Svenska Biografteaterns veckorevy 1917-04-30
5000 arbeterskor uppvakta Mjölkcentralen. Kvinnorösträttdeputation hos statsministern. Bröddemonstration i Göteborg. Bröd- och rösträttsdemonstration i Södertälje. Bilolycka på Torsgatan i Stockholm. Tyska kyrkans vindflöjel i Göteborg lagas. Sleipners terräng. Göteborg – Stockholm i fotboll. Brand i Stockholms borstbinderibolags materialgård. Bensinbristen. Teckning av Paul Myrén. Isbrytning i Mälaren. Spritinskränkning. Teckning av Jon And.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Första världskriget 1914-1918 (Sverige)
Hunger är den genomsyrande erfarenheten i de svenska journalfilmerna från första världskriget. I det här temat kan du se grönsaksodlingar i Stockholms innerstad, demonstrationstågen och brödköerna som ringlade i landet medan omvärlden brann.
Folkhushållningen, det vill säga försörjningen av Sveriges befolkning med livsmedel och andra förnödenheter, sattes på hårda prov under första världskriget. Handelsimporten försvårades av de krigförande ländernas åtgärder, till exempel genom ententens handelsblockader eller centralmakternas ubåtskrig. För att bemöta den alltmer ansträngda livsmedelssituationen inrättades flera statliga organ, bland annat tillkom Folkhushållningskommissionen 1916. Ransonering infördes på en rad livsmedel som socker, bröd, mjöl, kaffe, potatis och ett oräkneligt antal andra basvaror. Att ta del av allehanda livsmedelssurrogat tillhörde vardagen för allmänheten. Livsmedelssituationen blev alltmer prekär i slutet av kriget, och 1917 förekom det till och med regelrätta hungerkravaller på flera orter runt om i Sverige.
Den svenska folkhushållningens vedermödor under krigsåren var ett återkommande tema i journalfilmerna på landets biografer. Filmkamerans panoreringar av evighetslånga brödköer eller framvällande demonstrationståg i storstäder som Stockholm och Göteborg vittnade om tidens allvar. Inte sällan var försörjningssituationen bättre på landsbygden än i städerna, vilket kunde skapa konflikter när anklagelser om spekulation och svartabörshandel hörde till vardagen. I städerna hörde det till vanligheterna att parker och andra grönområden omvandlades till odlingsytor, som i Stockholm där såväl Vasaparken som Karlaplan togs i bruk för grönsaksodling.
Ett annat sätt att möta den alltmer prekära livsmedelssituationen var att med humorns hjälp kommentera och bearbeta vardagens vedermödor och umbäranden. Framför allt skämttecknarna i dags- och veckopressen spelade en framträdande roll. Deras popularitet gjorde att även filmbolagen anlitade dem i sina journalfilmer. Ämnesvalet rörde ofta ransoneringens återverkningar på så kallat vanligt folk. Rasistiska uttryck och klichéer om nationalkaraktärer förekom här på samma sätt som i övriga samhället, inte sällan avbildades till exempel gulaschbaronerna utifrån antisemitiska stereotyper.
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
- Blomqvist, Håkan, Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917: Ett historiskt reportage om hunger och demokrati (Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2017)
- Brunius, Célie, Kokbok i dyrtid: De svenska hemmens kristidsrecept insamlade av Svenska Dagbladet (Stockholm : Åhlén & Åkerlund, 1918)
- Franzén, Nils-Olof, Undan stormen: Sverige under första världskriget (Stockholm: Bonniers, 1986)
- Nyström, Hans, Hungerupproret 1917 (Ludvika: Zelos, 1994)
- Romefors, Örjan, ”Världskrigskritik: Satirteckningar i tidningen Naggen”, Carlsson, Carl Henrik (red.), Första världskriget i svenska arkiv (Stockholm: Riksarkivet, 2014)
- Sundby, Christine, ”Från Haparanda till Trelleborg: Röda Korset och krigsfångeutväxlingen”, Carlsson, Carl Henrik (red.), Första världskriget i svenska arkiv (Stockholm: Riksarkivet, 2014)
Kampen om allmän och lika rösträtt
Riksdagsvalet år 1921 var det första där kvinnor fick rösta. Tidigare regler som gynnade rika i kommunvalen hade också avskaffats. I det här temat kan du se filmklipp som dokumenterar de sociala och politiska rörelserna för lika och allmän rösträtt. Rösträttskampen var dock inte avslutad 1921. Personer diskvalificerades länge framöver på grunder som ekonomi, etnicitet eller omyndigförklaring.
