Badet
Filmen är en associationsrik och fantasifull kärleksförklaring till vattnet och havet och den frihet som kan finnas där. En gammal kvinna ligger i sitt badkar och drömmer sig bort till en annan tid och en annan plats. Tyngdlösheten och ljuset står i växelverkan med det mörker som finns under ytan.
Filmverkstan
Filmverkstan var en plats där medborgarna själva kunde producera film under 1900-talets tre sista decennier. Verksamheten fungerade också som ett utrymme för professionella att göra den sortens verk som annars förpassades till marginalen. Många av filmerna är idag försvunna men i det här temat finns ett litet urval av de som bevarats.
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fördes en intensiv diskussion i den svenska offentligheten om kulturen och demokratin. Detta satte till exempel avtryck i den stora kulturpolitiska utredning som låg till grund för den svenska kulturpolitiken som klubbades av riksdagen 1974 – och som i många stycken gäller än idag. 1968 hade det också tillsatts en stor filmutredning och ett av delbetänkandena, det om kortfilmen, skisserade ett slags filmens kulturpolitik. Bland annat skulle filmen föras närmare gräsrötterna genom ett knippe filmverkstäder runt om i landet. Där skulle medborgarna själva kunna göra film. Hundra blommor skulle blomma. Riktigt så blev det aldrig, men Svenska Filminstitutet och Sveriges Radio gick på eget bevåg samman och startade 1973 en försöksverksamhet, kallad Filmverkstan, med Kjell Grede i ledningen. Efter Grede kom den legendariske konstnären och kompositören Jan Bark att vara primus motor för verkstan. Från början inhyst i en lägenhet på Snickarbacken, sedan i mer ändamålsenliga lokaler på Skeppsholmen, skulle Filmverkstan under några decennier spela en stor roll i svenskt filmliv, framför allt för amatörer och halv-professionella filmare, men också för en del professionella filmare som där fick ett frirum. Med små materiella resurser men med stor entusiasm understöddes och handleddes en mängd filmprojekt. Omkring 400 filmer blev resultatet, de flesta kortfilmer och många av dem aldrig i kommersiell distribution, men sammantaget en viktig plantskola för nya filmare och ett utrymme för film som annars skulle förpassats helt till marginalen.
Det mesta spelades in på smalfilmsformat och någon kontinuerlig arkivering av materialet etablerades aldrig. En hel del av filmerna är försvunna vid det här laget, men mycket har återfunnits och ett representativt urval finns nu på Filminstitutet och har gjorts tillgängligt via filmarkivet.se.
Filmerna var skiftande, i ambitionsnivå och teknisk kvalitet, men också med avseende på genre och stil. Det finns inge gemensam estetik för Filmverkstan-filmerna. Men några generella iakttagelser kan göras: En stor andel av filmarna var kvinnor (ca en fjärdedel) och en ungefär lika stor andel var invandrade filmare, både amatörer och professionella. Många av de senare kom i flyktingvågorna efter Chile-kuppen, men också från andra håll i världen. Många filmare har ett politiskt budskap eller i varje fall ett ärende, något att berätta. Det dokumentära draget är viktigt. Men i materialet finns också animationer, barnfilmer, experiment, novellfilmer och egensinniga blandformer. Filmverkstan utgjorde helt enkelt i sina bästa stunder ett experiment i kulturell demokrati, en laborativ offentlighet långt innan begrepp som Do-It-Yourself och mediekonvergens blivit kända.
Text: John Sundholm, professor i filmvetenskap, Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap, 2019
Lästips:
• Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
• Andersson, Lars Gustaf och John Sundholm, ”Hellre fri än filmare” – Filmverkstan och den fria filmen (Lund: Nordic Academic Press, 2014)
• Grennberger, Martin och Daniel A. Swarthnas (red.), ”On Film”, OEI, nr 69–70 2015
• Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
• Weiss, Peter, Avantgardefilm (Wahlström & Widstrand, 1956)
Tid
Film består av och bearbetar tid. Trots det har många filmskapare ofta velat få oss att glömma den. En film får inte vara tråkig. Däremot får den vara lång, och filmerna blir bara längre och längre, samtidigt som vår samtid tycks bli mer och mer jäktig – så till den grad att vi numera kan konsumera TV i dubbel visningshastighet. Vi tycks jäkta, samtidigt som filosofer menar att vi inte har en framtid att jäkta mot. Kan filmens tidsliga förtätningar och fördröjningar lära oss något om den tid vi nu genomlever?
