En film om ungdomens framtidsmöjligheter i textilstaden Norrköping.

Redan 1609 drog Holmens bruk igång i centrala Norrköping, och några år senare tog Louis de Geer över rodret och styrde in verksamheten på klädestillverkning , samt också mässingsproduktion, fiskeri och stångjärnsproduktion. Senare, 1806, skulle verksamheten ställas om till papperstillverkning och 1854 inleddes ett storskaligt bomullsspinneri. I mitten av 1900-talet var bruket Norrköpings stolthet, och Carl Milles staty av industrihjälten de Geer hade rests 1945. Att man 1947 vill göra en reklamfilm riktad till den östgötska ungdomen syftandes till att de skall bemanna Holmens moderna textilmaskiner är knappast märkligt. Och visst verkar man ha det underbart inom TEKO-industrin – här snurrar maskinerna lustigt omkring till ljudet av munter jazz och här sjunger man i kör i företagets eget hobbyrum. Faktum är att Norrköping är en av Sveriges bäst rustade städer när det kommit till vettiga fritidssysselsättningar, påstås det i filmen.

Roligt är det att höra fjortisarna Åke och Ville spekulera kring sina framtidsutsikter men sorgligare att känna till vad som hände därefter. Redan på 1950-talet började textilindustrin känna av konkurrensen från utlandet och på 60-talet försvann lejonparten av Sveriges en gång så stolta textilbransch. Fram till 70-talets slut skulle 60 000 människor i TEKO-industrin förlora jobbet, och det under en tid som på svenska kallas för rekordåren. Sannolikt var det inte svårt för Ville och Åke att hitta nya jobb när Holmens bruk slutligen lade ner sin ylletillverkning 1970, men fädrens och filmens drömmar om ett liv bland sytråd och vävmaskiner gick ändock i kras.