Ditt Stockholm?
En propagandafilm mot vandalisering och nedskräpning i Stockholm. Inspelad för Gatunämnden och AB Stockholms Spårvägar.
Den här jazziga antiskräpkampanjfilmen från 1960 visar att vandalism och nedskräpning var ett lika aktuellt problem då som nu. Filmens berättare konstaterar att det har sina fördelar att vara ung i Stockholm. ”Man kan ju sticka till gården och träffa kompisarna. Kanske vara med i någon kurs och lära sig nåt kul.” Med utpräglad söderslang berättar han om de olika ungdomsaktiviteterna. Marianne ”knackar till ett armband” och Dodda har ”knåpat” (skulpterat) ihop ett huvud, medan Berra blivit ”ett sånt proffs på pommes frites att han snart kan öppna försäljning på Djurgårn”.
Ungdomarna besöker Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen, spelar ishockey på vintern och fotboll på våren. Filmens budskap avslöjas när berättaren frågar parkvakten Svenne Gustavsson varför staden inte kan anordna en idrottsplan där han bor.
– Ja, det är pengarna, säger Svenne.
Med sträng röst redogör han pedagogiskt för hur mycket vandalisering och nedskräpning kostar i Stockholm – och hur många fotbollsplaner man kunde ha byggt för de pengarna.
Efter ett dramatiserat inslag med vandaliserande tonåringar dyker hockeyidolen Sven ”Tumba” Johansson upp och uppmanar ungdomen att sköta sig:
– Ser det inte ganska löjligt ut att se stora starka killar stå och slå sönder småungarnas lekgrejor.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Curt Strömblad
Få svenska filmare har arbetat lika idogt och länge i arbetarrörelsens tjänst som regissören och manusförfattaren Curt Strömblad. I bland annat beställningsfilm, utbildningsfilm och dokumentärer i det här temat lyckas han både porträttera individer och ge en kritisk överblick på samhällets strukturer.
Arbetarrörelsens förhållningssätt till film var kluvet under de första decennierna av 1900-talet. Under 1930-talet och framåt blev emellertid inställningen mer positiv, bland annat efter bildandet av Filmo (Folkrörelsernas filmorganisation) och köpet av det danskägda bolaget Nordisk Tonefilm. Från och med 1948 blev Nordisk Tonefilm till och med ett av Sveriges få integrerade filmbolag, dvs. att bolaget såväl producerade som distribuerade och förevisade film. Det var på Nordisk Tonefilm som Curt Strömblad (1929-2019) anställdes på kortfilmsavdelningen 1957, och det var där han kom att jobba fram till att bolaget såldes till en privat aktör 1969. Därefter blev han frilansande.
Strömblads bana i arbetarrörelsens tjänst rymmer ett imponerande antal filmproduktioner, men också viktiga kulturhistoriska insatser för att inventera, dokumentera och bevara arbetarrörelsens filmarv under förra seklet. Enligt Strömblads egna beräkningar producerade arbetarrörelsen 58 långfilmer för biografförevisning och närmare 500 kortfilmer under 1900-talet. Av kortfilmerna visades ett mindre antal som förfilmer på biograferna, medan merparten distribuerades i 16 mm-format till föreningar och skolor runt om i landet. Inte sällan åtföljdes filmerna av tryckt material som innehöll bakgrundsinformation, litteraturtips och diskussionsfrågor. Efterhand kompletterades 16 mm-filmerna med VHS-formatet för att möta den nya tidens tekniska krav. Strömblads egen kortfilmsproduktion som regissör sträcker sig över ett åttiotal filmer i de mest skiftande ämnen, alltifrån storstrejken, ungdomsfrågor och bostadsmarknaden till filmer om konstnärer, människor med funktionsvariationer eller datoriseringens följder.
När Strömblad anställdes vid Nordisk Tonefilm 1957 blev en av hans första uppgifter att bistå Olle Hellbom med att plocka fram bakgrundsmaterial till filmatiseringen av Storstrejken 1909 (1959). Tjugo år senare gjorde Strömblad en egen omarbetad version av stora delar av samma material, Storstrejken 1909 (1978), ett utmärkt exempel på historieskrivning som remediering av tidigare medieringar, men också på hur den historiska samtidskontexten förändrar filmens stil och tilltal (jfr till exempel voice-over, bakgrundsmusik samt filmernas inledningar respektive avslutningar). Just filmerna från 1970-talet, då socialdemokraterna efter flera decenniers regeringsinnehav förlorade makten, tillhör Strömblads mest explicita politiska alster. Inte sällan var det beställningsfilmer från LO, SAP och SSU, med titlar som Tillsammans är vi starka (1974), Vem äger Sverige? (1977), Arbete åt alla! (1978) och Kampen går vidare (1979).
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
- Blomberg, Eva, ”Filmeländet – att utarbeta en filmpolitik”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
- Blomberg, Eva, ”Tidens krav hette film”, Arbetarhistoria nr 2–3, 2001
- Snickars, Pelle, ”Storstrejken 1909 – en mediehistoria”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
- Strömblad, Curt, ”Det unika samhällsdokumentet”, Arbetarhistoria nr 2–3, 2001
- Strömblad, Curt, ”Förord”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
- Vesterlund, Per, ”Den svenska modellen – arbetarrörelsen, staten och filmen”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)