Vissa tidningar skriver numera ut hur lång tid det tar att läsa en viss text. Denna ska ta strax över nio minuter att läsa. Har du tid för det? Har du ingen disk som ska diskas, inget flöde att skrolla, ingen tvätt som ska hängas, ingen bok som ska läsas? Kanske ska du avvakta tills du har precis nio minuter utan något viktigare för dig? En plötslig tom lucka på bussen – eller i kön? Kanske bör du spara texten i en flik för en framtid som aldrig kommer, en framtid utan tid?
Människan har alltid mätt tid. Vi har tagit en mängd verktyg till hjälp för att göra det. Kalendrar, sol- och vattenur, timglas och klockor. Teknikens utveckling har både framtvingat och möjliggjort mer exakta typer av tidmätning och har också framtvingat en standardisering av tiden. I sin Tid för enhetlighet: Astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige, skriver Gustav Holmberg och Johan Kärnfelt att soltiden hade gällt i Sverige innan järnvägsrälsen drogs genom landet. Den var dock lokal, och det skilde 24 minuter mellan Göteborg och Stockholm. Man bestämde då att tidtabellerna skulle anpassas efter Göteborgs tid. Detta ogillades såklart av stockholmare, vilket ledde till en ny reform, då man kompromissade och valde ut Örebros tid som standard för landet.
Detta skedde 1878. Sex år därefter hölls en konferens i Washington som syftade till att etablera en internationell standard och världen delades in i 24 tidszoner. Ytterligare elva år senare visade bröderna Lumière upp sin kinematograf för första gången, vars projicerade stillbilder gav illusion av både tid och rörelse, och därefter har filmen använts för att synliggöra tid, eller för att genom tidsmanipulationer synliggöra sådant som det blotta ögat inte kan uppfatta – som i reklamfilmen SAAB 7 km/tim – krock (1972), där en krocktest genomförs och filmas i ultrarapid, eller i Frederic Täckströms Ohyra (1980), där en tidsanda fångas genom en time-lapse-sekvens där ett hus på Väster i Malmö rivs.
SAAB 7 km/tim – krock (1972)
En mängd uppfinningar hade dock föregått filmkameran som verktyg för att göra tiden synlig. Ett av många exempel är Jacques Barbeu du Bourgs Carte chronographique, en maskin som ursprungligen salufördes 1753 och som bestod av en pappersrulle som användaren kunde rulla fram och tillbaka, och därigenom skåda parallella historiska skeenden. Barbeu Du Bourg ville skapa ”en rörlig och levande bild” av historien, och därigenom göra den tillgänglig och gripbar för en större allmänhet. Behovet av att visualisera tiden blev större i och med industrialiseringens utbredning. F. W. Taylors lärling Frank B. Gilbreth tog bland annat fram kronocyklografen, ytterligare ett verktyg för att effektivisera industriella processer med hjälp av en visualisering av arbetarnas rörelser. Men vad skulle man göra med all denna bortrationaliserade tid? En logisk följd skulle kunna ha varit arbetstidsförkortning, men effektiviseringens syfte var inte att öka människans själsliga välbefinnande utan att öka intäkterna. Oavsett blev fritiden ett koncept, och i sin Förnuftig fritid (1946) förordad Bo Löfberg om rimliga fritidssysselsättningar medan Per Gunvall i Direktörn är upptagen (1945) presenterar en rad hobbys.
Mellan åren 1850 och 1900 hade Stockholms stad vuxit från strax över 93 000 invånare till runt 300 000. Från 1920- till 60-talet fördubblades invånarantalet från runt 400 000 till 800 000. I storstädernas luftförorenade trängsel hade miljontals människor sysselsatta med monotona arbeten samlats, och för att hålla dem på plats behövdes distraktion, förnöjelse, tidsfördriv. Lumières kinematograf kom därför lägligt och kunde tillsammans med nöjesfälten – som populariserades under samma era – lugna både industrins direktörer och statsapparatens ordningsväktare. Stadens (lockande) ljus innefattade såväl nöjesfältens som filmprojektorns lampor, och nya biografer byggdes i snabb takt. Inför Skandia-biografens öppnande 1923 gjordes en kort film med titeln Skandiabiografen om byggnationen, som både innefattar sekvenser uppspelade i dubbel hastighet för att skildra arbetets – och kanske även modernitetens – tempo, samt vackra bilder på köerna och vimlet på Drottninggatan.
