Karl för sin hatt
Folkpartiets valfilm 1956. Karl Svensson är socialdemokrat. Filmen handlar om hans vardag med familjen och om hans arbete som snickare. Efter att ha lovat att hålla ett tal för Socialdemokratin ångrar han sig och bestämmer sig för att byta sida för nu har han kommit till insikt och väljer Folkpartiet och valfriheten …
Folkpartiets valfilm. Folkkäre skådespelaren Elof Ahrle spelar Kalle och vi får följa hans familj och vardagsliv. Frun Britta spelas av Ahrles fru i verkliga livet, Birgit Rosengren. Miljön är en icke namngiven småstad – men både far och son pratar utpräglad stockholmska. Dialogen är ovanligt färgstark i den här filmen. Manus är skrivet av författaren Lars Widding och i rollen som pojkvännen syns Lars Lönndahl, som blev en mycket populär schlagersångare.
Kalle är arbetare och jobbar på en snickeriverkstad. Han jobbar också extra för att få råd att köpa en ny bil. Dottern utbildar sig till lärarinna och sonen går i skolan. Kalle får sig en tankeställare av Svenne, en av Kalles kollegor på snickeriverkstan som vägrar skriva upp sig för valfonden: ”Jag gillar inte en politik som går ut på för mycket tvång” säger Svenne. Kalle har alltid varit sosse eftersom han är arbetare. ”Men är inte alla arbetare”, påpekar hans fru när Kalle kommer hem. Britta är stolt över att vara hemmafru och ser inte någon mening med att gå tillbaka till sitt tidigare jobb på lasarettet. Hon säger bland annat: ”Det vore mycket bättre, tycker jag om man fick dra av på skatten för ungarna och deras utbildning.”Och vid köksbordet håller hon ett litet valtal: ”Det finns ett parti som vill ge oss ordentliga skattesänkningar, och det är sänkningar som håller, och som vill att det byggs tusentals lägenheter redan i år, och som arbetar för rätt och rättvisa ”.
”Folkpartiet” säger Kalle.
Karl för sin hatt spelades in av Svensk Talfilm i Täby och spreds i 117 kopior. Regissören Carl-Ewald Möllerström gjorde dock bara denna enda film.
Valfilmer
Många har kallat filmen för 1900-talets konstform. Tidigt förstod man att utnyttja mediet för sina politiska syften, inte minst under tiden för andra världskriget. Det var inte bara det tyska nazistpartiet som gjorde propagandafilmer, utan även USA och Sovjet. Lenin skall bland annat ha sagt: ”Av alla konstformer är filmen för oss den viktigaste”. Många av de mest kända regissörerna i Hollywood, som John Ford, John Huston och Frank Capra, gjorde under krigsåren verk vars syfte var att rättfärdiga USA:s inblandning i kriget och stärka den nationella självkänslan.
Under perioden 1928 -1962 producerades ca 150 valfilmer i Sverige, varav drygt 80 av dem kan ses på Filmarkivet.se. De flesta partier använde valfilmer men särskilt Socialdemokraternas står ut eftersom de under många decennier var det statsbärande partiet. Pressen ansågs vara det viktigaste mediet i Sverige fram till televisonens inträde även om filmen blev alltmer populär för att utbilda och påverka folket.
Bland guldkornen räknas Socialdemokraternas film Skattefria Andersson där huvudpersonen spelas av Stig Järrel, en väldigt populär skådespelare vid den tiden. I filmen är Andersson trött på att betala mycket skatt, eftersom det enligt honom inte blir något över till annat. I en mardröm erfar han hur samhället skulle se ut om han slapp att betala skatt. En annan av den tidens mest kända skådespelare, Carl-Gustaf Lindstedt, gjorde en valfilm för Högerpartiet (sedermera Moderaterna). Av de andra riksdagspartierna märks även Bondeförbundet (senare Centern) som ofta lyfte fram vikten av den svenska landsbygden i sina filmer.
Kännetecknande för många av filmerna på webbplatsen är att de består av kända politiker som talar direkt till publiken, som Per Albin Hanssons uppmaning till deltagande i 1944 års val och Thorbjörn Fälldins förklaringar i Fritt fram för Centern 3 (1966). Ett annat utmärkande drag är att det i flera filmer förs samtal mellan familjemedlemmar där någon till slut övertygar de andra om ett visst partis förträfflighet framför andra partier. Ett exempel på en sådan valfilm är Folkpartiets Vårt bygge – på hem och samhälle (1936).
Text: Arash Kermanshahani, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
- Björk, Gunnela, Olof Palme och medierna (Umeå: Boréa, 2006)
- Jönsson, Mats, ”’Den kungliga skölden’ – Per Albin Hansson, Gustaf V och medierna 1940”, Mats Jönsson och Pelle Snickars, Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: SLBA, 2007)
- Jönsson, Mats, ”Politisk varumärkning”, Visuell fostran: Film- och bildverksamheten i Sverige under andra världskriget (Lund: Sekel Bokförlag, 2011)
- Vesterlund, Per, ”Den svenska modellen – arbetarrörelsen, staten och filmen”, Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: SLBA, 2007)