Ända fram till 1980 flottades timmer på Umeälven. I hundratals år hade vid det laget timmerstockar gjort sin vådliga resa genom forsar och fall. Målet var sågverken nere vid kusten, men vägen dit var långt ifrån oproblematisk. Vid normalt vattenstånd kunde timmer från inlandet behöva tre säsonger på sig för att nå kusten, och det var inte ovanligt att processen tog fem år, trots flottarnas idoga arbete. Denna stumfilm visas med ny musik av Matti Bye.

I filmen framstår flottarens liv avundsvärt idylliskt, men verkligheten var nog en annan. I strida forsar kunde timmerbröten bli till gigantiska plockepinn, och hur man egentligen lyckades trassla ut dem mitt i en brusande älv är svårt att föreställa sig.

I lugnare vatten skulle timret buntas ihop till stora flottar som sedan varpades fram med hjälp av kättingar och båtar. Väl framme vid Bottenviken skulle så timret sorteras efter ägare vid ett så kallat skilje för vidare transport till sågverk längs kusten. I Umeälven finns fortfarande rester efter skiljena vid Lillån och Bölesholmarna.

Olyckor var vanliga, och tio år efter att filmen spelades in skulle 14 flottare drunkna i Ormsjön vid Dorotea när deras motorbåt kapsejsade.

Men till flottningen hörde också fester. Ofta i samband med att den så kallade rumpningen var avklarad, då man rensat älven från stockar som fastnat i forsarna. I Dalälven skall händelsen ha firats genom att man skickade iväg en liten timmerflotte med en docka på, som sedan hälsades med hurra-rop på sin väg nedför den uppstädade älven. Liksom i filmen höll man också ”rumpbaler” när flottningen var avslutad.

1997 avlystes Sveriges sista flottningsled, i Klarälven.