En gasfilm
1971 pågick fortfarande det smutsiga och miljöfarliga arbetet vid Stockholms gasverk. Ett år senare skulle gasframställningsprocessen förändras och idag finns planer på att omvandla gasklockorna till kulturhus.
Den 18 december 1853 började Stockholms första gasverk, Klaragasverken, leverera stadsgas till stockholmarna. Gasen tände stadens gatlyktor, men användes också för inomhusbelysning och så småningom till till exempel gasspisar. På 1880-talet kommunaliserades gasverket i Stockholm, och samtidigt började planeringen för en utvidgning av verksamheten. Med sin djuphamn blev Värtan ett naturligt val, och 1890 togs de första spadtagen till den gigantiska anläggningen. Verkets mest slående byggnad blev den gigantiska gasklockan, ritad av Ferdinand Boberg och uppförd i rött tegel ifrån Haga tegelbruk utanför Enköping. Ursprungligen planerades fyra sådana gasklockor, men endast två blev byggda.
1971 hade alltså gasverket i Värtan nästan 80 år på nacken, och tekniken var föråldrad. Hur gasverksarbetarnas lungor såg ut vill man inte ens tänka på, men de tuffa arbetsvillkoren med nattskift och starkt hälsofarliga miljöer framstår också som en rest från forntiden.
1972 byttes den äldre kammarugnstekniken ut mot ett spaltverk där gas utvanns ur lättbensin. Samtidigt sprängdes enorma bergrum under gasklockorna som hade kapacitet att lagra en årsförbrukning av bensin. Med 70-talets oljekris kom dock gasproduktionen att bli allt mer olönsam. Ett ton lättbensin, som 1971 kostat 120 kronor, kostade 1980 2600 kronor. Denna utveckling, tillsammans med elspisens intåg i hemmen, gjorde att den gamla gasframställningen till slut blev ohållbar. Den 18 januari 2011 klockan 06:45 stängdes slutligen den utgående gasventilen på spaltgasverket i Värtan. Stockholmarna får numera sin gas ifrån natur- och biogasanläggningar i Södra Hammarbyhamnen och Högdalen, medan gasverket i Värtan nu skall ge plats åt bostäder och kontor. Planer finns att förvandla Bobergs gasklockor till kulturhus, och Kungliga Operan har gästspelat i den rymliga lokalen. Undrar vad gasarbetarna, som spelade ”En sjöman älskar havets våg” på kam i samma lokaler 1971 hade tyckt om det.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Energi—föreställningar, möjligheter, motstånd
Sedan förra sekelskiftet har den storskaliga energiproduktionen i Sverige vuxit fram och därmed vårt moderna samhälle med järnvägar, bensinmackar och miljödebatter. Genom filmkameran – ett lika modernt, elberoende påfund – har utvecklingen dokumenterats.
Energi, dess utvinning och produktion, infrastruktur och förändring, har varit ett omdebatterat ämne i över 100 år. Det gäller inte minst idag när energipriserna rusar och den påverkan som produktion och konsumtion har på natur, miljö och klimat är högaktuella ämnen. Tillgången på vattenkraft, olja, kol, kärnkraft och gas har tveklöst varit central och avgörande för såväl framväxten som upplevelsen av modernitet, industriernas genombrott och den mobilitet som nya kommunikationsmedel som tåg, bil och flyg förde med sig. Att resa blev nu möjligt för de allra flesta. De banbrytande förändringar som tillgången på energi har medfört är nära sammanlänkad med och har bevittnats av mediekulturen under 1900- och 2000-talet; av radion, televisionen, men kanske främst filmmediet som alltsedan sekelskiftet 1900 dokumenterat och följt denna förändring och även den debatt och det motstånd som skapats.
