Ers Majestät
Alternativ version av sagan om grodprinsen.
Sverige 80
En kortfilm i månaden under tre år – det var Jörn Donners regel för producenterna på Sverige 80. Och den följdes. Temat på sajten samlar ett urval av filmerna som producerades under initiativet, dock inte alltid till kritikerkårens entusiasm. Idag utgör de också ett tidsdokument från 1980-talets Sverige.
Sverige 80 var ett initiativ från SFI:s dåvarande VD Jörn Donner. Avsikten var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio, något som TV ansågs ha tagit död på. Redaktionen, som bland annat bestod av Carl Henrik Svenstedt och PeÅ Holmquist, fick i uppgift att producera i genomsnitt en film i månaden under tre år, vilket också gjordes. Reglerna för filmarna var strikta. De skulle vara högst 10 minuter, ha max en veckas inspelning, 2 veckors klippning och 1 månads arbete för upphovsmannen. Syftet var att inventera idéer, motiv, teknik, formvilja och lust hos svenska filmare eller som Jörn Donner då själv beskrev det: ”…den svenska verkligheten utan skygglappar och censur”. Bland filmerna som ligger ute på vår webbplats återfinns regissörer som Carl Johan De Geer, Stig Larsson och Henning Mankell.
Elva av filmerna samlades sedan till ett slags långfilm som fick namnet Svenska livstycken. Kritikerna var inte direkt begeistrade över projektet. En del hade synpunkter på filmernas kvalitet medan andra tyckte att de saknade udd. Den 1 augusti 1981 formulerade den kända filmkritikern Elisabeth Sörenson det såhär i Svenska Dagbladet: ”Och filmerna? Ja, ärligt talat så ser alltför många ut som alltför många svenska långfilmer, det vill säga det finns inget jävlar anamma i dem. Man gör så gott man kan – men har inte ställt kraven särskilt högt. Ambitiöst är det visserligen understundom – men poänglöst. Motsatsen skulle passa bättre i kortfilmssammanhang.”
När vi 2017 via mail bad Jörn Donner att själv beskriva tankarna bakom projektet och hur han tyckte att det föll ut skrev han såhär: ”Tanken bakom Sverige 80 var att dokumentera verkligheten i Sverige. Det visade sig att många av filmarna ville göra något annat än vad jag ansåg vara dokumentärt. De ville skapa korta fiktioner i stället. Jag tror ändå att projektet var meningsfullt. Jag upplevde att jag kämpade i motvind och utövade alltför stor makt över filmproduktionen i Sverige. Men rent faktiskt hade jag ingenting att göra med valet av filmer och filmare. Exempel på vad jag menade med dokumentär film var den finska långfilmen Perkele (1971).
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2017
Lästips:
- Donner, Jörn, Mammuten: efterlämnade handlingar (Stockholm: Bonnier, 2013)
- Donner, Jörn, Varför finns jag till (Helsingfors: Söderström, 1998; ny utg. 2015)
- Forslund, Bengt, ”Vem älskar en svensk kortfilm”, Chaplin nr 6, 1975
- Jönsson, Mats och Pelle Snickars (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Kungliga biblioteket, Mediehistoriskt arkiv; 2012)
- Sörenson, Elisabeth, ”Ambitiöst-poänglöst”, Svenska Dagbladet 1/8, 1981