Seriefinal mellan IFK Norrköping och Malmö FF med prisutdelning på Norrköpings Idrottspark.

Det är som om ingenting hade hänt, allt ser ungefär ut som vanligt – och ingenting är sig likt.

Norrköpings Idrottspark fick sitt moderna ansiktslyft lagom till VM i Sverige 1958. Den så kallade VM-läktaren byggdes, ritad av samma arkitekt som skapade Malmö Stadion och Nya Ullevi i Göteborg, Sten Samuelson. De är alla byggda i samma stil.

Jag växte upp och blev man på den läktaren. Pappa och jag satte oss på bänk elva, sektion B, på hösten 1958 – där blev vi kvar till långt in på 90-talet.

På filmen från seriefinalen mellan IFK Norrköping och Malmö FF (från 1948) bolmar röken från fabrikerna i bakgrunden, på brandkårens tak, ett par hundra meter bort, står brandmännen och tjyvkikar på matchen (många av IFK:s spelare var genom åren just brandmän – och poliser). Så där såg det ut även 1958 – 68, 78, 88. I alla år stod de där, ibland med kikare – plötsligt fick de larm och var putsväck. Nu är arenan sedan länge ombyggd och inbyggd. Brandmännens helghobby är borta.

Idrottsparkens mest älskade plats var Berget, ståplatsläktaren söder om huvudläktaren. I filmen ser vi hur otroligt välpackat Berget är, ovanför stenlagda ståplatser, tornade en rätt brant grässlänt upp sig. Där stod IFK:s riktiga fans. Och mycket ungdomar. På sjuttiotalet hade publikhavet tunnats ut, rent av försvunnit, jag minns Tipscupsmatcher om somrarna när Berget mer eller mindre användes som utflyktsmål, det dracks mellanöl, det luktade rätt mycket röka – det pågick en match där nere på plan också.

På filmen från 1948 ser vi legender från både Norrköping och Malmö, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm – snart förlorade för svensk fotboll, återförenade i AC Milan. Resten är klassisk svensk fotbollshistoria. Liedholm brukade långt senare få frågan om sin favorittröja: ”En vit tröja med en blå stjärna på”.

Inte en reklamlogga.

På de lite modernare filmerna från 50- och 60-talet ser man hur reklamen går sitt intåg, först på arenorna. ”Ta det lugnt, ta en toy”. Esso fanns över allt.

Trots den någon mediokra filmkvalitén kan vi konstatera att fotbollen inte var så pjåkig (aldrig tråkig), man får beundra bollkontrollen; lädret var snörat, bollarna blev blytunga i blötan, skorna inte de vassaste, planen inte den bästa. Publiken uppklädd, kostym, rock, hatt – iallafall en keps. Skinnjackor på de yngre.

Milan kommer på besök för spel i Europacupen 1963, det är en av de första kvällsmatcherna i klubbens historia, el-ljuset är nyinstallerat, jag minns den kvällen som igår. Italienarnas lag är legendariskt, med spelare som de blivande tränarikonerna Maldini och Trappatoni, och Norrköping spelar sensationellt 1-1, med mersmak. Ove Kindvall, Björn Nordqvist, Örjan Martinsson, Åke ”Bajdoff” Johansson, Zamora Nyholm, Bill Björklund, Uffe Jansson. Ett klassiskt guldlag.

Det är över 30 000 på Parken, man har satt ut bänkar och stolar på löparbanorna för att få plats med alla som vill in. Säkerhetstänket är inte uppfunnit ännu.

Samma år spelar IFK Norrköping hem von Rosens pokal – det tar 26 år innan man gör det på nytt (1989), och sedan ytterligare 26 innan förra årets sensationella guld.

1963 gör man det trots att de i sista matchen förlorar mot IFK Göteborg på Nya Ullevi med förkrossande/förnedrande 0-6. Det är ett rätt moloket IFK som vi ser ta emot buckla och medaljer, men filmen berättar ändå en hel del om den moderna fotboll man börjar anamma även i Sverige. En film som för övrig inleds med några internationella besök på Parken, franska Nancy och brasilianska Flamenco gästspelar – och det är massor av folk, ingen bryr sig att det ”bara” är en vänskapsmatch. Man är efter kriget fortfarande svältfödda på internationell fotboll.

Från 1947, en minnesvärd film, från en på sin tid stor Europeisk fotbollshändelse: IFK fyller 50 år och bjuder in engelska Chelsea (5-0), skotska Hibernian (3-1), österrikiska Austria Wien (4-4) och Malmö FF (5-0).

Benfica, Europacupen, hemmaplan 1962, likaså en världshändelse. Storstjärnan Eusebio ville alla se, det blir 0-0, man ser på bilderna att IFK går för vinst. Borta blir det storstryk med 5-1. Spana in orkestern på innerplan, obligatoriskt när det var riktig fest, titta på de unga Marabouförsäljarna – bilderna från returen i Lissabon berättar om glädjen över att komma ut i världen, spelarna njuter av Europa, de åker på sightseeing, filmar från bussen och på planet med sina nyligen införskaffade 8-millimeterskameror.

Slutligen, en skandal, som skakar hela Fotbollssverige.

Det är final i den så kallade Intertotocupen, i Sverige gick den under namnet Tipscupen. Det är sommaren 1966, Lugano från Schweiz är motståndare, det blir en ful och smutsig match. Min pappa blev ofta upphetsad, tappade humöret – den här eftermiddagen fick vi hindra honom från att ta sig ner på plan och slåss.

Efter två utvisningar (det var ändå rätt sällsynt med just röda kort på den tiden) och som sagt otroligt ful spel, tillgriper man lottning (!!) för att avgöra matchen. Ingen förlängning, inga straffar – man singlar slant om förstaplatsen. Jo, slantsingling, krona eller klave.

IFK vinner lotten, och turneringen, och det stora tumultet tar vid – när IFK-spelarna står och firar och kramar om varandra springer en Luganospelare mot utgången, och sparkar backen Bo la Fleur i ryggen. Han faller till marken, och det tar hus i helvete, slagsmål, polis, spelare, ledare, vakter, och en planinvasion av mycket upprörda åskådare.

Det är unika fotbollsbilder.

Händelsen förebådar den nya tiden, fyra år senare stormar Blåvita fans in på Eyravallen i Örebro och avbryter matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg allt för att förhindra att den spelas färdigt – resultatet, 1-0 till Örebro, innebär att de regerande svenska mästarna, Göteborg, flyttas ner i division 1. Vilket alltså till varje pris måste stoppas.

De här filmerna är bara toppen på ett berg av 8- och 16-millimetersfilm från den här perioden av fotbollshistorien, varenda spelare bar i stort sett omkring på en super-8 – den tidens mobiler. Och man filmade allt. Förmodligen sitter varje allsvensk stad och vartenda allsvenskt lag på liknande historiska skatter.

Johan Croneman, film- och tv-kritiker (och IFK Norrköpingssupporter), 2016