Ett kungsord
Gustav V fyller 90 och firas över hela landet. Han tackar för alla de ”bevis på tillgivenhet” som han erhållit under åren, men nämner förstås inget om de kriser som kantat hans regeringstid.
Gustav V är den regent som suttit längst på Sveriges tron, under hela första halvan av 1900-talet. Och det säger sig själv att en regent som varit med under dessa stormiga år har en del på sitt samvete. I svensk inrikespolitik framstår exempelvis borggårdstalet 1914 som en allvarlig kris, där den vingliga parlamentariska demokratin i Sverige utmanades av kungen och av landets konservativa krafter. Karl Staaffs vänsterliberala ministär fick avgå efter händelsen, men den största skuggan skulle med tiden kastas över kungen, som blandat sig i politiken på ett sätt han egentligen inte hade mandat att göra.
Kungens misstro mot socialister märktes också i hans motstånd mot Versaillesfredens skadeståndskrav på Tyskland, som han var rädd skulle leda till bolsjevikiska stämningar i Tyskland. I verkligheten visade sig Versaillesfreden i större utsträckning gynna de högerextrema krafterna i Tyskland än de vänsterextrema.
Kungens relation med restaurangägaren Kurt Haijby i mitten av 1930-talet ledde till flera pinsamma krumbukter från hovets sida. Inför hotet att kärleksaffären skulle bli offentlig betalades stora belopp ut, till såväl Kurt Haijby som dennes hustru, och efter att Gustav V dog och romansen nådde nyhetsredaktionerna skulle affären skaka den svenska monarkin.
Under andra världskriget lyfts ofta midsommarkrisen 1941 fram som ett av de skeden då Sverige var närmast att dras in i stormaktskonflikten. Vad som egentligen hände är omstritt, men mycket talar för att kungen utövade påtryckningar mot statsministern för att låta tyska trupper transiteras genom svenskt territorium.
På sin 90-årsdag hade säkert kungen glömt det mesta av detta, vid det laget var han skröplig och besvärades av luftrörskatarr. Han kunde säkert njuta av Kungssången och hoppas att undersåtarna lystrade till hans kungsord med förhoppningar om en lyckligare framtid.
Kungahuset och filmmediet
De rörliga bildernas historia är på ett märkligt sätt förbunden med kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. För den tidiga filmbranschen var det inte bara ekonomiskt lönsamt att avbilda kungligheter, filmen kunde dessutom dra nytta av den aura av prestige och kulturell legitimitet som en rojalistisk förbindelse innebar. Så småningom skulle dock förhållandena bli de omvända då filmen även kom att bli en viktig marknadsföringskanal för kungahuset.
Det vi framförallt ser är en rad dokumentationer av ceremonier av invigningar och jubileum som i Veckorevy 1953-06-08 (1953), en unik film i det att den anses vara den ”första helt i Sverige framställda färgfilmsreportaget” som visar nationaldagsfirandet i Stockholm. Sedan förekommer det en rad tal riktade till nationen som i Ett kungsord (1948) där den 90 – årige jubilaren Gustav V tackar sina undersåtar för all den tillgivenhet de visat honom genom åren. En annan intressant film är Kong Håkons Kroningsreise (1906) som man tror kan ha varit startskottet för den norska biofilmen och som var den händelse som satte spiken i kistan för den drygt 90-åriga svensk-norska unionen. Det hela ansågs så provocerande att den svenske kungen Oscar II bestämde sig för att bojkotta tillställningen. Det finns de som säger att hans förtret över unionens upplösning var en bidragande orsak till hans död, begravningen kan ses i Oscar II : s begravning (1907).
Både världsutställningar och Stockholmsutställningar har varit oerhört viktiga tillställningar för både näringsliv och kungahus. Initiativtagare till den första världsutställningen i Hyde park 1851 var för övrigt Prins Albert, drottning Victorias gemål. Genom dessa evenemang kunde kungahusen visa omvärlden att de var moderna människor i samklang med sin tid intresserade av nya uppfinningar medan arrangörerna fick del av deras stjärnglans och den ökade mediabevakning som kom med den. När prinsessan Christina invigde svenska paviljongen på världsutställningen i New York 1964 hamnade hon till exempel på löpsedlarna för att hon tog tunnelbanan till utställningsområdet. Hagaprinsessorna (Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina) och den lille Carl XVI Gustaf var också på 40- och 50-talet populära föremål för en intensiv mediabevakning som man bland annat kan se i Veckorevy 1946-06-10 (1946).
Här finns också filmer som dokumenterar internationella stadsbesök från andra kungahus. 1956 besökte den brittiska drottningen vår huvudstad vilket kan ses i Drottning Elizabeth II i Stockholm (1956) då hon bland annat gjorde ett hembesök i ”ett typiskt svenskt hem” i Ängby där resans kanske mest dramatiska scen utspelade sig när en ytterdörr inte gick upp på första försöket. I Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan (1897) välkomnar Oscar II kung Chulalonkorn av Siam, nuvarande Thailand. Flera av filmerna visar också de kungliga ägorna såsom Drottningholm (1949) och Waldemarsudde (1943) av Lennart Bernadotte som visar prins Eugens vackra konstnärshem på Djurgården i Stockholm.
Familjen Bernadotte har för övrigt själva en väldigt stark koppling till filmskapandet. Lennart Bernadotte, har till exempel gjort ett trettiotal filmer, bland annat Röda jordens svenskar (1947) som ni hittar i vårt Sydamerikatema. Hans far, Prins Wilhelm, var även han filmare som mellan 1920 och 1949 medverkade i närmare 250 journalfilmer och har bland annat regisserat Drottningholm (1949).
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018
Lästips:
• Alm, Göran m.fl., I världsutställningarnas tid: Kungahus, näringsliv & medier (Bromma: Förlaget Näringslivshistoria, 2017)
• Jönsson, Mats och Patrik Lundell (red.), Media and Monarchy in Sweden (Göteborg: Nordicom, 2009)
• Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
• Svensson, Per, Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu / PJ Anders Linder, Ja. Monarkins bästa tid är nu (Stockholm: Bonnier, 2010)
• Åse, Cecilia, Monarkins makt: Nationell gemenskap i svensk demokrati (Stockholm: Ordfront, 2009)