Ett svenskt försök med kinematografiskt tvåfärgstryck av fotografen Julius Jaenzon. Utsikt från Mariaberget och Fjällgatan. Blomsterstånd på Hötorget.
Det här filmfragmentet med Stockholm i färg är inspelat under slutet av 1920-talet. Bakom kameran stod mästerfotografen Julius Jaenzon.
Filmen med undertiteln Ett svenskt försök med kinematografiskt tvåfärgstryck visar upp en rad statiska bilder av huvudstaden: Stockholms stadshus, Skeppsbron och den färgglada blomsterprakten på Hötorgets marknad. Jaenzon filmade även söderkåkar, med Katarina kyrka i bakgrunden. Färgåtergivning varierade och huvudstaden framstod emellanåt som höstlik porträtterad i dova färger.
Färgfilm var dock inget nytt. Redan under det sena 1800-talet kunde man fotografera stillbilder i färg. När det gäller rörliga bilder utvecklade man i Storbritannien tvåfärgsmetoden Kinemacolor, som patenterades 1906. Den tidiga filmen var dessutom ofta tonad eller tintad i färgbad, eller kolorerad. Ett arbete som ibland utfördes för hand genom kolorering av varje bildruta på filmremsan men även på maskinell väg som hos filmbolaget Pathé.
Kinematografi i färger af Pathé Frères är till exempel en färgfilm om det kvinnliga klädmodet genom tiderna från 1913. Under 1920-talet introducerades tvåfärgssystemet som Hollywood kom att använda i några spelfilmer. Systemet utvecklades genom Cinecolor, en metod som användes för den första svenska färgfilmen Klockorna i Gamla Stan (Europa Film, 1946), en film som också den handlade om Stockholm.
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips: