allt.
Svenska spelfilmspionjärer
De allra första svenska spelfilmerna, som producerades fram tills vi fick en etablerad filmindustri 1912, har länge varit svåra att få tag på. I det här temat blir äntligen några av dem tillgängliga! Filmarkivarien Magnus Rosborn guidar bland pionjärverken och ger en bild av hur en ny konstart växte fram under den tidiga eran.
Utvecklingen av filmmediet gick med en rasande fart i Sverige. Från de första trevande försöken i slutet på 1890-talet skulle det endast ta tjugo år innan den svenska filmen trädde in i ”Guldåldern” där den konstnärligt stod på en världsledande nivå. En anmärkningsvärt snabb process, särskilt med tanke på att svensk film till en början var rätt oansenlig. Kvantitativt såväl som kvalitativt låg vi under pionjäråren fram till 1912 långt efter de då dominerande filmnationerna Frankrike, Italien och Danmark. Den låga kvaliteten har gjort det svårare för dagens åskådare att ta till sig dessa tidiga verk. Dessutom har de flesta av filmerna gått förlorade till följd av diverse olyckliga omständigheter: konkurser, undermålig arkivering, att filmer ansetts passé eller att arkiven brunnit och förstörts.
Internationellt eller svenskt, dokumenterad teater eller fiktion?
Så vilken var då den första svenska spelfilmen? Det finns inget självklart svar. Det är inte bara svårt att avgöra vad som menas med ”svensk” spelfilm från denna tid, utan också förhandlingsbart vad som egentligen kan definieras som ”spelfilm”.
1896 spelades de första iscensatta filmbilderna in i landet. De upptogs på Djurgården i Stockholm och innehåller två korta och komiska men rätt förbryllade tagningar. Bakom kameran stod den tyske filmpionjären Max Skladanowsky och filmen verkar inte ha visats i Sverige i sin samtid. Därför har detta pionjärverk med titeln Komische Begegnung im Tiergarten zu Stockholm kommit att betraktas som tyskt och inte svenskt.
För att hitta den första spelfilmen inspelad i Sverige med avsikt att även visas för en svensk publik brukar man hoppa fram ett år, till Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Där filmades (bland annat) en skådespelad slagsmålsscen i en kulisstad föreställande gamla Stockholm. Bakom kameran stod Alexandre Promio. Han var fransman men problemet med att definiera dessa tagningar som ”den första svenska spelfilmen” handlar inte enbart om filmskaparens nationalitet. Det går även att fråga sig om slagsmålsscenen iscensattes för inspelningens skull, eller om filmen är en dokumentation av ett framträdande som dagligen arrangerades i utställningens miljöer. Senare under utställningssommaren skulle en regelrätt spelfilm med titeln Byrakstugan av svensken Ernest Florman skapas, men denna är tyvärr sedan länge förlorad.
Slagsmålsscenen på Stockholmsutställningen 1897
Med start 1903 spelades en rad korta ljudfilmsexperiment in i Sverige. Flera bolag prövade att låta kända artister agera och framföra sångnummer framför kameran, till ljud synkroniserat på fonografrulle eller senare på skiva. Även i de här fallen är gränsdragningsproblematiken mellan filmad teater och fiktion skapad för filmmediet påfallande. Ett bevarat exempel är operettstjärnan Anna Norries framträdande med en aria ur Sköna Helena i en film från just 1903 där ljudet dessvärre har förkommit.
Förutom dessa korta ljudfilmer skulle den svenska filmproduktionen helt fokusera på dokumentära upptagningar fram till 1907 då Stockholmsbiografen Apollo startade en spelfilmsproduktion. Återigen handlade det delvis om att på filmremsa fånga redan inövad scenkonst, som när fotografen Walfrid Bergström lät Emma Meissner och Carl Barcklind framföra två danser ur operetten Den glada änkan (1907) framför filmkameran. Utöver dansfilmer skulle bolaget även producera några mer renodlade spelfilmer, vilka tyvärr inte har bevarats för eftervärlden.
Mer avancerade produktioner och Svenska Biografteatern etableras
Den mest avancerade svenska spelfilmen som spelades in under 1900-talets första år var kostymdramat Gustaf III och Bellman (1908) av Erik Dahlberg, en film som lyckligtvis har överlevt i nästan komplett skick till våra dagar. Denna film verkar dock aldrig ha visats offentligt, vilket är märkligt med tanke på den för sin tid så avancerade filmproduktion med bland annat återskapad 1700-talsstämning. Detsamma går dessvärre inte att säga om kriminaldramat som i filmhistoriska sammanhang kallats Han som klara’ boven i regi av Oscar Söderholm från samma år. Filmen ansågs så undermålig av filmskaparna att den inte nådde en biopublik förrän i klippfilmen Minns du? från 1935 där den medtagits som en kuriositet.
Han som klara’ boven spelades in i Kristianstadstrakten och det är till den delen av landet vi måste rikta vår blick när de första stegen mot en mer omfattande svensk spelfilmsproduktion i industriell skala togs åren 1909–1910. I Kristianstad fanns bolaget med det självförhärligande namnet Svenska Biografteatern, lett av direktörn Charles Magnusson.
Charles Magnusson – filmdirektör i Kristianstad.
