Som på så många andra platser i Sverige skulle slummen i Haga byggas bort. Eller saneras, som det tidsenligt kallades. Här blandas nostalgi, kampanda och uppgivenhet i en stadsdel som tiden just hunnit ikapp.

Det äldsta Haga etablerades redan i mitten av 1600-talet. Drottning Kristina skriver att det för det nyanlagda Göteborg behövs en stadsdel ”hwarest fiskiare och båtkarlar sampt andre daglönare kunne bo, de där skole sittia närmast siön, skeppen och hampnen”. Sagt och gjort – Haga blir Göteborgs arbetarkvarter, som under seklen förtätas, förslummas och så småningom föraktas. 1982 har förändringens vind redan börjat blåsa runt kvarteren i Haga, en del av de gamla ”landshövdingehusen”, områdets karaktäristiska trevåningshus där bottenvåningen är av sten, medan de två övre av trä, har redan börjat rivas. Hade kommunpolitikerna i Göteborg fått bestämma hade hela området jämnats med marken, men 70-talets kampanda satte käppar i hjulet.

Hagagruppen bildades 1970 och berättar i filmen att man vill bevara och rusta upp stadsdelen, och i kampsången sjungs det om att ”ingenting ska få förstöras här, då ska dom få sig ett jävla besvär”. Nu blev det inte så besvärligt för rivningsförespråkarna, trots att alltså 70 procent av Hagaborna själva hellre såg området upprustat än rivet, och trots att såväl Göteborgs historiska museum som Riksantikvarien ville få området skyddat på grund av dess kulturhistoriska värden. Idag återstår bara en femtedel av en äldre bebyggelse i Haga.

Hagaaktivisterna beskylldes ofta för att vara romantiker som ville bevara för bevarandets skull. Mycket talar dock för att deras argument tvärtom var välgrundade, och att det låg något i deras påstående att de finmaskiga sociala nätverk som präglade Haga inte kunde överleva en rivning. Att det till exempel skulle vara mycket svårt att återskapa den lokala livsmedelshandlarens kreditsystem och hemtrevligheten på Violas café.