Mot bistrare tider
En bensinmack på den yttersta blåsiga udden i Skåne, blir en allegori över Sverige på 80-talet.
Energi—föreställningar, möjligheter, motstånd
Sedan förra sekelskiftet har den storskaliga energiproduktionen i Sverige vuxit fram och därmed vårt moderna samhälle med järnvägar, bensinmackar och miljödebatter. Genom filmkameran – ett lika modernt, elberoende påfund – har utvecklingen dokumenterats.
Energi, dess utvinning och produktion, infrastruktur och förändring, har varit ett omdebatterat ämne i över 100 år. Det gäller inte minst idag när energipriserna rusar och den påverkan som produktion och konsumtion har på natur, miljö och klimat är högaktuella ämnen. Tillgången på vattenkraft, olja, kol, kärnkraft och gas har tveklöst varit central och avgörande för såväl framväxten som upplevelsen av modernitet, industriernas genombrott och den mobilitet som nya kommunikationsmedel som tåg, bil och flyg förde med sig. Att resa blev nu möjligt för de allra flesta. De banbrytande förändringar som tillgången på energi har medfört är nära sammanlänkad med och har bevittnats av mediekulturen under 1900- och 2000-talet; av radion, televisionen, men kanske främst filmmediet som alltsedan sekelskiftet 1900 dokumenterat och följt denna förändring och även den debatt och det motstånd som skapats.
Som energisystem kom elektricitetens genombrott på 1890-talet i och med trefassystemets införande, vilket möjliggjorde överföring av energi över stora avstånd. Elektricitet blev successivt centralt för många användningsområden som belysning, kraft och värme. I början stod koleldade kraftverk för elektriciteten, men snart tog vattenkraftverk över. Elektricitetens genomslag och betydelse för svensk infrastruktur är ett återkommande tema i en rad filmer. Ett tidigt exempel från 1911 är kortfilmen Med jordens nordligaste järnväg — En färd Narvik — Riksgränsen. Filmen är en av flera som visades på biografer över hela landet under perioden 1910–1915 kring ett av de mest prestigefyllda projekten av sin tid, nämligen elektrifieringen av Malmbanan för den strategiska transporten av järnmalm från Luleå och Riksgränsen till Narvik vid den norska atlantkusten. Även Porjus kraftverk som kom till för att försörja järnvägen med elektricitet blev uppmärksammat i flera filmer.
Under 1900-talets första hälft porträtterade filmmediet och andra visuella medier nära på heroiska kraftprov som tack vare ny teknologi och modernisering segrade över och “tämjde” naturens krafter och därigenom kunde nå fram till de mest avlägsna av platser. Elektrifieringen av Malmbanan fick betydande uppmärksamhet, inte bara som en ikon för modernitet utan även för det spektakulära landskapet tåget åkte igenom. Att kameran tycks mer intresserad av den nordliga vildmarken än den elektrifierade järnvägen, kan kanske förvåna en modern åskådare, men vid denna tid fanns ingen tydlig polarisering mellan industrialisering och natur. Klart Trelleborg—Riksgränsen från 1942 visar den process som följde av elektrifieringen av Sveriges järnvägar under 30 år fram till sista etappen som var klar i februari 1942.
Förutom att reproducera förändringar i sin samtid, kom filmmediet även att spela en viktig roll i skapandet av en industriell modernitet tack vare sin popularitet hos publiken. Rörliga bilder i sig fick en enorm kulturell påverkan med skildringar av urbana miljöer, moderna företeelser, livsstilar och idéer, inte minst exotiska vyer. En lång rad av filmtyper och genrer kan kopplas till energitemat: industrifilm, informations- och utbildningsfilm, nyhetsinslag och även konstfilm. Reklamfilmer såsom Esso från 1958 och OK från 1969 användes för att marknadsföra oljebolag och inte minst deras bensinstationer som blir allt mer centrala i stadsbilden under 1900-talet. Filmerna undervisar bilisterna i att navigera bland tekniska detaljer och oljebolagens produkter. De skildrar även den förändring av utbud och service som bensinstationerna i sig genomgår under årens lopp med utökad självservice och försäljning av allehanda vardagsprodukter i de tillhörande butikerna.
Bensinstationen blir ett återkommande tema och en plats både för vardagsbestyr och för förberedelser inför den nya och efterlängtade semesterresan, ofta bilburen. Med sin modernistiska arkitektur blir bensinstationerna något av ett emblem för ett modernt samhälle. I Mot bistrare tider från 1982, en samproduktion av Sverige 80-redaktionen och Stiftelsen Svenska Filminstitutet och dess dåvarande VD Jörn Donner, har bilden av mobilitetens knutpunkt förändrats och är en helt annan. Här blir en bensinstation snarare en allegori över Sverige på 1980-talet. Vid en blåsig kustlinje i Skåne en grå novemberdag står en öde och lätt förfallen bensinstation som, tillsammans med de få kunder som besöker stationen, visar på allt hårdare tider. Avsikten med Sverige 80-satsningen var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio och att samtidigt inventera ”den svenska verkligheten”.
