Kjell Walter Sohlbergs samling film nr 10
Svartvit film från tidigt 1950-tal där en man och en kvinna gör en sommarutflykt. I en sekvens, som påminner om stämningen i Maya Derens Meshes of the Afternoon (1943) tar en kvinna sig långsamt nerför en sandig slänt mot vattnet. Paret står sedan och håller om varandra på en sten medan vågorna slår mot stranden. Sekvensen avslutas med ett hypnotiskt vindspel. Folkskoleläraren Kejll Walter Sohlberg drömde om att bli filmregissör och i den här filmen ser man tydligt hur han arbetar med när- och vidare bilder för att skapa ett filmiskt narrativ.
Amatörfilm - Minnesbilder
Naturkärlek, folkskollärare, regissörsdrömmar eller bara en slags mani – det har funnits många skäl för privatpersoner att plocka upp kameran. Vad som filmas, av vem och med vilket perspektiv säger mycket om en tid och plats. Ett urval amatörfilmer visas här med nyskriven musik.
Amatörfilmen är en relativt ung disciplin inom arkiv och forskning. Så sent som 2005 startade filmarkivet i Grängesberg ett projekt för att gå igenom sina samlingar av amatörfilm. Dessa filmer är inte bara intressanta för att de berättar om sin tid utan också för att de säger mycket om hur vi förhållit oss till tekniken och vad vi ansett värt att dokumentera.
Minnesbilder är ett unikt projekt där musikerna Matti Bye, Laura Naukkarinen och Linda Fredriksson skapat nya konstverk genom att låta sig inspireras och tonsätta tre hängivna amatörfotografers filmer. I Anna Stina Stenboms filmer sträcker sig motiven från det vardagliga till det experimentella med allt från bilder av moppeungdomar i brinnande solnedgång till besök på Moderna museet. Genom hennes konstnärliga lins möter vi världen i innovativa vinklar, dubbelexponeringar och suggestiva färger som blöder ut och flammar upp över filmremsan. Birgit Vänerö älskade naturen och fångade den ofta i lyriska bilder men var även intresserad av samhällsfrågor och filmade historiska skeenden som när Sverige gick över till högertrafik. Kjell Walter Sohlberg var en hängiven pedagog som drömde om att bli filmregissör. Han filmade både dokumentära scener och kortare spelfilmer där han arbetade med olika typer av bildberättande. Gemensamt för alla dessa tre smalfilmsentusiaster var att filmandet var långt mer än bara en hobby.
En utmaning i arbetet med amatörfilm är att det företrädelsevis varit män som investerat i kameror, filmat och valt att valt att donera sina samlingar till våra arkiv. Det gör amatörfilmen till en väldigt mansdominerad historia. Därför är det särskilt roligt att kunna lyfta fram kvinnliga filmare som Anna Stina Stenbom och Birgit Vänerö (som var den enda kvinnan i sin lokala smalfilmsförening) i detta sammanhang.
Filmarna
Anna Stina Stenbom, 1911 – 2013
Receptionist och amatörfilmare
När arkivet i Grängesberg gick ut med en annons och sökte amatörfilmer var Anna Stina Stenbom en av dem som hörde av sig och donerade sina 127 filmer till arkivet. Stenbom kommer ursprungligen från Ragunda i Jämtland och ägnade större delen av sin fritid åt att dokumentera Stockholm och sitt älskade Vällingby. När hon kom till huvudstaden försörjde hon sig först som sömmerska på Beckomberga sjukhus, sedan växeltelefonist och kassörska på Gröna Lund. Så småningom fick hon dock arbete på Kungliga slottet där hon skulle komma att sälja vykort och böcker i över tjugofem år. Hon tyckte oerhört mycket om sitt arbete på slottet och smet ofta iväg på lunchrasterna för att filma kungafamiljen och vaktparaden. Flera gånger fick hon komma till de stora bjudningar som anordnades på slottet och naturligtvis fick hon ett telegram med gratulationer på 100-årsdagen från kungaparet (hon blev 103 år gammal).
