I Vimmerby – en marknadsdag
Marknadsdag i Vimmerby. Mycket folk på gator och torg. Vissa agerar och spelar upp små scener framför kameran.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Unesco:s Världsminne: Astrid Lindgrens Arkiv (KB)
När Astrid Lindgrens verk filmatiserades så blev de omedelbart extremt populära och en viktig inkomstkälla för Svensk Filmindustri. I det här temat syns dokumentation av hennes liv och arbete ur samlingen på Kungliga biblioteket.
År 2005 utsågs Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket till Sveriges första Världsminne (Memory of the World) av Unesco. Lindgrenarkivet rymmer över 140 hyllmeter, däribland filmrelaterat material som filmmanus, filmaffischer, pressklipp (alltsedan 1945 prenumererade Lindgren på pressklipp från svensk dags- och veckopress) samt brevkorrespondens med företrädare inom filmbranschen. Det ringa intresset för Lindgrens konstnärskap bland filmvetare och medieforskare är förvånande med tanke på att hon är en av de mest filmade svenska författarna genom tiderna, likaså att hon som manusförfattare tog aktiv del i merparten av de filmatiseringar som bygger på hennes verk. Under 1960- och 1970-talet sågs varje Lindgrenfilmatisering av uppemot en miljon biobesökare eller fler, och filmernas framgångar bidrog i hög grad till att rädda Svensk Filmindustri (SF) under krisåren på 1960-talet. Filmernas intäkter kom dessutom att under flera decennier utgöra ett av grundfundamenten i Svenska Filminstitutets (SFI) verksamhet alltsedan filmreformen 1963 då stiftelsen bildades.
Astrid Lindgren (1907–2002) är visserligen främst känd som författare, men de filmiska dragen i hennes författarskap har poängterats av litteraturforskare som Ulla Lundqvist och Vivi Edström. Lindgren själv har i intervjuer berättat om sitt stora filmintresse under uppväxtåren i Vimmerby och under tiden i Stockholm efter flytten till huvudstaden i mitten på 1920-talet. Favoritgenrer var filmfarser och amerikanska gangsterfilmer, vilket framför allt återspeglas i filmerna om Pippi Långstrump och mästerdetektiven Blomkvist. Redan 1943, innan författarkarriären tagit sin början, skickade Lindgren tillsammans med vännen Per-Martin Hamberg (1912–1974) in en filmsynopsis, ”När man är kär”, till Svensk Filmindustri. Tyvärr rann det hela ut i sanden. År 1945 kom istället det litterära genombrottet med Pippi Långstrump, varefter framgångarna följde slag i slag de följande decennierna (debuten skedde året dessförinnan, 1944, med Britt-Mari lättar sitt hjärta).
Den första filmatiseringen av Lindgrens verk blev Mästerdetektiven Blomkvist (Rolf Husberg, 1946). Det var emellertid först i och med den fjärde filmen, Luffaren och Rasmus (Rolf Husberg, 1955), som hon mer aktivt tog del i filmadaptionerna som manusförfattare. Anledningarna till detta var förmodligen såväl ekonomiska (större inkomster) som konstnärliga (mer kontroll över det färdiga resultatet). Lindgrens strategi genom åren har alltid varit att sprida berättelserna i olika medier (”sprida stoffet för alla vindar”, som hon själv uttryckte det). Noteras kan att flera av hennes verk först initierades som film, varefter de senare spreds genom radio, teater, litteratur, skivor, osv. Från och med den sjätte filmen, Mästerdetektiven lever farligt (1957), inleddes samarbetet med regissören Olle Hellbom (1925–1982), vilket resulterade i ett tjugotal filmer de kommande decennierna. Särskilt engagerad tycks Lindgren ha varit i de tre filmerna om buspojken Emil (Emil i Lönneberga, 1971, Nya hyss av Emil i Lönneberga, 1972 och Emil och griseknoen, 1973). Utöver att i sedvanlig ordning axla manusförfattarrollen medverkade hon även som voice-over i filmerna, och kan därmed sägas ha fört vidare ett slags äldre muntlig berättartradition. I Emil i Lönneberga (avsnittet om Vimmerby marknad) skymtar hon till och med förbi några sekunder i ett cameoframträdande likt en sentida småländsk Alfred Hitchcock.
