Filmen skildrar stämningen kring Hammarbys höstmatcher på Johanneshov med den sjungande publiken.

I kortfilmsdokumentären Bajen (1970) av bland andra Jan Halldoff gestaltas gemenskapen på fotbollslaget Hammarbys läktare. Bajen utspelar sig under en match på Söderstadion i Johanneshov som var Hammarbys hemmaplan från 1966 fram till dess nedläggelse och rivning 2013. Men det är inte matchen som står i fokus. Nej, här är kamerorna riktade mot läktaren, platsen där sporten möter publiken. Med en revolutionerande kraft ökade läktarengagemanget och mängden besökare under året 1970 för Hammarby fotboll och det lyckas Halldoff fånga i kortfilmen Bajen.

Jan Halldoff var en mångfacetterad regissör som hade en bakgrund inom såväl fiktionsfilm som dokumentärfilm. Hans tidiga fiktiva filmer följer ofta kompisgäng, polare, unga människor på jakt efter 1960-talets mytomspunna frihetsdröm – däribland finner vi bland annat filmatiseringen av Ulf Lundells roman Jack (1977). Även Ola & Julia (1967) och Livet är stenkul (1967) präglas starkt av 1960-talets frihetslängtan, naivt porträtterad i unga karaktärer.

I Bajen ser och hör vi Hammarbys publik skråla ramsor medan de gungar fram och tillbaka i symbios. Bland medskapare av filmen har vi klipparen Siv Lundgren , som var verksam 1967–1980 och bland annat klippte Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (både tv-versionen från 1973 och långfilmen från 1974). Filmens detaljerade ljudupptagning av Ulf Nordholm kan jämföras med det genomträngande ljud vi hör i Halldoffs fiktionsfilmsdebut Nilsson länka (1965). Lundgrens klippning mellan mål och jubel blir ett slags incitament till något utöver endast en fotbollsmatch – genom kameratekniken blir det tydligt att det är Hammarbys gemenskap som är av Halldoffs intresse.

För den som vuxit upp inom Hammarbys gemenskap blir porträtterandet av läktarengagemanget en symbol för något allmänmänskligt som kanske även Halldoff syftade till att fånga – en jakt på frihet, en gemenskap, ett stöd i med och motgångar. Filmens över 50 år på nacken blir tydliga då läktarens publik bär 1970-talets bruna färgskalor snarare än den grönvita färgkombinationen så välkänt betingad med Hammarby alltsedan föreningens födelse. Det här ihop med övriga ålderstecken blir till uttryck synonyma med Hammarbys sammanhang som sträcker sig över millennieskiften och livstider.

Filmen dokumenterar en tidsöverskridande enande anda i Hammarby fotboll. Det är ett startskott vi ser som fortskridit långt efter det att människorna och platsen gått ur tiden. Generation efter generation skrålar alla samma ramsor och filmen Bajen blir ett fragment ur tiden – ett tidsdokument och minne av dåtidens läktarengagemang när Söderstadion än stod kvar.