Anna Stina Stenbom filmade från 1950 och fram till 1990-talet. Det var vännen Ebbe Bengtsson, som ofta fotograferade de svenska prinsessorna, som inspirerade henne att skaffa en filmkamera. Hon började med en enkel 8 mm kamera och skulle med åren samla på sig ett stort antal kameror. Ett annat stort intresse hon hade var att jaga autografer som hon samlade i ett särskilt album. På Gröna Lund filmade hon sport- och musikstjärnor som Muhammed Ali, Birgit Nilsson och Josephine Baker när de uppträdde. Hon gick helst själv på dessa tillställningar eftersom hon var rädd för att behöva avbryta filmandet ifall hennes sällskap blev uttråkade och ville gå hem. Vissa veckor blev filmandet mer intensivt än andra. I den anteckningsbok hon förde över sina inspelningar kan man till exempel läsa att hon 1967 filmade fem gånger på Gröna Lund på mindre än en månad. Men det var inte bara musikuppträdanden som intresserade Stenbom. Hon ägde ett brett kulturintresse och samlade hela pärmar fulla med biljetter från olika biografer och utställningar.
I flera av filmerna har hon filmat i sneda bildvinklar och använt sig av dubbelexponering för att lägga in grafik. Detta åstadkom hon genom att dra tillbaka filmen och sedan spela in text på redan inspelat material. De flammor och repor i rött och grönt som förekommer i filmerna är förmodligen inte frivilliga utan resultatet av ett ljusinsläpp eller skador som redan fanns på råfilmen från början. De brännmärken som ibland syns kan ha uppstått när filmen plötsligt stannat vid projicering på duk och projektorlampan varit så het att den kan ha skadat filmremsan.
Birgit Vänerö, 1927 – 2017
Sjuksköterska och amatörfilmare
Birgit Vänerös filmintresse var så stort att hennes barn ibland kunde tycka att det var lite påfrestande. Hon hade själv köpt sin kamera, och amatörfilmande som hobby ansågs ganska exklusivt eftersom smalfilmen var så dyr. Hon var den enda kvinnan i den lokala smalfilmsklubben i Trollhättan och hade ett eget klippbord där hon redigerade sina filmer.
Birgit Vänerös filmer består mestadels av naturlyriska bilder av rävar, älgar och vårfloder men hon var också intresserad av att dokumentera sin samtid. När Sverige gick över till högertrafik gjorde hon till exempel filmer om hur man går över gatan på ett säkert sätt.
I Kungliga bibliotekets samlingar finns ett 40-tal filmer av Vänerö som sträcker sig från 1960 till början av 1990-talet. Med åren blev hennes filmande intensivare. Sonen Lennart (pojken med cowboyhatt och hölster i Birgit Vaneros samling nr01) spelade i musikkår och hans mamma följde bland annat med och filmade deras resa till Holland. Filmerna visades sedan hemma i vardagsrummet eller vid någon av orkesterns repetitioner. När Birgit Vänerö gick bort blev hennes låda med filmer ett sätt för barnen att hålla minnet av sin mamma vid liv.
Kjell Walter Sohlberg, 1933 -1992
Folkskolelärare, musiker och amatörfilmare
Kjell Walter Sohlberg föddes i Göteborg och kom redan som barn över en gammal lådkamera. Han skulle så småningom komma att arbeta som folkskolelärare på lite olika platser i Sverige, bland annat på Orust. Han var en oerhört engagerad lärare som gärna hittade på projekt med barnen utanför skoltid, som att bygga såväl en modelljärnväg i klassrummet som de modellflygplan som man kan se i Kjell Walter Sohlbergs samling nr09. Hans entusiasm var dock inte alltid så välkommen hos barnens föräldrar som hellre ville att barnen skulle hjälpa till med jordbruket än att de skulle stanna kvar efter skoltid och leka.
Kjell Walter Sohlberg var konstnärligt lagd, hade gått på Konstfack och spelade jazz. Hans filmintresse var stort och han dokumenterade både sina elever och den egna familjen. Bland annat fick barnen sina egna filmer som sträckte sig från att de låg i mammas mage och fram tills att de började skolan. På Filmarkivet.se finns den drömska Kjell Walter Sohlbergs samling nr10 som är inspelad i ett sandtag och den lilla fiktionsfilmen Kamerajakt (1952) där Sohlberg gjort egen logotyp och förtexter och som spelades in på 8 mm film.
