Det gamla Majorna
Film som skildrar det gamla Majorna i Göteborg såsom det såg ut år 1934.Inledning med bilder från Göteborgs hamn vid Masthugget och exteriören av Sjöfartsmuseet. Sedan föremål inne på museet som illustrerar Lars Gathenhielm (Lasse i gatans) kaparverksamhet. Panorering över staden och mot Masthuggskyrkan. Söderlingska trädgårdens allé, sedan sekvenser med folk och gammal bebyggelse i form av små trähus med täppor och trädgårdar vid Ankargatan/Chapmans gata. Mariebergskyrkans kyrkogård med gravstenar. Scener från Hellstedsgatan, Gröna gatan, Timmermansgatan, Gråbergsgatan på Majberget. Bilder från Chapmansgatan och sedan Kustens varv. Efter det Bäckens hus, Bäckens gata och den gamla Slottsskogsgatan med gammal bebyggelse. Sedan Klippans hamn. Stigen förbi Sandarna och ut mot Röda Sten, där man kan se skeppet Gripsholm passera. Stigbergsbacken och Gathenhielmska huset, med interiörer såsom tillexempel Kungsrummet. Sedan från trädgården. Från Allmänna vägen, sedan Ölvägen med gamla hus och några av dess innevånare. Efter det från Onsalahalvön, som var Gathenhielms födelsetrakt. Gården Gatan och Onsala kyrka.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)