Astrid Lindgren var en flitig gäst i det dåtida medielandskapet, oavsett om det handlade om tidningar, tidskrifter, radio eller TV. Däremot syntes hon mer sällan på filmduken, vilket är märkligt med tanke på att filmbolagens journalfilmer ända in på 1960-talet ofta innehöll dagsaktuella inslag med kända och framgångsrika konstnärer. På Filmarkivet.se har vi samlat några filmer som Lindgren figurerar i på olika sätt. Det tidigaste exemplet är när hon som barn i filmen Utställningen i Vimmerby (1920) skymtar förbi i bakgrunden under en prisceremoni på stadens torg. (Se vidare Kristina Lindströms dokumentär Astrid, 2014.) Tio år senare, efter flytten till Stockholm, dyker hon upp i ett inslag i Svensk Filmindustris Veckorevy 1930-04-07 som deltagare i en skrivmaskinstävling. Vid tiden för filmpremiären på Pippi Långstrump 1949 återfinns hon tillsammans med andra dåtida kändisar i en privatfilm från film- och teaterlegendaren Anders Sandrew (1885–1957) då hon anländer till biografen. I efterhand har det visat sig att Lindgren, trots filmens oerhörda framgångar landet runt, upprördes av de tillägg och förändringar som manusförfattaren och regissören Per Gunvall (1913–1995) företagit. Framför allt ogillade hon inslag som var riktade mot en vuxen publik och som den tilltänkta målgruppen, dvs barnen, inte kunde förväntas förstå. Dessa händelser bidrog i hög grad till att Lindgren framöver såg till att få större kontroll över filmatiseringarna genom att medverka som manusförfattare. Det är en ödets ironi att just regissören bakom Pippifilmen, Per Gunvall, är den som regisserat en senare film med Lindgren på Filmarkivet.se. Filmen i fråga heter Vi och gjordes för tidskriften med samma namn, och innehåller bland annat ett längre avsnitt som skildrar Astrid Lindgren och hennes familj vid fritidshuset vid Furusund. Filmarkivet.se kan även visa en amatörfilm från 1972, fotograferad av Wilhelm Clason (1905–1987), från bakomarbetet vid inspelningen av Emil och griseknoen. Amatörfilmen skildrar inspelningen av ”Auktionen i Backhorva”, och bland statister, skådespelare och övrig filmpersonal skymtar Astrid Lindgren förbi tillsammans med Olle Hellbom.
Avslutningsvis återfinns i detta tema även Olle Hellboms genombrottsfilm Döderhultare (1952). Döderhultaren (Axel Petersson 1868–1925) för visserligen tankarna till Småland och Emils träfigurer i snickerboa, men det som framför allt aktualiserar filmen i detta temasammanhang är att flera av filmens upphovsmän de kommande decennierna skulle komma att skriva svensk filmhistoria tillsammans med Astrid Lindgren: producenten Olle Nordemar, regissören Olle Hellbom, fotografen Rune Ericson och skådespelaren Allan Edwall.
Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
• Furhammar, Leif, ”Astrid Lindgren – fyrtio filmers författare”, Röster om Astrid Lindgren: Från ABF Stockholms seminarium 7 oktober 1995 (Stockholm: ABF Stockholm, 1996).
• Jansson, Malena, Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år [diss.] (Stockholm: Acta, 2007)
• Jungstedt, Torsten, ”Världens bästa Lindgren”, Chaplin nr 8, 1974.
• Karlsson, Petter och Johan Erséus, Från snickerboa till Villa Villekulla: Astrid Lindgrens filmvärld (Stockholm: Forum, 2004)
• Kristenson, Martin, ”Astrid, Pippi och hela världens lilla fästmö”, Kapten Stofil nr 27–28, 2007.
• Rohdin, Mats, ”Att sprida stoffet för alla vindar”, Biblis nr 59, 2012.
• Rönnberg, Margareta, En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren (Uppsala: Filmförlaget, 1987)
• Törnqvist, Lena, ”140 hyllmeter, 75000 brev och 100000 klipp: Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket”, Biblis nr 58, 2012.