Berlin. Svenskhem och gravarna
Invigning av det så kallade Svenskhemmet, med bl. a. middag på terrassen. Bland gästerna syns legationschef Arvid Richert och kyrkoherde Birger Forell. Filmen avslutas med bilder på svenska kyrkogården på Südwestkirchhof Stahnsdorf.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin under Andra världskriget
Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin bedrev i det tysta motståndsverksamhet under Andra världskirget. Här filmade också kyrkoherden Erik Perwe delar av församlingens andra aktiviteter, som Svenskhemmet, skola och midsommarfirande. Erik Perwes plan till Sverige hösten 1944 sköts ned och mycket kring både hans öde och filmernas uppkomst är idag höljt i dunkel.
Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin grundades 1903 och är uppkallad efter kronprinsessan Victoria av Baden (1862–1930), från 1907 drottning av Sverige genom sitt äktenskap med Gustav V (1858–1950). Mellan 1929–1942 var Birger Forell (1893–1958) verksam som kyrkoherde i församlingen. Under andra världskriget bistod Forell och Victoriaförsamlingen inte bara Berlinsvenskar i behov av hjälp. I det tysta pågick även en inofficiell hjälpverksamhet som endast ett fåtal medarbetare kände till. Vissa källor betonar att den under ytan pågående verksamheten var inriktad mot att hjälpa judar som behövde hitta en tillflykt, andra källor lyfter fram att även allierade krigsfångar och politiska flyktingar fick hjälp av församlingen. En åtgärd vars betydelse blev större ju längre kriget led var att ge efterlysta och jagade personer en ny identitet. Ett sätt var att uppdatera församlingens kyrkoböcker genom att i inflyttningsboken lägga till nya namn och födelsedata under tidigare införda namn, ett annat sätt var att låta förföljda personer ta över nyligen avlidna församlingsmedlemmars personuppgifter. Församlingen lyckades även få fram helt nya identiteter genom att tillverka förfalskade identitetskort från grunden.
Victoriaförsamlingen och dess personal stod under svensk flagg och kyrkan betraktades som svenskt territorium, men då Gestapo misstänkte att hjälpverksamheten sträckte sig längre än till enbart behövande Berlinsvenskar höll tyska myndigheter församlingen under uppsikt. 1942 underrättades Forell om att han inte längre var önskvärd i landet. När han av säkerhetsskäl återvände till Sverige utnämndes Erik Perwe (1905–1944) till ny kyrkoherde. De tyska myndigheternas bevakning till trots fortsatte Perwe den hjälpverksamhet som Forell initierat. Victoriaförsamlingen var sedan tidigare nära knuten till svenska legationen i Berlin, under andra världskriget ledd av Arvid Richert (1887–1981). Perwe stod i regelbunden kontakt med Richert som å ena sidan inte försökte stoppa den inofficiella hjälpverksamheten, å andra sidan uttryckte sin oro över den densamma. I händelse av ett avslöjande hade svenska legationen inga möjligheter att skydda varken kyrkoherden själv eller hans medarbetare.
Hösten 1944 planerades en evakuering av tjugofyra judiska och politiska flyktingar som lyckats hålla sig undan de tyska myndigheterna. Den 29 november reste Perwe till Sverige, officiellt för att samla in kläder och förnödenheter till utbombade och blottställda Berlinsvenskar, inofficiellt för att överlägga om den planerade evakueringen. I bagaget hade han tjugofyra passunderlag, inklusive foton på var och en av flyktingarna. Personernas namn och yrken hade genomgående bytts ut, däremot var födelseorter och födelsedatum i vissa fall inte ändrade. Avsikten var att överlämna underlagen till UD:s passbyrå för att på så sätt få fram nya provisoriska pass. Perwe kom dock aldrig så långt. Lufthansaplanet han flög med störtade i havet utanför Falsterbo och samtliga ombordvarande omkom. Haveriutredningen fastslog att planet blivit nedskjutet, varifrån beskjutningen kommit och om den var avsiktlig eller inte är dock fortfarande höljt i dunkel. År 2006 tilldelades Erik Perwe postumt den israeliska statens utmärkelse ”Rättfärdig bland folken”, som tidigare endast förlänats ett tiotal svenskar, bland andra Raoul Wallenberg (1912–?) och Per Anger (1913–2002), båda verksamma som legationssekreterare i Budapest under andra världskriget.
Filmer om Svenska Victoriaförsamlingen 1940–1943
Tre filmer med fokus på Svenska Victoriaförsamlingen under krigsåren finns bevarade och är nu möjliga att se via Filmarkivet.se. Filmerna är 4–7 minuter långa, svartvita, stumma och inkluderar mellantexter (textskyltar) som på svenska beskriver sammanhangen och vad som visas i bild. I likhet med mycket annan amatörfilm är det tämligen specifika, ofta högtidliga, tillfällen som skildras. Kortfattade innehållsbeskrivningar och viss metadata avseende filmernas upphov återfinns i Svensk mediedatabas, bland annat anges Erik Perwe som fotograf för alla tre filmerna (SMDB, senast läst 2021-10-30).