Musiken
Matti Bye Ensemble är en orkester som spelar komponerad och improviserad musik till stumfilm. De använder sig av både traditionella och moderna instrument, förinspelat material, ljudeffekter och ovanligare instrument som såg och mellotron för att skapa en melodi och atmosfär som passar skiftningarna i stämning under visningen. Matti Bye Ensemble framträder på biografer, filmfestivaler, Cinematek, museum, universitet och filmarkiv världen över och har bland annat spelat på Silent Film Festival i San Francisco, Bergmanveckan på Fårö och Cinema Ritrovato i Bologna.
Matti Bye – Piano, liveelektronik
Laura Naukkarinen – Modular synthesizer, bearbetade vokaler, fiol
Linda Fredriksson – Saxofon, basklarinett, flöjt, leksaksinstrument
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2019
Lästips:
• Hedling, Erik och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
• Jönsson, Mats och Cecilia Mörner, Självbilder: Filmer från Västmanland, (Stockholm: Svenska filminstitutet, 2006)
• McNamara, Martha J. och Karan Sheldon (red.), Amateur Movie Making: Aesthetics of the Everyday in New England Film, 1915-1960, (Bloomington: Indiana University Press, 2017)
• Rascaroli, Laura, Gwenda Young och Barry Monahan (red.), Amateur Filmmaking: The Home Movie, the Archive, the Web (New York: Bloomsbury, 2014)
• Smith, Ashley, ”The Archival Life of Home Movies: Regional Reflections and Negotiated Visions of a Shared Past,” ([diss.], Stockholms universitet, 2018)
• Zimmermann, Patricia R., Reel Families: A Social History of Amateur Film (Bloomington: Indiana University Press, 1995)
Tyngdlöshet
Sväva tyngdlös i vatten, kärlek, extas och på mopeder – fast inte i nuet. Filmmediet kan förmedla många olika sätt att uppleva tid. Det här temat samlar verk som utnyttjar det till att få oss att känna andra möjligheter än vad det tunga nuet tillåter.
I Post på hjul (1949) skildras arbetet inuti en posttågvagn. För att komma fram till mottagaren så snabbt som möjligt så sorteras posten medan den transporteras. ”Nattpostisarnas” arbete är monotont, breven delas upp i rasande fart, hamnar i säckar som lastas på och av vid stationerna. Filmen är regisserad av Bo Bjelfvenstam och visar en värld i modernisering. I den processen var järnvägen avgörande. Tågen påverkade särskilt vår relation till tid. För att tågtabeller och industri skulle fungera så byttes soltiden mot den standardiserade normaltiden med skarpa tidszoner.
Men i Post på hjul bryts normaltiden. En arbetare (Per-Arne Qvarsebo) går och lägger sig i en tågkupé. Så, plötsligt, hoppar han upp ur sängen, dansar balett, först i vagnen och sen på perrongen. Han dansar med postsäckar. Det vill säga, kroppen rör sig tillsammans med breven och arbetet och det är inte längre arbetet som dominerar kroppen. Brottet mot normaltiden och produktionstakten accentueras ytterligare av att hela sekvensen går i slow motion.
Liksom järnvägen så har även filmen påverkat vår relation till tid, något som filmvetaren Oskar Nilsson redan påpekat här på sajten. Temat Tyngdlöshet samlar filmer som utnyttjar detta och i synnerhet filmmediets potential att visa fler och andra tider än normaltiden. Här kan du se filmer med scener, bilder, och ljud där tiden lösgör sig från nuet och status quo och låter oss förnimma andra sätt att leva och arbeta.
(Den som sett slutscenen i Thelma och Louise (1991) känner egentligen redan till fenomenet. Vännerna på flykt kör utför ett stup i stället för att tillfångatas. När bilen är i luften så fryser filmen bilden och därmed tiden, mitt i fallet. Den låter dem inte dö utan bevarar istället deras protest och frihet.)
Svårigheter och lättheten i tunnelbanesystemet
En annan järnvägsfilm på sajten är dokumentären Underjordiskt sällskap: En fredagsresa under Stockholm (1980). Regissören Guillermo Álvarez och filmkollektivet Cineco låter filmkameran vara en av många resenärer i Stockholms tunnelbana och betraktar pendlare, tunnlar och perronger. I kontrast mot tågens och arbetspendlarnas strikta ordnande av tiden så står ett folkliv som inte alls är regelbundet eller förutsägbart.
