Strängnäs stads 400-års jubileum av Gustav Vasas val till kung
Strängnäs, där kungavalet ägde rum den 6 juni 1523, var huvudplatsen för minnesdagens fester. Kung Gustav V mottar hederskompaniet. Färden till rikssalen i läroverket, där kungavalet av Gustav Vasa förrättades. Efter högtidligheten i läroverket gick man i procession till Domkyrkan. Samma dag invigde konungen Strängnäs nya idrottsplats. Denna stumfilm visas med ny musik av Matti Bye.
Denna korta dokumentärfilm skulle kunna sägas ha två huvudrollsinnehavare. Den ena är givetvis Gustaf V, som genom sin närvaro sprider kunglig glans på såväl jubileumsfestligheten som invigningen av idrottsplatsen. Den andra är staden Strängnäs, som vid den gästande monarkens besök visar upp sig från sin bästa sida. Ytterligare en stor roll innehas av den svenska flaggan, då det i nästan samtliga tagningar skymtas flaggor i mer eller mindre framträdande position och då det centralt i filmen tillika förekommer en flaggöverlämningsceremoni.
En intressant iakttagelse blir därför att svenska flaggans gula kors ser mörkare ut än dess blå bakgrund, något som i sin tur pekar på utveckling filmmediets tekniska förutsättningar. Under filmens tidigaste år använde man sig nämligen av monokromatisk eller ortokromatisk råfilm, det vill säga film som endast var känslig för ljusspektrets blå alternativt gröna och blå våglängder. Följden av detta blev att blå element, exempelvis himlen, flaggor och blå ögon, ser ljusare ut på filmremsan än vad de egentligen var. Först genom utvecklingen av den pankromatiska råfilmen, vilken var känslig för det synliga ljusets samtliga våglängder, men som var dyrare att framställa och på allvar slog igenom först under det sena 1920-talet, kunde man komma tillrätta med detta problem.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Kungahuset och filmmediet
De rörliga bildernas historia är på ett märkligt sätt förbunden med kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. För den tidiga filmbranschen var det inte bara ekonomiskt lönsamt att avbilda kungligheter, filmen kunde dessutom dra nytta av den aura av prestige och kulturell legitimitet som en rojalistisk förbindelse innebar. Så småningom skulle dock förhållandena bli de omvända då filmen även kom att bli en viktig marknadsföringskanal för kungahuset.
Det vi framförallt ser är en rad dokumentationer av ceremonier av invigningar och jubileum som i Veckorevy 1953-06-08 (1953), en unik film i det att den anses vara den ”första helt i Sverige framställda färgfilmsreportaget” som visar nationaldagsfirandet i Stockholm. Sedan förekommer det en rad tal riktade till nationen som i Ett kungsord (1948) där den 90 – årige jubilaren Gustav V tackar sina undersåtar för all den tillgivenhet de visat honom genom åren. En annan intressant film är Kong Håkons Kroningsreise (1906) som man tror kan ha varit startskottet för den norska biofilmen och som var den händelse som satte spiken i kistan för den drygt 90-åriga svensk-norska unionen. Det hela ansågs så provocerande att den svenske kungen Oscar II bestämde sig för att bojkotta tillställningen. Det finns de som säger att hans förtret över unionens upplösning var en bidragande orsak till hans död, begravningen kan ses i Oscar II : s begravning (1907).
Både världsutställningar och Stockholmsutställningar har varit oerhört viktiga tillställningar för både näringsliv och kungahus. Initiativtagare till den första världsutställningen i Hyde park 1851 var för övrigt Prins Albert, drottning Victorias gemål. Genom dessa evenemang kunde kungahusen visa omvärlden att de var moderna människor i samklang med sin tid intresserade av nya uppfinningar medan arrangörerna fick del av deras stjärnglans och den ökade mediabevakning som kom med den. När prinsessan Christina invigde svenska paviljongen på världsutställningen i New York 1964 hamnade hon till exempel på löpsedlarna för att hon tog tunnelbanan till utställningsområdet. Hagaprinsessorna (Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina) och den lille Carl XVI Gustaf var också på 40- och 50-talet populära föremål för en intensiv mediabevakning som man bland annat kan se i Veckorevy 1946-06-10 (1946).
Här finns också filmer som dokumenterar internationella stadsbesök från andra kungahus. 1956 besökte den brittiska drottningen vår huvudstad vilket kan ses i Drottning Elizabeth II i Stockholm (1956) då hon bland annat gjorde ett hembesök i ”ett typiskt svenskt hem” i Ängby där resans kanske mest dramatiska scen utspelade sig när en ytterdörr inte gick upp på första försöket. I Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan (1897) välkomnar Oscar II kung Chulalonkorn av Siam, nuvarande Thailand. Flera av filmerna visar också de kungliga ägorna såsom Drottningholm (1949) och Waldemarsudde (1943) av Lennart Bernadotte som visar prins Eugens vackra konstnärshem på Djurgården i Stockholm.
Familjen Bernadotte har för övrigt själva en väldigt stark koppling till filmskapandet. Lennart Bernadotte, har till exempel gjort ett trettiotal filmer, bland annat Röda jordens svenskar (1947) som ni hittar i vårt Sydamerikatema. Hans far, Prins Wilhelm, var även han filmare som mellan 1920 och 1949 medverkade i närmare 250 journalfilmer och har bland annat regisserat Drottningholm (1949).
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018
Lästips:
• Alm, Göran m.fl., I världsutställningarnas tid: Kungahus, näringsliv & medier (Bromma: Förlaget Näringslivshistoria, 2017)
• Jönsson, Mats och Patrik Lundell (red.), Media and Monarchy in Sweden (Göteborg: Nordicom, 2009)
• Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
• Svensson, Per, Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu / PJ Anders Linder, Ja. Monarkins bästa tid är nu (Stockholm: Bonnier, 2010)
• Åse, Cecilia, Monarkins makt: Nationell gemenskap i svensk demokrati (Stockholm: Ordfront, 2009)