Berlin. Svenskhem och gravarna (1940) skildrar invigningen av det så kallade ”Svenskhemmet” och här skymtar både legationschef Richert och kyrkoherde Forell förbi bland de inbjudna gästerna framför kameran. Filmen innehåller även några rundvandringar, dels såväl inne i som utanför det färdigställda ”Svenskhemmet”, dels i kyrkogårdsmiljö. Avslutningsvis upplyser en mellantext om att Svenska skolan under oktober och november 1940 flyttade ”till det vackra Märkisch-Rietz”. (Orten är belägen cirka 60 kilometer sydost om Berlin och efter att ha döpts om av nazisterna återfick den 1945 sitt tidigare namn Wendisch Rietz.)
Då inledningen av Pastor Perwes Berlinfilm (1940) från samma år som föregående film fokuserar på Svenska skolan antyder ovan nämnda mellantext att de båda filmerna hör ihop. Skolsekvensen följs av en sekvens om iordningställandet av ”Svenskhemmet”, som enligt en mellantext kunde förverkligas ”tack vare ’vår’ Minister Ex. Richerts kraftiga hjälp”. Sekvenserna från skolan respektive ombyggnadsarbetet av ”Svenskhemmet” är de mest vardagsnära inslagen i de tre filmerna. Pastor Perwes Berlinfilm avslutas dock med att festklädda människor anländer till invigningen av ”Stiftelsen Svenskhem” den 16 juni 1940. Avslutningen verkar således utgöra inledningen till föregående film Berlin. Svenskhem och gravarna, vilket indikerar att materialet redigerats och sammanfogats till nuvarande icke kronologiska form.
Även den tredje filmen, Midsommar i Berlin 1943 (1943), skildrar ett specifikt och högtidsbetonat tillfälle – Victoriaförsamlingens midsommarfirande det aktuella året. Bortsett från någon enstaka uniform i vimlet av festkläder och folkdräkter anas ingenting av det rådande kriget eller den under ytan pågående hjälpverksamheten.
Arkiv, metadata, historieskrivning, re-mediering och kulturellt minne
SMDB anger alltså 1940 som tillkomstår för två av filmerna och 1943 för den tredje samt Erik Perwe som ensam fotograf till samtliga. I relation till det faktiska filmmaterialet väcker detta, i kombination med den uppbrutna kronologin i Pastor Perwes Berlinfilm, frågor relaterade till arkiv, metadata, historieskrivning, re-mediering och kulturellt minne. Mer konkret: I vilket sammanhang och av vem har filmerna fått sin nuvarande form? Besökte Perwe av någon anledning Berlin med en filmkamera till hands redan 1940, det vill säga två år innan han tillträdde som kyrkoherde i Svenska Victoriaförsamlingen? Om inte, vem eller vilka stod förutom Perwe bakom kameran – för visst skymtar väl Perwe dessutom själv förbi framför kameran i filmen från midsommarfirandet 1943? Varifrån har informationen om Perwe som ensam fotograf till samtliga tre filmer i så fall kommit? Kan uppgiften ha smugit sig in någonstans längs vägen då filmerna i Perwes namn överförts från Berlin, via Svenska kyrkan i Sverige, till de svenska arkiven och databaserna där befintlig metadata, tillsammans med tillgängliggörandet av filmerna, nu re-medierats vidare in i denna text? Hur påverkar detta i sin tur historieskrivningen och våra kulturellt betingade minnen?
Det faller förstås utanför ramen att i en kort introducerande text med fokus på tre filmer om Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin söka svar på denna typ av frågeställningar. Frågorna och resonemangen inkluderas istället med en förhoppning om att synliggöra inte bara vikten av att tillgängliggöra tidigare arkiverade filmer för granskning utan även det centrala i att med en sorts parallell och jämförande blick kritiskt beakta olika typer av källmaterial, inklusive befintlig metadata.
Text: Åsa Bergström, doktorand i filmvetenskap vid Lunds universitet, 2021
Lästips:
- Baron, Jaimie, The Archive Effect: Found Footage and the Audiovisual Experience of History (London: Routledge, 2014)
- Ekdahl, Sven (red.), Svenska Victoriaförsamlingen Berlin, 1903–2003 (Berlin: Svenska Victoriaförsamlingen, 2003)
- Gross, Leonard, The Last Jews in Berlin (New York: Simon and Schuster, 1982)
- Hultgård, Nils, Erik Perwe: Ett tioårsminne (Norrköping: M. Perwe, Generalsg. 57, 1954)
- Perwe, Johan, Bombprästen: Erik Perwe på uppdrag i Berlin under andra världskriget (Stockholm: Carlssons, 2006)
- Perwe, Johan, Livräddare: Bombprästen Erik Perwe på uppdrag i krigets Berlin (Stockholm: Carlssons, 2018)
- Redin, Johan & Hans Ruin (red.), Mellan minne och glömska: Studier i det kulturella minnets förvandlingar (Göteborg: Daidalos, 2016)
- Stolt, Bengt, ”Erik Perwe och judarna”, Svensk pastoraltidskrift (31:8, 1989)