Ett gäng ungdomar möts upp, fulla och kanske höga. De är inte på väg någonstans, de hänger bara runt. De säger att folk är rädda för dem. En man spelar fiol och hoppas att någon ska lägga en slant i fodralet. Någon plankar in. En annan återberättar sluddrigt för kameran om när en polis förde bort honom och hotade med fylleriböter.
Mannen med fiolen säger, jag råkar ha den förmågan att jag spelar de lättaste styckena med största svårighet och de svåraste styckena med största lätthet.
Filmen visar mycket svårighet, som missbruk och annan social utsatthet. Lättheten som finns utmed det svåra, som mannen beskriver, uppstår i vissa bilder. Ett gäng spelar och sjunger i en vagn, en flyktig gemenskap till synes helt öppen att ansluta sig till. Ett par kysser varandra. En tjej lägger sig på handtaget till rulltrappan och liksom surfar på mage upp ur underjorden.
Badrummen
Att sjunga med vänner i en tågvagn – i boken Cruising Utopia skriver den amerikanske queerteoretikern José Esteban Muñoz om att utopin finns just i det vardagliga. I hans resonemang är inte utopi en onåbar framtidsidyll, utan ett begrepp för att kritisera nuet och den rådande förtryckande sociala ordningen, som präglas av rasism, ekonomisk ojämlikhet och där relationer utanför heteronormen ofta varit eller är förbjudna.
”Queerness is not here yet”, skriver José Esteban Muñoz och menar att queer inte är nu, queer finns på en annan plats i tid och rum. Men det går att känna utopin, det går att förnimma den i estetiken, konsten och bilderna som får en att föreställa sig vardagen i andra framtider än de invanda.
Olle Holms Bögjävlar (1977) är en sådan vardagsskildring. Den handlar om en slags undantagsplats, en skärva av utopin som finns i en lägenhet i Stockholm: i kollektivet som filmen visar är det helt normalt att vara bög, till skillnad från i världen runt omkring dem (när filmen gjordes var homosexualitet sjukdomsklassat).
Bögjävlar är alltså kollektivets gemensamma självporträtt, en dokumentär som blandar intervjuer, voice overs och bilder på männens vardag ihop. De bor tillsammans i en stor lägenhet och badar badkar, hånglar, lagar mat och demonstrerar på gatan ihop. De gör en övning som går ut på att en av kollektivborna lyfts upp av de andra, svävar nära taket ovanpå deras händer.
En av männen säger att han gillar att vara bög, att det är skönt att slippa kraven på att vara en ”riktig karl” eller att gifta sig. I kollektivet så dominerar inte den sortens tid som inom queerteori kallas ”straight time” och som primärt styrs av kärnfamiljens utstakade bana för när en människa ska gifta sig, stadga sig och organisera sitt liv efter barn.
I badrummets vardaglighet, innanför kakelplattornas skydd, så återkommer förnimmelsen av queer utopi i flera svenska filmer. På en toalett bestämmer sig Agnes och Elin i Fucking Åmål (1998) för att de är ett par. Den förtroliga stunden i badkaret som syns i Bögjävlar går igen i både Ester Martin Bergsmarks hybridfilm Pojktanten (2012) liksom i Lia Hietalas och Hannah Reinikainens dokumentär Alltid Amber (2020).
Den tyngdlösa extasen
Producenten och regissören Ella Kalogritsas kortfilm Badet (1992) inleds också med ett badkar, men baderskan är ensam när hon sänker sig i vattnet. Snart klipps det till en bild på ett hav vars yta gnistrar i solen. Där ligger kvinnan och flyter, som tyngdlös. En annan person, vars ansikte aldrig syns, rör vid henne i vattnet. Det kan tolkas som att hon onanerar i badkaret, eller bara föreställer sig en njutning. Hon svävar som från en trampolin, upp och ned ur vattnet.
Den vackraste bilden i Badet är när de två människorna i vattnet fotas underifrån, så att det ser ut som att de simmar i solljuset som tränger genom ytan, snarare än i vattnet. Ella Kalogritsa vidgar ögonblicket genom upprepningar och slow motion. Tyngdlösheten i vattnet och solljuset blir extatisk.