Sommaren 1909 började bolaget sin spelfilmsproduktion där interiörerna upptogs i en ateljé som fortfarande kan beskådas som en del av Filmmuseet i Kristianstad och olika platser runt staden användes till exteriörer. Stora delar av produktionerna 1909 och 1910 var filmatiseringar av litterära verk, som Värmlänningarna (1910) efter Fredrik August Dahlgrens populära folklustspel, Bröllopet på Ulfåsa (1910) efter Frans Hedbergs då ofta spelade pjäs och Fänrik Ståls sägner (1910) efter Johan Ludvig Runebergs finländska nationalepos. Två lite udda filmer var antiemigrationsdramerna Emigrant och Emigranten (bägge inspelade 1910) vars syfte var att få folk att avstå från att emigrera till Amerika. Bolagets mest avancerade film under dessa två år var Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910) vilken endast överlevt i korta fragment i den ovan nämnda klippfilmen Minns du?
En konkurrent med internationell blick
Medan filminspelningar pågick i Kristianstad så startade vinhandlaren Frans Lundberg 1910 en konkurrerande inspelningsverksamhet i Malmö. Som av en tillfällighet var även en av hans bolags första spelfilmer en filmatisering av Värmländingarna (1910). I övrigt var Frans Lundbergs produktion inte lika litterärt betonad och mer inriktad på exportmarknaden. Många av filmerna var delvis inspelade i Danmark med danska aktörer. Liksom i den då framgångsrika danska filmindustrin var det melodramer av sensationell karaktär som dominerade, något som inte gillades särskilt väl av den 1911 inrättade svenska censurmyndigheten Statens biografbyrå.
Frans Lundberg – filmproducent och vinhandlare i Malmö.
Slumpen och därmed det historiska eftermälet har kommit att behandla dessa två tidiga skånska filmproducenter väldigt olika. Medan de flesta av Svenska Biografteaterns Kristiandstads-produktioner överlevt (om än i förkortade och ofullständiga versioner) återstår idag knappt några rörliga bilder från Frans Lundbergs spelfilmsproduktion. Ironiskt, med tanke på att Frans Lundberg var en av initiativtagarna till det första kända svenska filmarkivet på Malmö museum 1911(dock var det bolagets dokumentära bilder som där ämnades bevaras för framtiden). Av de drygt 20 spelfilmerna som Lundberg producerade för egen räkning under sin korta verksamhetperiod 1910-1912 trodde man länge att ingen hade överlevt. På 1990-talet återfanns emellertid ytterst korta fragment av två av bolagets filmer, dels nämnda Värmländingarna, dels Champagneruset (1911) och runt 2010 gjordes det sensationella fyndet av originalnegativet till Komtessan Charlotte (1912). Därutöver hittades nyligen sista akten av en kopia av dramat Broder och syster (1912) i USA, som förhoppningsvis kommer göras tillgänglig inom överskådlig tid.
”Kinematograferad” Strindberg och lundenskiska karnevalsfilmer
Häst-Nisse” – biografägare och producent i Stockholm.
Större delen av spelfilmsproduktionen under pionjäråren skedde i Skåne, men i Stockholm fanns en konkurrent i bolaget Orientaliska Teatern. Ägaren N P Nilsson, kallad ”Häst-Nisse”, engagerade 1911 den mångsidiga teaterpersonligheten Anna Hofman-Uddgren som kom att regissera firmans samtliga sex inspelade filmer. Mest känd är Orientaliska Teatern för att de via telegram från författaren August Strindberg fick tillåtelse att ”kinematografera” så mycket de ville av hans dramatik. Det resulterade i filmatiseringar av Fröken Julie (1912) och Fadren (1912). Den sistnämnda är tyvärr den enda av bolagets filmer som överlevt och i sin egenskap av mer eller mindre avfilmad teater är den förmodligen inte representativ för produktionen i övrigt. När Häst-Nisse avled 1912 lades inspelningsverksamheten ned och Hofman-Uddgren återgick till teatern.
Anna Hofman-Uddgren – har kallats för Sveriges första kvinnliga filmregissör.
Pionjärårens mest udda filmproducent var Lundastudenternas karnevalskommitté. Deras filmskapande återupptogs vart fjärde år när karnevalerna hölls, för att däremellan ligga nere. Första gången karnevalsfilmer spelades in var 1908 då hela fem stycken gjordes. Två har överlevt: Lejonjakten som parodierar den året innan inspelade danska succéfilmen med samma namn och Kvinnliga akademiska fotbollsklubben Virginia som driver med kvinnliga studenters sportande. Den studentikosa humorn gör sig även gällande i 1912 års karnevalsfilmer Kärlekens list och Med dolk och gift där själva inspelningen sköttes av Frans Lundbergs bolag.
Karnevalsfilmerna blev en tradition som stått sig ända in i våra dagar. Lundastudenterna är därmed en av två producenter från pionjäråren som fortfarande är verksamma. Den andra är Svenska Biografteatern som flyttade sin verksamhet från Kristianstad till huvudstadsregionen 1911. Genom en rad ombildningar och namnbyten är de numera kända som SF Studios.
Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023
Lästips:
- Aghed, Jan, Skånska kinematografen : en bok om film i Skåne och skånska filmare (Malmö: Sydsvenska dagbladet 1976)
- Furhammar, Leif, Filmen i Sverige : en historia i tio kapitel och en fortsättning (Stockholm: Svenska Filminstitutet 2003)
- Fältman, Emil, ”Kristianstad – svensk films vagga” (1923), https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/kristianstad-svensk-films-vagga/
- Liljenberg, Bengt, Filmen kommer till Sverige : anteckningar om filmens väg till Sverige, om förevisarna och de första föreställningarna (Malmö: Kolibri 2002)
- Olsson, Jan, Från filmljud till ljudfilm : samtida experiment med odödlig teater, sjungande bilder och Edisons kinetophon 1903-1914 (Stockholm: Proprius 1986)
- Olsson, Jan, Sensationer från en bakgård : Frans Lundberg som biografägare och filmproducent i Malmö och Köpenhamn (Lund; Stockholm: Symposion 1989)