Rösträtten i Sverige kom inte av sig själv. Och inte heller bara genom besluten i riksdagen åren 1918–1921, hur viktiga dessa än var. Rösträtten och demokratin i dess helhet byggde på tiotusentals människors insatser, i rösträttsföreningar, kvinnoorganisationer, partier, fackföreningar och andra folkrörelser, liksom träget arbete i kommuner och landsting. Striden för rösträtten var i hög grad en rörelse med en bestämd riktning – allmän rösträtt för män och kvinnor till riksdagen och demokratisering av de kommunala valen. Rörelsen speglades också i tidens nymodighet, rörliga filmbilder, från de mest skiftande verksamheter i samhället som visades på biograferna. Var och en kunde nu se de mest kända politikerna hålla tal, väljare samlas på valdagen och demonstrationståg med tusentals deltagare dra fram.
När aktualitetsfilmer och journalfilmer dök upp på biograferna i början på 1900-talet hade rösträttsfrågan hållit på en tid. Från 1880-talet med uppkomsten av liberala och socialdemokratiska partier restes kraven på demokrati. Det system som rådde gav bara en mindre del av de vuxna männen rösträtt till riksdagens andra kammare, och till inga kvinnor alls. Rösträtten till den första kammaren byggde på graderade kommunala röstskalor som gynnade de välbärgade. För att kunna väljas in krävdes också hög inkomst eller en rejäl förmögenhet.
Kvinnor bildade en egen rösträttsorganisation 1903, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. De krävde samma rättigheter som männen, vars intressen tenderade att gå före i partierna. En konservativ regering under Arvid Lindmans ledning genomförde 1909 en begränsad reform. De allra flesta män kunde nu rösta, men kvinnorna lämnades utanför. Samtidigt behölls den orättvisa kommunala rösträtten, som gav en stark konservativ majoritet i första kammaren, även om antalet röster för en person begränsades. ”Den 40-gradiga skalan”, som innebar att den som hade hög inkomst eller förmögenhet hade fler röster, blev en avskydd regel för rösträttens anhängare, en garanti för det bestående för motståndarna. Reformen gav en klar majoritet för vänstern (liberaler och socialdemokrater) i andrakammarvalet 1911, men den konservativa högern behärskade första kammaren och kunde därmed stoppa alla lagförslag den ogillade.
Malmö var ett starkt fäste för arbetarrörelsen. I aktualitetsfilmen 1:a maj-demonstration i Malmö (1916) visas bilder från Gustav Adolfs torg och Folkets park. Fanor och banderoller fladdrar med krav som ”8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars vila”, ”Bort med den 40-gradiga kommunala rösträtten. Fram för allmän rösträtt” samt ”Bröd och frihet”.
Kravet på bröd är en följd av den svåra livsmedelssituationen under första världskriget, som rasat sedan 1914. Sverige stod visserligen utanför själva kriget, men matbristen skulle bli allt värre. År 1917 förekom upprepade hungermarscher, övertagande av handlares livsmedelsförråd och demonstrationer där krav på åtgärder mot livsmedelsbristen förenades med krav på demokratiska reformer. I Göteborg och på andra orter dominerade slagorden ”Bröd” och ”Fred” i demonstrationerna under 1 maj, som Förstamajdemonstration i Göteborg (1917) visar. Banderollen ”Leve republiken” uttrycker en radikal kritik av monarkin, men kanske också stöd till den nyligen inträffade februarirevolutionen i Ryssland. Tsardömet hade då ersatts av en demokratisk socialistisk och liberal regering.
Men de svåra tiderna, ”dyrtiden”, som det kallades, präglade inte bara 1 maj utan också många andra aktioner den orosfyllda våren 1917. En folkmassa samlades utanför riksdagshuset i Stockholm. Inslag i Svenska biografteaterns veckorevy 1917-04-30 åskådliggör såväl allvaret hos deltagarna som de i de flesta sammanhang – också idag – uppsluppna och vinkande barnen kring fotografen. Vi ser också en demonstration med liknande teman på Stora torget i Södertälje. S:ta Ragnhilds kyrka syns i bakgrunden. Den lite omständliga ”Vi fordra allmän lika och direkt rösträtt nu och i ett sammanhang” förenas med det enkla, men livsavgörande ”Bröd”. Kvinnornas krav på rösträtt kom delvis i skymundan under hungerns år. I samma veckorevy som nämns ovan visas dock hur en grupp ledande rösträttskvinnor samlats på trottoaren framför kanslihuset, regeringens hemvist. Statsministern, den moderat konservative Carl Swartz, skulle ta emot kraven.
