Kiruna 50-årsjubileum
Bilder från firandet av Kirunas 50-årsjubileum i augusti 1950.
Kiruna firar 50, och även om det inte direkt syns på de församlade är händelsen en stor dag för äldre kirunabor, som nu får ett tillfälle att minnas hur allting började.
I slutet av 1600-talet rapporteras för första gången om malmfyndigheter i Kiirunavaara och Luossavaara, men det skulle dröja innan en stad etablerades på platsen. 1736 karterades bergen av Gabriel Gyllengrip, och på kartan som framställdes döptes bergen till Friedrichs berg och Berget Ulrika Eleonora, efter rikets dåvarande regentpar.
Någon egentlig malmbrytning kom dock inte igång förrän betydligt senare, på grund av de långa avstånden mellan malmfyndigheterna och någon lämplig utskeppningshamn eller järnväg. Först 1890 bildas LKAB, bolaget som uppkallats efter de två malmrika bergen, och drivande bakom företaget och projektet att anlägga en stad på platsen var LKAB:s förste disponent, Hjalmar Lundbohm. Enligt Albert Engströms epitaf var det Lundbohm som ”blottade bergets skatter och skapade staden”.
Jobbet att lägga ut en stadsplan gick till Per Olof Hallman, och planen ansågs mycket modern med tidens mått, eftersom den tog hänsyn till Kirunas geografiska och klimatmässiga läge. En annan av Kirunas tidiga profiler var fotografen Borg Mesch, som bosatt sig på platsen för att kunna skildra Lapplands natur och samer.
Sällan har väl så många människor samlats på en plats norr om polcirkeln, påstås det i filmen, och än idag är Kiruna den största tätorten i Lappland (även om exempelvis norska Tromsö 40 mil norrut har mer än tre gånger så många invånare som Kiruna). Staden har dock på senare år fått maka på sig för gruvbolagets skull. 2003 meddelade LKAB att malmbrytningen under staden hotade att skapa markdeformationer som riskerade att rasera bostadshusen. I ett enormt projekt flyttas därför stora delar av Kiruna till säkrare mark, inklusive Hjalmar Lundbohms gård, liksom Kiruna kyrka, där Lundbohms grav också behöver flyttas till mer stabilare omgivningar.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)