Arbetet med klichéer var 1920-talets pilliga high-techindustri. Så visst kan man förstå att tidningsredaktören blir galen på att det tar så lång tid innan grafikerna jobbat klart. Denna stumfilm visas med ny musik av Matti Bye.

Idag är bildbearbetning var mans verktyg. Vi har alla blivit hobbyfotografer som kan manipulera våra alster med filter och andra datoriserade bildverktyg. Att betrakta 20-talets slit inom den grafiska industrin blir därför en svindlande upplevelse.

Klichétillverkningen, eller kemigrafin, involverade en mängd olika yrkesgrupper. Där fanns reproduktionsfotografen som fotograferade av originalet med sina upp till fyra meter långa kameror. Bågljus lyste upp motivet och glasplåtarna, som noggrant rengörs i filmen, kunde vara 50 x 60 cm stora. Själva fotograferingen gjordes genom ett glasraster med mellan 60 och 133 linjer per tum, där papperskvalitén bestämde finmaskigheten på rastret. Effekten blev en sorts gråskala och dessutom en skuggeffekt. En god reprofotograf skulle ha god synskärpa och förmåga att urskilja färger och nyanser och i filmen inser man också att det inte var fel om man dessutom besatte ett stort mått av tålamod och fingerfärdighet.

I klichéverkstaden jobbade också kopister som kopierade negativ film på zinkplåtar, varefter etsaren etsade djupet i plåtarna med hjälp av salpetersyra.

Metoderna som porträtteras i filmen hade utvecklats på 1800-talet, och då främst avsedda för boktryckeri. På 1900-talet kom tekniken in i tidningsvärlden, där den skulle överleva fram till 70-talet.

Att det tog tid att formge och framställa en tidningsannons på 1920-talet får man full förståelse för, även om filmens tidningsredaktör tycka ha mycket lite tålamod med grafikernas hårda slit. Idag hade redaktörens nutida kollegor snabbt kunnat få sina digitala bilder på elektronisk väg, medan 1920-talets tidningsmän fick vänta på att springpojken levererat de färdiga produkterna.