Extasen är också en plats utanför normaltiden, som inte låter sig infogas i det som José Esteban Muñoz kallar the tyranny of now och i den här kontexten kan kallas det tunga nuet. Poeten, fotografen och experimentfilmaren Rut Hillarps De vita händerna (1950) finns också med i det här temat, inte bara för att händer svävar tyngdlösa på himlen i stället för stjärnor, utan framförallt eftersom erotiken, kärleken och begäret var bärande teman i hennes konstnärskap. Orgasmen kan vara extatisk och Rut Hillarp menade att den var en upplevelse som ”satt i drömmarna” (enligt vännen och författaren Birgitta Holms biografi över hennes liv). Just De vita händerna filmades på smalfilm i Hillarps lägenhet i Årsta tillsammans med experimentfilmaren Mihail Livada, som också bodde där.
Utopin i vardagen, eller en plötslig extas: Konstnären Jockum Nordströms korta animationsfilm I sin ensamhet (1998) handlar om en man som städar sin lägenhet. I flera minuter moppar, fejar och skurar han. När han stryker skjortor så vajar de på galgarna och blir plötsligt träd som vajar mot en himmel. Under grenarna galopperar mannen på en häst i skogen.
Är scenen något som representerar det förflutna? Kanske är det en dröm om framtiden, eller en upplevelse av livets möjligheter mitt i städandet? Var hör mannen hemma, mer än en av lägenheterna som är staplade på varandra i ett stort huskomplex?
Det långa ögonblicket
Vatten och närbilder på kroppsdelar är exempel på motiv som återkommer i filmerna som visar tyngdlöshet. Vissa filmiska grepp är också vanligare: upprepningen, fragmentiserade narrativ och slow motion.
Amatörfilmaren Anna-Stina Stenbom utnyttjade flera av dessa grepp. Till vardags arbetade hon med att sälja vykort och böcker på Kungliga slottet men hon var också en konstnär med sina många filmkameror.
I Anna-Stina Stenboms samling film nr 27 A (1973) så visas några ungdomar åka moped, klippet startas om, återkommer i en annan variant. Det påminner om regissören Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970) när huvudpersonen Pär och hans vänner åker moped, något som också syns i filmens trailer.
Mopedfärden sker i båda filmerna i skymningen när kvällen, natten med alla dess möjligheter ligger framför en. Anna-Stina Stenbom upprepar det här tidsliga gränslandet också genom att visa en solnedgång, fast klippt så att solen står olika högt på himlen varje gång och inte sjunker kronologiskt. Ögonblicket blir mer än ett nu, det får rymma förväntan, begär, sorg och samtidigt ett tillstånd av förvandling.
När arkivet tittar tillbaka på oss
Temat lyfter ytterligare en annan amatörfilm: Kjell Walter Sohlbergs samling film nr 10 (1942). Återigen används vattnet som motiv och slow motion som grepp. En kvinna står på en sanddyn ovanför havskusten, fäller ut armarna likt en fågel som ska lyfta. Nere vid strandkanten möter hon en man. De håller om varandra. Solljuset glittrar i vattnet, precis som i Badet. Så, i en kort sekvens, möter mannens blick kamerans och han höjer handen i en hälsning.
Genom arkivfilm får vi syn på oss själva som del av historien, även när ingen tittar tillbaka på oss lika explicit som i Kjell Walter Sohlbergs film. Det förflutna tittar på oss och då är vi redan i framtiden – men inte vid en slutpunkt. I filmerna i det här temat finns utrymme för längtan och begär. Att se på arkivfilm blir en upptäcktsresa mot fler möjliga framtider.
Text: Rebecka Bülow, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023
Läs Lars Gustaf Anderssons text om Rut Hillarp i på Nordic Women in Film.
Lästips:
- SAQMI – The Swedish Archive for Queer Moving Images, www.saqmi.se
- Muñoz, José Esteban. Cruising Utopia: The Then and There of Queer Futurity. New York: New York University Press, 2009
- Halberstam, Judith. In a Queer Time and Place: Transgender Bodies, Subcultural Lives.New York: New York University Press, 2005
- Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria (dokumentärfilm) Eva Beling, Beling Films AB 2022
- Holm, Birgitta. Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Stockholm: Atlantis, 2011