Som energisystem kom elektricitetens genombrott på 1890-talet i och med trefassystemets införande, vilket möjliggjorde överföring av energi över stora avstånd. Elektricitet blev successivt centralt för många användningsområden som belysning, kraft och värme. I början stod koleldade kraftverk för elektriciteten, men snart tog vattenkraftverk över. Elektricitetens genomslag och betydelse för svensk infrastruktur är ett återkommande tema i en rad filmer. Ett tidigt exempel från 1911 är kortfilmen Med jordens nordligaste järnväg — En färd Narvik — Riksgränsen. Filmen är en av flera som visades på biografer över hela landet under perioden 1910–1915 kring ett av de mest prestigefyllda projekten av sin tid, nämligen elektrifieringen av Malmbanan för den strategiska transporten av järnmalm från Luleå och Riksgränsen till Narvik vid den norska atlantkusten. Även Porjus kraftverk som kom till för att försörja järnvägen med elektricitet blev uppmärksammat i flera filmer.
Under 1900-talets första hälft porträtterade filmmediet och andra visuella medier nära på heroiska kraftprov som tack vare ny teknologi och modernisering segrade över och “tämjde” naturens krafter och därigenom kunde nå fram till de mest avlägsna av platser. Elektrifieringen av Malmbanan fick betydande uppmärksamhet, inte bara som en ikon för modernitet utan även för det spektakulära landskapet tåget åkte igenom. Att kameran tycks mer intresserad av den nordliga vildmarken än den elektrifierade järnvägen, kan kanske förvåna en modern åskådare, men vid denna tid fanns ingen tydlig polarisering mellan industrialisering och natur. Klart Trelleborg—Riksgränsen från 1942 visar den process som följde av elektrifieringen av Sveriges järnvägar under 30 år fram till sista etappen som var klar i februari 1942.
Förutom att reproducera förändringar i sin samtid, kom filmmediet även att spela en viktig roll i skapandet av en industriell modernitet tack vare sin popularitet hos publiken. Rörliga bilder i sig fick en enorm kulturell påverkan med skildringar av urbana miljöer, moderna företeelser, livsstilar och idéer, inte minst exotiska vyer. En lång rad av filmtyper och genrer kan kopplas till energitemat: industrifilm, informations- och utbildningsfilm, nyhetsinslag och även konstfilm. Reklamfilmer såsom Esso från 1958 och OK från 1969 användes för att marknadsföra oljebolag och inte minst deras bensinstationer som blir allt mer centrala i stadsbilden under 1900-talet. Filmerna undervisar bilisterna i att navigera bland tekniska detaljer och oljebolagens produkter. De skildrar även den förändring av utbud och service som bensinstationerna i sig genomgår under årens lopp med utökad självservice och försäljning av allehanda vardagsprodukter i de tillhörande butikerna.
Bensinstationen blir ett återkommande tema och en plats både för vardagsbestyr och för förberedelser inför den nya och efterlängtade semesterresan, ofta bilburen. Med sin modernistiska arkitektur blir bensinstationerna något av ett emblem för ett modernt samhälle. I Mot bistrare tider från 1982, en samproduktion av Sverige 80-redaktionen och Stiftelsen Svenska Filminstitutet och dess dåvarande VD Jörn Donner, har bilden av mobilitetens knutpunkt förändrats och är en helt annan. Här blir en bensinstation snarare en allegori över Sverige på 1980-talet. Vid en blåsig kustlinje i Skåne en grå novemberdag står en öde och lätt förfallen bensinstation som, tillsammans med de få kunder som besöker stationen, visar på allt hårdare tider. Avsikten med Sverige 80-satsningen var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio och att samtidigt inventera ”den svenska verkligheten”.
Tillgången på energi har varit avgörande för att skapa vårt välstånd. Den moderna svenska välfärdens och folkhemmets framväxt sammanlänkas ofta med arbetet med att modernisera kraftnätet och elektrifiera industrier och hushåll. Men följderna av energiproduktionen och vår konsumtion har också varit mycket omdebatterade. Baksidan av vår moderna livsstil har inneburit många ingrepp i landskap, miljö och klimat, och dessutom risker för enskilda trafikanter. I filmer som Trafikfrämjandet – lär barnen se upp från 1937 och Gösta Werners filmatisering av Stig Dagermans uppmärksammade novell Att döda ett barn från 1953 görs försök att utbilda och disciplinera fotgängare och bilister i trafiksäkerhet för att minimera antalet olyckor. Att döda ett barn var en beställningsfilm för Försäkringsbolagens upplysningstjänst och kom att bli en av Werners mest välkända verk. Filmen visades som förfilm på biograf, men även utanför den traditionella biografkontexten av bland andra Motormännens riksförbund och diverse föräldraföreningar. Den fick också skolfilmsdistribution och sågs av generationer av skolbarn.