Lumière-brödernas tidiga filmer återgav ofta händelser i realtid och i en tagning. Det var tåg som anlände till stationen, arbetare som lämnar fabriken och murar som revs (även om just denna även ska ha spelats upp baklänges, till publikens stora förtjusning). Även de tidigaste svenska filmerna bestod av entagningssekvenser, som Ernest Flormans Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan (1897), den första svenska filmen någonsin gjord. Dessförinnan hade den tyska Max Skladanowsky filmat i Stockholm, men hans Komische Begegnungen im Tiergarten zu Stockholm (1896), som dock för ovanlighetens namn består av två tagningar (vilket eventuellt tyder på att filmen egentligen är två).
Det dröjde dock inte länge förrän filmskapare började kondensera tid, och 1920-talets stadssymfonier är ett utmärkt exempel på det. Ett senare experimentellt exempel ur den svenska filmhistorien är Peter Weiss och Hans Nordenströms En dag i staden (Världen genom kameraögat) (1956), där ett dygn i Stockholm gestaltas under loppet av tjugo minuter. Även Arne Sucksdorffs Människor i stad (1947) lånar stadssymfonins reducerande form.
Människor i stad (1947)
Filmen har beskrivits som ett tidsbaserat medium och just frågan om varaktighet har behandlats av teoretiker. I en ofta citerad essä skrev kritikern och teoretikern André Bazin att ”filmen är objektivitet i tid”, och fortsatte med att förklara att “bilden av saker är numera bilden av deras varaktighet, som om förvandlingen har mumifierats”. Godard kan ha uttryckt det ännu tydligare när han felciterade en rad från Jean Cocteaus Orphée (1950) och beskrev det som att ”filmen är den enda konstformen som skildrar döden under arbete”. Filmen delar fotografiets ögonblicksskildring av något som inte längre är, men återger detta skeende i utdragen form – inte som moment, utan som varaktighet.
Trots att det är just tiden som gör filmen unik bland andra visuella konstformer har filmskapare ofta velat dölja den. Filmen skulle vara så eskapistisk att publiken inte ens skulle reflektera över eller känna vad den faktiskt erfor, och att göra en film där själva tiden spelar en större dramaturgisk roll kan tyckas ha varit otänkbart annat än i filmer där hjältarna kämpar mot klockan. Så tidigt som med Den stora tågplundringen (1903) populariserade Edwin S. Porter den tempo- och pulshöjande korsklippningen där två simultana händelser sammanförs (ofta som ett medel för att framhäva dramatik och höja tempo) trots att de olika händelserna på den faktiska filmremsan följer efter varandra.
Efter årtionden av reduktioner, kondenseringar, vridningar och vändningar så fick den lumièrska realtidstrogna ensekvensfilmen slutligen en renässans. Konstnären Andy Warhol var en av dess tidiga förfäktare, och i hans följd har bland annat César Galindo gjort sin fem minuter långa Fem minuter för Amerikas döda (1992) och Roy Andersson har arbetat med långa och långsamma tagningar, bland annat i reklamfilmsformatet, som i hans Lotto – Familjen (1985), en komisk skildring av ett förlorat ögonblick.
“Tid är pengar”, sägs det ibland, även om det såklart inte är sant. I en något tidigare reklamfilm, Jaffa – Klockan (1958), förvandlas tid till att vara: ett tvärsnitt av en apelsin som tar formen av en urtavla. Reklamsfilmsmakarna försöker övertyga sina åskådare att det alltid är “Jaffatid” – till och med innan läggdags, något dagens tandläkarkår förhoppningsvis skulle opponera sig mot. Filmen har berättat för oss hur vi bör tillbringa vår tid, men har den även gjort annat? Har den gett oss några verktyg till att förstå vår historia och samtid?
