Huset Matusita
I huset Matusita i Lima öppnas dörrarna till Latinamerikas våldsamma och dramatiska koloniala historia och våldet i det postkoloniala samhället.
Fiktionsfilmen Huset Matusita utgår från det verkliga gamla huset Matusita i Lima där det sägs spöka. Ursprunget till myterna handlar om byggnadens tidigare ägare. Det finns också teorier om att spökhistorierna skapades av CIA för att ingen skulle spionera från huset, USAs ambassad låg nämligen länge mittemot. Casa Matusita förekommer dessutom i peruansk populärkultur, exempelvis gjordes år 2014 skräckfilmen Secreto Matusita som utspelar sig där.
I filmen Huset Matusita av César Galiano så drar ett middagssällskap kort om vem som ska tvingas spendera en natt i huset och mannen som är filmens huvudperson förlorar. Men när han kliver in genom husets portar så kommer han inte till en interiör, utan träder ut i ett surrealistiskt ökenlandskap. Där utspelar sig en rad fragmentariska scener.
Den första som huvudpersonen möter är en kvinna som letar efter sin försvunna son. Under inbördeskriget som utkämpades vid tiden för inspelning så räknar den statliga peruanska Sannings- och försoningskommissionen att drygt 69 000 människor dog eller försvann. Särskilt drabbade var just ursprungsbefolkningarna, liksom så många andra gånger i den koloniala historien.
Besöket i huset Matusita fortsätter i flera mardrömska möten och blir en skräckinjagande ökenvandring om våld, rasism och djupa ekonomiska klyftor.
César Galindo kom till Sverige 1987 från sitt ursprungsland Peru efter att först ha studerat i Paris. Utbildad till arkitekt, blev han i Sverige verksam också som filmare och har främst gjort dokumentärer och kortfilmer som likt Huset Matusita skildrar hur koloniala och postkoloniala strukturer kan ta sig uttryck i både kollektiv och individ. Här på sajten kan du även se musikvideon Cholo Soy (1992) och den mycket precist gjorda experimentfilmen Fem minuter för Amerikas döda (1992).
Filmverkstan
Filmverkstan var en plats där medborgarna själva kunde producera film under 1900-talets tre sista decennier. Verksamheten fungerade också som ett utrymme för professionella att göra den sortens verk som annars förpassades till marginalen. Många av filmerna är idag försvunna men i det här temat finns ett litet urval av de som bevarats.
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fördes en intensiv diskussion i den svenska offentligheten om kulturen och demokratin. Detta satte till exempel avtryck i den stora kulturpolitiska utredning som låg till grund för den svenska kulturpolitiken som klubbades av riksdagen 1974 – och som i många stycken gäller än idag. 1968 hade det också tillsatts en stor filmutredning och ett av delbetänkandena, det om kortfilmen, skisserade ett slags filmens kulturpolitik. Bland annat skulle filmen föras närmare gräsrötterna genom ett knippe filmverkstäder runt om i landet. Där skulle medborgarna själva kunna göra film. Hundra blommor skulle blomma. Riktigt så blev det aldrig, men Svenska Filminstitutet och Sveriges Radio gick på eget bevåg samman och startade 1973 en försöksverksamhet, kallad Filmverkstan, med Kjell Grede i ledningen. Efter Grede kom den legendariske konstnären och kompositören Jan Bark att vara primus motor för verkstan. Från början inhyst i en lägenhet på Snickarbacken, sedan i mer ändamålsenliga lokaler på Skeppsholmen, skulle Filmverkstan under några decennier spela en stor roll i svenskt filmliv, framför allt för amatörer och halv-professionella filmare, men också för en del professionella filmare som där fick ett frirum. Med små materiella resurser men med stor entusiasm understöddes och handleddes en mängd filmprojekt. Omkring 400 filmer blev resultatet, de flesta kortfilmer och många av dem aldrig i kommersiell distribution, men sammantaget en viktig plantskola för nya filmare och ett utrymme för film som annars skulle förpassats helt till marginalen.
Det mesta spelades in på smalfilmsformat och någon kontinuerlig arkivering av materialet etablerades aldrig. En hel del av filmerna är försvunna vid det här laget, men mycket har återfunnits och ett representativt urval finns nu på Filminstitutet och har gjorts tillgängligt via filmarkivet.se.