Först när den liberala och socialdemokratiska koalitionsregeringen, med Nils Edén som statsminister, tog över efter valet på hösten 1917 hände något. Ett regeringsförslag om rösträtt för kvinnor lades fram våren 1918. Första kammaren sade än en gång nej. Motståndet mot rösträtt för kvinnor hade ändå minskat. Adliga godsägare kunde ha svårt att acceptera att godsets jordbruksarbetare fick rösta, men inte hans förnäma hustru. Kravet på en demokratisk första kammare var svårare att smälta. Den skulle beröva de konservativa möjligheten att avstyra alla radikala krav, politiska såväl som sociala och ekonomiska. Man försökte i stället att förhala frågan. Kriget utanför Sveriges gränser var på väg att ta slut. Den sociala oron hade tilltagit i krigets spår. Revolutioner inträffade dessa år inte bara i Ryssland utan också i Finland, där ”de röda” gjorde uppror mot den borgerliga, ”vita” regeringen i början av 1918. Än mer uppskakande var revolutionen i Tyskland kring krigsslutet i november 1918. Kejsaren avsattes och ett demokratiskt styre infördes. Mer radikala grupper ville dock följa de ryska kommunisternas (bolsjevikernas) exempel och gripa makten.
Rädslan för sociala och politiska omvälvningar också i Sverige tilltog bland de konservativa. När vänsterregeringen med kort varsel inkallade en extra riksdag i december 1918 ställdes rösträttsfrågan på sin spets. Påverkad av kungamaktens och storindustrins önskan om en lugn utveckling gav högern till slut med sig. Första kammaren demokratiserades och kvinnorna skulle ges rösträtt, även om den frågan krävde förändrad grundlag, två riksdagsbeslut med riksdagval däremellan.
Hösten 1921 kunde också kvinnorna därmed inte bara dela ut röstsedlar utan också på samma villkor själva rösta, vilket framgår av Veckorevy 1921-09-19. Stämningen bland valarbetarna utanför röstlokalen förefaller god, och själva utdelningen mer oordnad än senare tiders ordentliga partiföreträdare i ordnade led. Också det folkliga kommunikationsmedlet nummer ett, cykeln, har vid det första svenska valet med allmän och lika rösträtt tagits i bruk. I ett inslag framträder Gulli Petrini som tillhörde den frisinnade liberala vänsterrörelsen vid sekelskiftet 1900. Hon gjorde sig känd som en av rörelsens mest karismatiska talare och åkte landet runt för att sprida kampen för kvinnlig rösträtt. Samma veckorevy innehåller även bilder på Hjalmar Branting, som var ledare för Socialdemokraterna och partiets förste statsminister. På journalfilmsbilderna ses han hålla tal i Södra Folkparken som låg i nuvarande Västberga i västra delen av huvudstaden. Två tidigare statsministrar ingår också i inslaget. Nils Edén, nu landshövding, och högerledaren Arvid Lindman. Den senare skulle återkomma på statsministerposten 1928. Rösträtten blev inte den olycka högern hade fruktat. Den kommande ledaren för Socialdemokraterna och ”folkhemsbyggaren” Per Albin Hansson finns också med i filmen ett kort ögonblick. Hans framtida betydelse skulle bli mer långvarig. Det gäller också liberalen Kerstin Hesselgren, en av fyra kvinnor som hösten 1921 valdes in i riksdagen, den enda i första kammaren. Länge var hon ensam kvinna i kammaren. Just kvinnoandelen där avvek negativt, långt fram i tiden.
När tvåkammarriksdagen avskaffades 1970 var bara 15 av första kammarens 150 ledamöter kvinnor. Att systemet var trögt visste de kvinnor som intog sina nya platser när den historiska riksdagen öppnade sina portar i januari 1922. Men ändå en dag att glädjas åt. I Veckorevy 1922-01-16 kunde således dåtidens biografbesökare se de historiska bilderna när först socialdemokraterna Agda Östlund och Nelly Thüring kommer ut, följda av liberalerna Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm.
Kvinnorna fick nu tala i riksdagen. Och på bio var ljudfilmen på väg.
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola, 2021.
Lästips:
- Holgersson, Ulrika & Lena Wängnerud (red.), Rösträttens århundrade. Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige, Göteborg: Makadam förlag & Riksbankens jubileumsfond (2018), e-resurs: https://www.rj.se/globalassets/rapporter/rostrattens_arhundrade_www.rj.se.pdf
- Nilsson, Torbjörn, ”Demokratins genombrott och framväxt” (2018), e-resurs: https://demokrati100.se/wp-content/uploads/2018/11/Torbj%c3%b6rn-Nilsson-Demokratins-framv%c3%a4xt-och-genombrott.pdf
- Rönnbäck, Josefin, Politikens genusgränser. Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 (Stockholm: Atlas, 2004)
- Sundevall, Fia, ”Den allmänna rösträtten – när infördes den?” (2018), e-resurs: demokrati100.se/den-allmanna-rostratten-nar-infordes-den/
- demokrati100.se (Webbplats med artiklar om tillkomsten av den allmänna och lika rösträtten.)