Jaffa – Klockan (1958)
Dagens framstegs- och accelerationsvurm har enligt vissa filosofer gjort att vi har snabbspolat bort framtiden. I sin 24/7: Senkapitalismen och sömnens slut argumenterar konst- och medieteoretikern Jonathan Crary att den ständigt uppkopplade, arbetande och konsumerande människan lever i ett konstant nu, en “tid utan tid”. Andra tänkare som Franco “Bifo” Berardi, Mark Fisher och Jacques Rancière har varit inne på liknande tankar. Har filmens kommodifiering av tid möjligtvis varit medskapande till detta tillstånd? Har filmens visualisering av tid gett oss verktyg att ändå skönja en framtid?
Stefan Ramstedt, curator, Cinemateket, 2024
Denna text är en omarbetad version av en text ursprungligen skriven för Cinemateket. Läs mer om tema Tid och höstens program på Cinemateket.se!
Lästips:
- Berardi, Franco “Bifo”, After the Future (2011)
- Crary, Jonathan, 24/7: Senkapitalismen och sömnens slut (2013)
- Doane, Mary Ann, The Emergence of Cinematic Time: Modernity, Contingency, The Archive (2002)
- Furguson, Stephen, “Jacques Barbeu-Dubourgs Carte chronographique från 1753” i Tydningen nr. 48/49 (2024)
- Holmberg, Gustav och Johan Kärnfelt, Tid för enhetlighet: Astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige (2019)
- Rancière, Jacques, Modern Times (2022)
Tyngdlöshet
Sväva tyngdlös i vatten, kärlek, extas och på mopeder – fast inte i nuet. Filmmediet kan förmedla många olika sätt att uppleva tid. Det här temat samlar verk som utnyttjar det till att få oss att känna andra möjligheter än vad det tunga nuet tillåter.
I Post på hjul (1949) skildras arbetet inuti en posttågvagn. För att komma fram till mottagaren så snabbt som möjligt så sorteras posten medan den transporteras. ”Nattpostisarnas” arbete är monotont, breven delas upp i rasande fart, hamnar i säckar som lastas på och av vid stationerna. Filmen är regisserad av Bo Bjelfvenstam och visar en värld i modernisering. I den processen var järnvägen avgörande. Tågen påverkade särskilt vår relation till tid. För att tågtabeller och industri skulle fungera så byttes soltiden mot den standardiserade normaltiden med skarpa tidszoner.
Men i Post på hjul bryts normaltiden. En arbetare (Per-Arne Qvarsebo) går och lägger sig i en tågkupé. Så, plötsligt, hoppar han upp ur sängen, dansar balett, först i vagnen och sen på perrongen. Han dansar med postsäckar. Det vill säga, kroppen rör sig tillsammans med breven och arbetet och det är inte längre arbetet som dominerar kroppen. Brottet mot normaltiden och produktionstakten accentueras ytterligare av att hela sekvensen går i slow motion.
Liksom järnvägen så har även filmen påverkat vår relation till tid, något som filmvetaren Oskar Nilsson redan påpekat här på sajten. Temat Tyngdlöshet samlar filmer som utnyttjar detta och i synnerhet filmmediets potential att visa fler och andra tider än normaltiden. Här kan du se filmer med scener, bilder, och ljud där tiden lösgör sig från nuet och status quo och låter oss förnimma andra sätt att leva och arbeta.
(Den som sett slutscenen i Thelma och Louise (1991) känner egentligen redan till fenomenet. Vännerna på flykt kör utför ett stup i stället för att tillfångatas. När bilen är i luften så fryser filmen bilden och därmed tiden, mitt i fallet. Den låter dem inte dö utan bevarar istället deras protest och frihet.)
Svårigheter och lättheten i tunnelbanesystemet
En annan järnvägsfilm på sajten är dokumentären Underjordiskt sällskap: En fredagsresa under Stockholm (1980). Regissören Guillermo Álvarez och filmkollektivet Cineco låter filmkameran vara en av många resenärer i Stockholms tunnelbana och betraktar pendlare, tunnlar och perronger. I kontrast mot tågens och arbetspendlarnas strikta ordnande av tiden så står ett folkliv som inte alls är regelbundet eller förutsägbart.