Filmerna var skiftande, i ambitionsnivå och teknisk kvalitet, men också med avseende på genre och stil. Det finns inge gemensam estetik för Filmverkstan-filmerna. Men några generella iakttagelser kan göras: En stor andel av filmarna var kvinnor (ca en fjärdedel) och en ungefär lika stor andel var invandrade filmare, både amatörer och professionella. Många av de senare kom i flyktingvågorna efter Chile-kuppen, men också från andra håll i världen. Många filmare har ett politiskt budskap eller i varje fall ett ärende, något att berätta. Det dokumentära draget är viktigt. Men i materialet finns också animationer, barnfilmer, experiment, novellfilmer och egensinniga blandformer. Filmverkstan utgjorde helt enkelt i sina bästa stunder ett experiment i kulturell demokrati, en laborativ offentlighet långt innan begrepp som Do-It-Yourself och mediekonvergens blivit kända.
Text: John Sundholm, professor i filmvetenskap, Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap, 2019
Lästips:
• Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
• Andersson, Lars Gustaf och John Sundholm, ”Hellre fri än filmare” – Filmverkstan och den fria filmen (Lund: Nordic Academic Press, 2014)
• Grennberger, Martin och Daniel A. Swarthnas (red.), ”On Film”, OEI, nr 69–70 2015
• Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
• Weiss, Peter, Avantgardefilm (Wahlström & Widstrand, 1956)
Immigrantfilmare
Vi har samlat 11 filmer på temat Immigrantfilmare, om längtan bort, längtan hem, innanförskap, utanförskap och mellanförskap. De flesta filmer är skapade av regissörer som kom till Sverige under 1970- och 80-talet. Verken producerades och bevarades oftast utanför de etablerade kanalerna men finns här digitaliserade och restaurerade. Temat är kurerat av filmforskarna John Sundholm och Lars Gustaf Andersson.
I filmarkiven finns en alltmer tydlig närvaro av de filmare som kommit till Sverige och berikat vår filmproduktion. En del har kommit mot sin vilja, i landsflykt undan våld och repression, medan andra har haft andra, mindre dramatiska, skäl. Inom framför alternativ filmproduktion och kortfilm med viktiga produktionsnoder som numera nedlagda Filmverkstan eller immigrantfilmarföreningen Kaleidoscope gjordes det under flera decennier filmer som alltför länge varit skingrade och riskerat att glömmas bort. Under temat Immigrantfilmare har vi samlat några av dessa verk, som egentligen inte har mer gemensamt än att de producerats under stora uppoffringar och ofta med små medel och att de sammantagna utgör ett avtryck av den transnationella filmkulturens hårda och ofta ojämlika villkor.
Filmare kan verka i exil av olika skäl: personliga, ekonomiska, praktiska. Ett vanligt och kanske ofta uppmärksammat skäl är den faktiska landsflykten – att undkomma våld och repression i hemlandet. Filmare som verkar i exil kan benämnas på olika sätt, en någorlunda neutral term är ”immigrantfilmare”; i teknisk mening är de immigranter. En del av dem stannar sedan i det nya landet, andra reser vidare och några återvänder till det ursprungliga hemlandet. Det har alltid funnits enstaka immigrantfilmare i Sverige – filmen var från början ett transnationellt medium – men ändå inte i någon större omfattning förrän efter andra världskriget och i synnerhet från 1960-talet och framåt då det tidigare relativt slutna svenska samhället började öppnas på allvar för världen. I vågorna av arbetskraftsinvandrare och flyktingar från framför allt Grekland, Turkiet, Latinamerika och Iran återfinns också filmarbetare.
En del filmare som kom till Sverige försökte verka här professionellt, men fann snart att den svenska filmkulturen och filmindustrin var slutna världar. Några av dem skapade egna föreningar såsom Kaleidoscope eller sökte sig till Filmverkstan som startades 1973 i ett gemensamt projekt av Svenska Filminstitutet och Sveriges Radio för att främja produktionen av fri kortfilm. Även egna produktionsnoder skapades såsom det latinamerikanska kooperativet Cinecooperativo. En gammal institution på den alternativa filmens område var Arbetsgruppen för film (som ännu existerar, nu under namnet Filmform), vilken sedan början av 1950-talet erbjöd utrymme för filmare som stod utanför branschen. Ett ambitiöst kulturdemokratiskt projekt var Tensta Filmförening som från 1974 och femton år framåt producerade både dokumentärer och spelfilmer om livet i förorten.