Sveriges el- och energiförsörjning blev alltmer omdebatterade ämnen från 1970-talet och framåt i filmer som Barsebäck från 1980 och Blågul kraft från 1983. Vårt oljeberoende och den fortgående diskussionen om alternativa energikällor är frågor som varit centrala under de senaste 50 åren, från oljekrisen på 1970-talet med kärnkraftsdebatten och folkomröstningen 1980 till den högaktuella frågan om klimatpåverkan.
Text: Marina Dahlquist, professor i filmvetenskap, Stockholms universitet, 2023
Lästips:
Björkin, Mats, Post-war Industrial Media Culture in Sweden, 1945-1960 (Amsterdam University Press, 2021)
Dahlquist, Marina och Patrick Vonderau, Petrocinema: Sponsored Film and the Oil Industry (New York: Bloomsbury Academic, 2021)
Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Lunds universitet, 2018)
Vonderau, Patrick och Vinzenz Hediger (red), Films that Work: Industrial Film and the Productivity of Media (Amsterdam University Press, 2009)
Florin Persson, Erik och Per Vesterlund. Stuck in Traffic: Car-Centric Urbanism, City Planning and the Welfare State in Swedish Commissioned Films and TV Drama From the 1960s. (Mediapolis: A Journal of Cities and Culture 8, no. 3, September 2023).
FilmCentrum
FilmCentrum har sedan 1968 distribuerat film utanför de stora distributionskanalerna. Vid starten låg tonvikt på att distribuera en kvantitet och mångfald av filmer, i kritik mot maktens kvalitetsbegrepp. På Filmarkivet.se kan du se experimentfilm och dokumentär ur FilmCentrums katalog och läsa Stefan Ramstedts fördjupning om föreningens historia.
”En sak är det här med bråk, det är kul med bråk ibland.” Orden är Eric M. Nilssons, filmskapare och, vid tiden för uttalandet, även ordförande i FilmCentrum. Föreningen bildades på initiativ av filmskaparen Sven Frostenson, som efter sin utbildning på filmskolan IDHEC i Paris återvände till Sverige och fann det svårt att hitta en distributör för sin kortfilm Jorden och oberoendet (1967). Ett upprop skickades ut, en skara filmskapare och kulturarbetare samlades, och FilmCentrum bildades. Det här var den politiskt turbulenta våren 1968, och bråkas skulle det minsann. Men bråket, fortsatte Eric M. Nilsson, fick ”på intet sätt bli något självändamål.”
Bortsett från televisionen hade kortfilmare svårt att nå ut med sina alster, och FilmCentrums huvudsakliga syfte var att distribuera filmer som förbisågs av befintliga distributionskanaler. En katalog togs fram, och med inspiration från liknande organisationer i bland annat USA beslöt man att katalogen skulle vara öppen, och att man inte skulle ställa några estetiska eller politiska krav på de filmer som togs in. Andra kvaliteter än de som Harry Schein och Svenska Filminstitutet hade beslutat om och premierade under bidragsutdelning skulle lyftas fram – man pratade om ”kvantitetsfilm” snarare än ”kvalitetsfilm”. FilmCentrums kritik av kvalitetsfilmsbegreppet togs inte väl emot av alla. När Schein fick reda på att FilmCentrum beviljats stöd från Filminstitutet ska han krasst ha konstaterat: ”FilmCentrum har fått 35 000 i skattepengar för att trycka en katalog på skitfilm.”
Den öppna katalogen innebar att vilken film som helst kunde bli distribuerad av organisationen, och katalogen innefattade således en stor variation av ämnen och uttrycksformer. FilmCentrum distribuerade därtill utländsk film, och jämte de svenska titlarna återfanns exempelvis experimentfilmer av den amerikanske filmskaparen Bruce Baillie och militanta dokumentärfilmer av den kubanske Santiago Álvarez. Just experimentfilmen och den politiska dokumentärfilmen var de två filmtyper som utmärkte FilmCentrums distribution under de första årtiondena. Det handlade om att framvisa andra bilder, bilder av andra skeenden, och andra sätt att betrakta bilder på.