Tillgången på energi har varit avgörande för att skapa vårt välstånd. Den moderna svenska välfärdens och folkhemmets framväxt sammanlänkas ofta med arbetet med att modernisera kraftnätet och elektrifiera industrier och hushåll. Men följderna av energiproduktionen och vår konsumtion har också varit mycket omdebatterade. Baksidan av vår moderna livsstil har inneburit många ingrepp i landskap, miljö och klimat, och dessutom risker för enskilda trafikanter. I filmer som Trafikfrämjandet – lär barnen se upp från 1937 och Gösta Werners filmatisering av Stig Dagermans uppmärksammade novell Att döda ett barn från 1953 görs försök att utbilda och disciplinera fotgängare och bilister i trafiksäkerhet för att minimera antalet olyckor. Att döda ett barn var en beställningsfilm för Försäkringsbolagens upplysningstjänst och kom att bli en av Werners mest välkända verk. Filmen visades som förfilm på biograf, men även utanför den traditionella biografkontexten av bland andra Motormännens riksförbund och diverse föräldraföreningar. Den fick också skolfilmsdistribution och sågs av generationer av skolbarn.
Sveriges el- och energiförsörjning blev alltmer omdebatterade ämnen från 1970-talet och framåt i filmer som Barsebäck från 1980 och Blågul kraft från 1983. Vårt oljeberoende och den fortgående diskussionen om alternativa energikällor är frågor som varit centrala under de senaste 50 åren, från oljekrisen på 1970-talet med kärnkraftsdebatten och folkomröstningen 1980 till den högaktuella frågan om klimatpåverkan.
Text: Marina Dahlquist, professor i filmvetenskap, Stockholms universitet, 2023
Lästips:
Björkin, Mats, Post-war Industrial Media Culture in Sweden, 1945-1960 (Amsterdam University Press, 2021)
Dahlquist, Marina och Patrick Vonderau, Petrocinema: Sponsored Film and the Oil Industry (New York: Bloomsbury Academic, 2021)
Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Lunds universitet, 2018)
Vonderau, Patrick och Vinzenz Hediger (red), Films that Work: Industrial Film and the Productivity of Media (Amsterdam University Press, 2009)
Florin Persson, Erik och Per Vesterlund. Stuck in Traffic: Car-Centric Urbanism, City Planning and the Welfare State in Swedish Commissioned Films and TV Drama From the 1960s. (Mediapolis: A Journal of Cities and Culture 8, no. 3, September 2023).
Sverige 80
En kortfilm i månaden under tre år – det var Jörn Donners regel för producenterna på Sverige 80. Och den följdes. Temat på sajten samlar ett urval av filmerna som producerades under initiativet, dock inte alltid till kritikerkårens entusiasm. Idag utgör de också ett tidsdokument från 1980-talets Sverige.
Sverige 80 var ett initiativ från SFI:s dåvarande VD Jörn Donner. Avsikten var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio, något som TV ansågs ha tagit död på. Redaktionen, som bland annat bestod av Carl Henrik Svenstedt och PeÅ Holmquist, fick i uppgift att producera i genomsnitt en film i månaden under tre år, vilket också gjordes. Reglerna för filmarna var strikta. De skulle vara högst 10 minuter, ha max en veckas inspelning, 2 veckors klippning och 1 månads arbete för upphovsmannen. Syftet var att inventera idéer, motiv, teknik, formvilja och lust hos svenska filmare eller som Jörn Donner då själv beskrev det: ”…den svenska verkligheten utan skygglappar och censur”. Bland filmerna som ligger ute på vår webbplats återfinns regissörer som Carl Johan De Geer, Stig Larsson och Henning Mankell.
Elva av filmerna samlades sedan till ett slags långfilm som fick namnet Svenska livstycken. Kritikerna var inte direkt begeistrade över projektet. En del hade synpunkter på filmernas kvalitet medan andra tyckte att de saknade udd. Den 1 augusti 1981 formulerade den kända filmkritikern Elisabeth Sörenson det såhär i Svenska Dagbladet: ”Och filmerna? Ja, ärligt talat så ser alltför många ut som alltför många svenska långfilmer, det vill säga det finns inget jävlar anamma i dem. Man gör så gott man kan – men har inte ställt kraven särskilt högt. Ambitiöst är det visserligen understundom – men poänglöst. Motsatsen skulle passa bättre i kortfilmssammanhang.”
När vi 2017 via mail bad Jörn Donner att själv beskriva tankarna bakom projektet och hur han tyckte att det föll ut skrev han såhär: ”Tanken bakom Sverige 80 var att dokumentera verkligheten i Sverige. Det visade sig att många av filmarna ville göra något annat än vad jag ansåg vara dokumentärt. De ville skapa korta fiktioner i stället. Jag tror ändå att projektet var meningsfullt. Jag upplevde att jag kämpade i motvind och utövade alltför stor makt över filmproduktionen i Sverige. Men rent faktiskt hade jag ingenting att göra med valet av filmer och filmare. Exempel på vad jag menade med dokumentär film var den finska långfilmen Perkele (1971).
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2017
Lästips:
- Donner, Jörn, Mammuten: efterlämnade handlingar (Stockholm: Bonnier, 2013)
- Donner, Jörn, Varför finns jag till (Helsingfors: Söderström, 1998; ny utg. 2015)
- Forslund, Bengt, ”Vem älskar en svensk kortfilm”, Chaplin nr 6, 1975
- Jönsson, Mats och Pelle Snickars (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Kungliga biblioteket, Mediehistoriskt arkiv; 2012)
- Sörenson, Elisabeth, ”Ambitiöst-poänglöst”, Svenska Dagbladet 1/8, 1981