Arbetsgruppen för film bildades 1950. Här verkade t ex Peter Weiss som befann sig i Sverige i en exil som påbörjats med flykten undan Tredje Riket. Han är en av de mer namnkunniga representanterna för Arbetsgruppen, men där – och på andra platser – fanns också rumänen Mihail Livada. Tillsammans syresatte de ett avantgarde som annars hade förblivit provinsiellt. (Verk som relaterar till de här åren finns presenterade på annan plats i Filmarkivet.se under temat Filmform.) Flera av personerna i Arbetsgruppen för film skulle sedan dyka upp igen i Filmverkstan när den bildades 1973. Filmverkstan tillkom som ett svar på det begynnande 1970-talets kulturpolitiska diskussioner och var tänkt som en plattform för amatörer och halvprofessionella filmare. Filmen skulle göras mera tillgänglig som produktions- och uttrycksform och Filmverkstan kom att bli viktig i synnerhet för filmare som hade invandrat till Sverige och som stod utanför de etablerade nätverken.
Filmverkstan, som producerade över 400 filmer, vanligen på 16 mm, hade betydelse också som mötesplats. Fria filmare och amatörer mötte här varandra och hjälptes åt att göra ljud och bild, att statera och skriva manus. I många av produktionerna återkommer flera namn i olika funktioner. En av de flitigaste var Muammer Özer som av politiska skäl flytt från Turkiet till Finland och som efter slutförd filmutbildning flyttade till Sverige. Han bildade ett eget produktionsbolag, men hade stöd av Filmverkstan när han gjorde den uppmärksammade Jordmannen (1980). Özer har gjort en lång rad egna produktioner men också varit drivande i föreningen Kaleidoscope som grundades 1981 och ägde bestånd till 2005. Kaleidoscope blev inte den plattform för produktion och distribution som man kanske hade hoppats, men helt avgjort en offentlighet som verkade för att sprida kunskap om det man kallade immigrantfilm. Detta gjordes genom ambitiösa festivaler, genom debattartiklar och broschyrer och genom att etablera ett nätverk som fick stor betydelse.
Colombianen Guillermo Alvarez gjorde liksom Özer en vända på Filmverkstan, men insåg att han måste skapa sina egna produktionsmedel och bildade Cineco eller Cinecooperativo vars totala produktion, de två filmerna Underjordiskt sällskap (1979) och Hägringen (1981), kan tyckas begränsad, men som innebar att människor kunde mötas och bidra med sina konstnärliga och tekniska kompetenser.
Från Grekland kom Charalampos (Babis) Tsokas som hamnade i Tensta där han i början av 1970-talet arbetade med ungdomar. Han mötte där landsmannen Menelaos Carayannis och Muammer Özer, vilka uppmuntrade honom att realisera sina filmdrömmar. 1974 grundade Tsokas Tensta Filmförening och gjorde tillsammans med ungdomar från orten novellfilmen Monos (1974), som skulle följas av många flera, ofta mycket uppmärksammade filmer som alla utspelade sig i Tensta och kringliggande samhällen. Vill du följa med mig Martha? (1980) handlar om de invandrade kvinnornas svåra situation, medan Betongen som blommar (1982) är ett försök att återupprätta miljonprogrammets anseende; i slutscenen yttrar sig Olof Palme om det mångkulturella samhällets potential.
Merparten av de filmer som nämnts fick aldrig någon biografdistribution. Huvudsakligen visades de på festivaler eller i olika tillfälliga visningssammanhang. Med digitaliseringen för Filmarkivet.se görs de nu tillgängliga igen och kan ses som ett samlat avtryck av en svensk filmhistoria som annars gått förlorad.
Text: Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap, John Sundholm, professor i filmvetenskap, 2022
Lästips:
- Andersson, Lars Gustaf och John Sundholm, ”Hellre fri än filmare” – Filmverkstan och den fria filmen (Lund: Nordic Academic Press, 2014)
- Andersson, Lars Gustaf och John Sundholm, The Cultural Practice of Immigrant Filmmaking. Minor Immigrant Cinemas in Sweden 1950 – 1990 (Bristol/Chicago: Intellect, 2019)
- Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
- Bertman, Andreas & Anna-Karin Larsson (red.), FILMFORM 1950 – 2020 (Stockholm: Filmform, 2020).
- Krantz, Margareta & Arne Lindgren (red.), Arbetsgruppen för film 1950 – 1970 (Stockholm: Filminstitutet, 1971)
- Weiss, Peter, Avantgardefilm (Wahlström & Widstrand, 1956)