Trailer för Bröderna Mozart.

Galen fars om regissör som bryter mot operans inövade rutiner och later när han sätter upp Mozarts Don Juan. Den anarkistiskt lekfulla Suzanne Osten vann en guldbagge för bästa regi.

Efter den mörka debuten Mamma (1982), om den förhindrade filmaren Gerd Osten, överraskade Suzanne Osten med en lekfull operakomedi som sin andra film. Men frågan är om inte Bröderna Mozart är en fundamentalt ostensk tilldragelse, överraskande inte så mycket för sin karaktär som för sina rikt varierade kvaliteter.

I händelsernas hopplösa centrum står regissören Walter (Etienne Glaser) som vill öppna upp operans värld, komma bort från tradition och konvention, men hela tiden stöter på patrull i vad han upplever som en djupt konservativ arbetsmiljö. Ämnet känns typiskt för Osten, som genom hela sitt konstnärskap velat rucka på publikens och de medverkandes föreställningar.

Att hon här valde operan före teatern berodde kanske på en vilja att distansera sig en smula, men nog ännu mer på att hierarkin i operans värld är tydligare. I alla är det intrycket man får av Bröderna Mozart. Särskilt orkesterns individer förfasas över regissörens metod; på jobbet befinner de sig som musiker, inte människor. De undanber sig alla andra skapande uppgifter och beskriver den nya arbetsplatsen som ”en filial till After Dark”. Regissören jobbar i ständig motvind.

Men Walter är bara delvis Ostens alter ego. Han är samtidigt den kvinnliga blickens lek med det manliga konstnärsgeniet, utmärkt bland annat genom bakomfilmsteamets beundrande kamera (en ung Amanda Ooms i underhållande roll), inför vilken även regissören tycks plötsligt medveten om en större offentlighet, eller genom hans sätt att som Don Juan själv bejaka erotiken för att manipulera eller förföra sångare och aktörer.

I denna djupt auktoritära miljö av människor som längtar efter att betyda något gör inte minst Lena T Hansson ett paradnummer som den underbart neurotiska donna Anna, ovanligt medgörlig och behagsjuk. Men sångpedagogen är inte sen att träda in till hennes försvar: ”han vill offra din röst på teaterkladdets altare”, utled på att regissören hela tiden vill smutsa ner och stöka till.

Det är inte alltid lika roligt, men ofta. Osten lånar från Milos Formans Taking off, hon inspireras av Fellinis förmåga att med passion ”låtsas föreställa” och hon slår i dörrarna som bitvis Bröderna Marx, de sistnämnda även ansvariga för titeln.

Som så ofta hos Osten handlar det om konsten att våga leka, att bejaka tillvaron i stället för att låta sig anpassas och stänga ute sitt jag. Hon balanserar hela tiden på rätt sida ledarskapslingot. På ett djupare plan är det den nyanserade fördomsfriheten som utgör Ostens storhet. Samtidigt som hon demaskerar konstens besvärliga människor, later och hierarkier, utforskar hon genuint det konstnärliga uttrycket. Samtidigt som hon verkar postmodernistiskt och utpräglat feministiskt vet hon att ta in och värdera även den förhärskande kulturen. Sett ur ett nutidsperspektiv är det alltför ovanligt.

Medan Etienne Glaser fick nöja sig med en nominering i regissörsrollen, skåpade Suzanne Osten ut självaste Mai Zetterling (Amorosa) och Bo Widerberg (Ormens väg på hälleberget) och vann en guldbagge för bästa regi.

Hennes succé försämrades inte av den allmänna kräftgången i svensk film under 1980-talet. Britta Svensson i Expressen var en av flera som såg ett ovanligt, lysande genombrott. ”Man lämnar biosalongen alldeles gråtfärdig av glädje. Sånt här får man ju inte göra, om Svensk Filmindustri och Jantelagen får råda.”

Text: Jon Asp (2015)