Generalrepetition för självmord (1964) och Le Génie Civil (1968) var två av flera svenska experimentfilmer som distribuerades av organisationen. Än mer närvarande var dokumentärfilmen, med Sanningen om Båstad (1968), Flickor på Marabou (1970), Chile (1974), som tre representativa och sevärda exempel. Den politiska dokumentärfilmen utmärktes under 70- och 80-talet av den kollektivt skapade filmen, och katalogen innehöll flertalet sådana filmer: En julsaga (1969), Norrlandsproblemet (1971), Almarna i Kungsträdgården (1971) samt Bojkott (1975). En annan signifikativ och utmärkande kategori var den snabbt producerade ”filmtraktatet”, eller journalfilmen, exemplifierad av protestfilmen To Australia with – – – – (Love) (1969).
Vid sidan av distributionen arbetade FilmCentrum inom en rad andra områden: facket, tv, barnfilm och skola. Men den viktigaste frågan för FilmCentrum var ändå att distribuera den icke-kommersiella filmen. För att nå ut i hela landet grundades filialer i Malmö, Göteborg och Umeå. Av särskild vikt för FilmCentrum var den uppsökande filmvisningsverksamheten. Filmen betraktades som en allmän angelägenhet och man ansåg inte att man behövde begränsa sig till biografen. Därför arrangerades visningar på bland annat ålderdomshem, fängelser, ungdomsgårdar och skolor. Inom kort köpte man in en buss i vilken man lastade projektorer, filmkopior och ibland även filmskaparna själva, då mötet mellan filmskapare och publik tillmättes särskilt betydelse. Filmskaparen Sven Elfström uttryckte ambitionerna på följande sätt efter att ha arrangerat visningar på ungdomsgårdar i Stockholm: ”Att visa film utan att ge åskådaren chans till kontakt, diskussion efteråt, är verkligen att nonchalera gemenskaphetens värde. Därför ser jag sådana här filmkontakter som det viktigaste och värdefullaste för filmmakaren med ambitioner att belysa samhällets gömslen.”
FilmCentrum är en av de viktigaste organisationerna inom den svenska filmen och genom en produktiv bråkighet vidgade de perspektiven på hur filmen (även den korta, den experimentella, den dokumentära) kunde spridas i landet. FilmCentrum är än idag en högst levande organisation och arbetar numera i huvudsak med distribution av film till skolor och institutioner. En öppen katalog fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde vid 60-talets slut, men under en lång tid utgjorde den kärnan i verksamheten. I Kan kataloger vara farliga?, en liten publikation utgiven av FilmCentrum 1971, diskuterar Eric M. Nilsson den öppna katalogens politiska implikationer ur ett mer politiskt perspektiv:
”Vissa produkter ges aldrig tillfälle att existera, varken inför främmande kulturer eller kommande generationer. Detta klassificeringsarbete som styrs av dagens värderingar kan vara politiskt sett ändamålsenligt, men är kulturpolitiskt sett kriminellt, ty värderingar ändras, och urvalet som utgör vårt meddelande till främmande kulturer och kommande generationer är medvetet kastrerat. Kastrerat – eftersom det är förmågan att förnya sig som här står på spel.”
Här finns ett flertal av de filmer som distribuerades av FilmCentrum tillgängliga att se. De utgör oklassificerade meddelanden från ett inte avlägset förflutet. Förnyandet får vi som publik stå för.
Text: Stefan Ramstedt, curator, Cinemateket, 2020
Lästips:
- Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
- Arbetsgruppen för kritiska filmstudier i Uppsala, Harry Schein: en viss tendens i svensk filmpolitik (Stockholm: Filmfront, 1970)
- Ramstedt, Stefan, ”Can Catalogues be Dangerous?: The Anti-Catalogue of FilmCentrum”, Journal of Scandinavian Cinema 6, nr 2, 2016
- Schaeffer, Pierre, Kan kataloger vara farliga? (Stockholm: FilmCentrum, 1971)
- Victor: Tidskrift för film, nr 17/18, 2008 (specialnummer om FilmCentrum)