Ett gäng ungdomar möts upp, fulla och kanske höga. De är inte på väg någonstans, de hänger bara runt. De säger att folk är rädda för dem. En man spelar fiol och hoppas att någon ska lägga en slant i fodralet. Någon plankar in. En annan återberättar sluddrigt för kameran om när en polis förde bort honom och hotade med fylleriböter.
Mannen med fiolen säger, jag råkar ha den förmågan att jag spelar de lättaste styckena med största svårighet och de svåraste styckena med största lätthet.
Filmen visar mycket svårighet, som missbruk och annan social utsatthet. Lättheten som finns utmed det svåra, som mannen beskriver, uppstår i vissa bilder. Ett gäng spelar och sjunger i en vagn, en flyktig gemenskap till synes helt öppen att ansluta sig till. Ett par kysser varandra. En tjej lägger sig på handtaget till rulltrappan och liksom surfar på mage upp ur underjorden.
Badrummen
Att sjunga med vänner i en tågvagn – i boken Cruising Utopia skriver den amerikanske queerteoretikern José Esteban Muñoz om att utopin finns just i det vardagliga. I hans resonemang är inte utopi en onåbar framtidsidyll, utan ett begrepp för att kritisera nuet och den rådande förtryckande sociala ordningen, som präglas av rasism, ekonomisk ojämlikhet och där relationer utanför heteronormen ofta varit eller är förbjudna.
”Queerness is not here yet”, skriver José Esteban Muñoz och menar att queer inte är nu, queer finns på en annan plats i tid och rum. Men det går att känna utopin, det går att förnimma den i estetiken, konsten och bilderna som får en att föreställa sig vardagen i andra framtider än de invanda.
Olle Holms Bögjävlar (1977) är en sådan vardagsskildring. Den handlar om en slags undantagsplats, en skärva av utopin som finns i en lägenhet i Stockholm: i kollektivet som filmen visar är det helt normalt att vara bög, till skillnad från i världen runt omkring dem (när filmen gjordes var homosexualitet sjukdomsklassat).
Bögjävlar är alltså kollektivets gemensamma självporträtt, en dokumentär som blandar intervjuer, voice overs och bilder på männens vardag ihop. De bor tillsammans i en stor lägenhet och badar badkar, hånglar, lagar mat och demonstrerar på gatan ihop. De gör en övning som går ut på att en av kollektivborna lyfts upp av de andra, svävar nära taket ovanpå deras händer.
En av männen säger att han gillar att vara bög, att det är skönt att slippa kraven på att vara en ”riktig karl” eller att gifta sig. I kollektivet så dominerar inte den sortens tid som inom queerteori kallas ”straight time” och som primärt styrs av kärnfamiljens utstakade bana för när en människa ska gifta sig, stadga sig och organisera sitt liv efter barn.
I badrummets vardaglighet, innanför kakelplattornas skydd, så återkommer förnimmelsen av queer utopi i flera svenska filmer. På en toalett bestämmer sig Agnes och Elin i Fucking Åmål (1998) för att de är ett par. Den förtroliga stunden i badkaret som syns i Bögjävlar går igen i både Ester Martin Bergsmarks hybridfilm Pojktanten (2012) liksom i Lia Hietalas och Hannah Reinikainens dokumentär Alltid Amber (2020).
Den tyngdlösa extasen
Producenten och regissören Ella Kalogritsas kortfilm Badet (1992) inleds också med ett badkar, men baderskan är ensam när hon sänker sig i vattnet. Snart klipps det till en bild på ett hav vars yta gnistrar i solen. Där ligger kvinnan och flyter, som tyngdlös. En annan person, vars ansikte aldrig syns, rör vid henne i vattnet. Det kan tolkas som att hon onanerar i badkaret, eller bara föreställer sig en njutning. Hon svävar som från en trampolin, upp och ned ur vattnet.
Den vackraste bilden i Badet är när de två människorna i vattnet fotas underifrån, så att det ser ut som att de simmar i solljuset som tränger genom ytan, snarare än i vattnet. Ella Kalogritsa vidgar ögonblicket genom upprepningar och slow motion. Tyngdlösheten i vattnet och solljuset blir extatisk.
Extasen är också en plats utanför normaltiden, som inte låter sig infogas i det som José Esteban Muñoz kallar the tyranny of now och i den här kontexten kan kallas det tunga nuet. Poeten, fotografen och experimentfilmaren Rut Hillarps De vita händerna (1950) finns också med i det här temat, inte bara för att händer svävar tyngdlösa på himlen i stället för stjärnor, utan framförallt eftersom erotiken, kärleken och begäret var bärande teman i hennes konstnärskap. Orgasmen kan vara extatisk och Rut Hillarp menade att den var en upplevelse som ”satt i drömmarna” (enligt vännen och författaren Birgitta Holms biografi över hennes liv). Just De vita händerna filmades på smalfilm i Hillarps lägenhet i Årsta tillsammans med experimentfilmaren Mihail Livada, som också bodde där.
Utopin i vardagen, eller en plötslig extas: Konstnären Jockum Nordströms korta animationsfilm I sin ensamhet (1998) handlar om en man som städar sin lägenhet. I flera minuter moppar, fejar och skurar han. När han stryker skjortor så vajar de på galgarna och blir plötsligt träd som vajar mot en himmel. Under grenarna galopperar mannen på en häst i skogen.
Är scenen något som representerar det förflutna? Kanske är det en dröm om framtiden, eller en upplevelse av livets möjligheter mitt i städandet? Var hör mannen hemma, mer än en av lägenheterna som är staplade på varandra i ett stort huskomplex?
Det långa ögonblicket
Vatten och närbilder på kroppsdelar är exempel på motiv som återkommer i filmerna som visar tyngdlöshet. Vissa filmiska grepp är också vanligare: upprepningen, fragmentiserade narrativ och slow motion.
Amatörfilmaren Anna-Stina Stenbom utnyttjade flera av dessa grepp. Till vardags arbetade hon med att sälja vykort och böcker på Kungliga slottet men hon var också en konstnär med sina många filmkameror.
I Anna-Stina Stenboms samling film nr 27 A (1973) så visas några ungdomar åka moped, klippet startas om, återkommer i en annan variant. Det påminner om regissören Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970) när huvudpersonen Pär och hans vänner åker moped, något som också syns i filmens trailer.
Mopedfärden sker i båda filmerna i skymningen när kvällen, natten med alla dess möjligheter ligger framför en. Anna-Stina Stenbom upprepar det här tidsliga gränslandet också genom att visa en solnedgång, fast klippt så att solen står olika högt på himlen varje gång och inte sjunker kronologiskt. Ögonblicket blir mer än ett nu, det får rymma förväntan, begär, sorg och samtidigt ett tillstånd av förvandling.
När arkivet tittar tillbaka på oss
Temat lyfter ytterligare en annan amatörfilm: Kjell Walter Sohlbergs samling film nr 10 (1942). Återigen används vattnet som motiv och slow motion som grepp. En kvinna står på en sanddyn ovanför havskusten, fäller ut armarna likt en fågel som ska lyfta. Nere vid strandkanten möter hon en man. De håller om varandra. Solljuset glittrar i vattnet, precis som i Badet. Så, i en kort sekvens, möter mannens blick kamerans och han höjer handen i en hälsning.
Genom arkivfilm får vi syn på oss själva som del av historien, även när ingen tittar tillbaka på oss lika explicit som i Kjell Walter Sohlbergs film. Det förflutna tittar på oss och då är vi redan i framtiden – men inte vid en slutpunkt. I filmerna i det här temat finns utrymme för längtan och begär. Att se på arkivfilm blir en upptäcktsresa mot fler möjliga framtider.
Text: Rebecka Bülow, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023
Läs Lars Gustaf Anderssons text om Rut Hillarp i på Nordic Women in Film.
Lästips:
- SAQMI – The Swedish Archive for Queer Moving Images, www.saqmi.se
- Muñoz, José Esteban. Cruising Utopia: The Then and There of Queer Futurity. New York: New York University Press, 2009
- Halberstam, Judith. In a Queer Time and Place: Transgender Bodies, Subcultural Lives.New York: New York University Press, 2005
- Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria (dokumentärfilm) Eva Beling, Beling Films AB 2022
- Holm, Birgitta. Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Stockholm: Atlantis, 2011