Boken och ordet
En exposé över bildningssträvandet i Sverige.
100 år efter folkskolans införande summeras det svenska bildningssträvandet. Mitt under brinnande världskrig tycks Esaias Tegnérs ord om ”det eviga” särskilt angelägna.
Inför folkskolereformen 1842 hade diskussionerna varit långa. Inom alla stånd i riksdagen stod det klart att landet var i behov av mer bildning – redan 1812 konstaterades att bara 1200 av Stockholms barn, av dem 400 flickor, fick skolundervisning, vilket motsvarade ungefär 15 procent av huvudstadens befolkning. Inför regeringsbeslutet 1841 visade utredningar att 1211 av landets socknar saknade skolor, och att landets samlade elevunderlag undervisades av inte fler än 1538 lärare.
Helt korrekt berättar filmen därför att folkskolereformen var inledningen på den utveckling som skulle omforma Sverige från en fattig avkrok vid polcirkeln till en framgångsrik industrination. Vad filmen däremot inte berättar är att reformen fick en mycket trög start. Fem år hade socknarna på sig att inrätta skolor och anställa behöriga lärare. I praktiken visade det sig omöjligt att klara omställningen så snabbt. Först 1850 hade de flesta av landets socknar fått skolor, och de som blev utan tilläts inrätta provisoriska skolor utan behöriga lärare.
Undervisningen var kanske inte heller alltid den bästa – folkskolans kursplan förutsatte läskunnighet hos sina elever, men eftersom så sällan var fallet blev man snart tvungen att inrätta en småskola. Problemen påminner om vår egen tids problematik med elever som går ut ett stadie utan behörighet för att fortsätta till nästa årskurs.
Faktum kvarstår att landet verkligen började omformas, och inte minst folkrörelsernas egna utbildningsinitativ, som arbetarrörelsens ABF och godtemplarnas studiecirklar skulle på allvar föra ut bildning till folket. Demokratin Sverige krävde också av sina medborgare att delta med sina kunskaper, berättar filmen. Sådana ord hör vi sällan i dagens skoldebatt, men så var kanske läget 1942 aningen mer allvarligt. Med totalitära regimer vid makten i större delen av världen stod den svenska demokratin och dess bildningsideal inför ett mörkt hot. Tröstande var då Esaias Tegnérs ord:
”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.”
Alva Lundin
Alva Lundin var en av Sveriges främsta filmtextdesigners. Hon kan tillskrivas stilen på mellantexter i Mauritz Stillers stumfilmer och designen på förtexter till verk av Ingmar Bergman, Hasse Ekman och många, många fler. För hon var inte bara ett typografiskt geni utan också extremt produktiv. I det här temat kan du se runt 50 (vilket bara är en tiondel!) av filmerna hon arbetade med.
(1889-1972) På Tekniska skolans (föregångare till Konstfack) kvinnliga avdelning i Stockholm studerade hon praktiska konstnärliga tekniker som figur- och landskapsmålning, typografi och kalligrafi. Under sent 1910-tal startade hon det typografiska formgivningsföretaget Lundins Ritbyrå tillsammans med maken Sven.
Svensk Filmindustri anlitade Alva Lundin som mellantextdesigner till Mauritz Stillers långfilm Herr Arnes Pengar (1919). Det blev början på en lång karriär som filmtextdesigner. Året därpå, då hon gjorde mellantexterna till samma regissörs Erotikon (1920), bidrog hon med sina textkort, innehållande lekfullt humoristiska illustrationer, till denna films ryktbarhet och klassikerstatus som modernt ironisk kärlekskomedi. Branschtidningen Filmnyheter skrev: ”Erotikon är alldeles uppenbart ett försök att skapa en svensk filmkomedi som är elegant och välgjord i minsta detalj och ända ner till texterna är resultatet en framgång. Dessa kommentarer som beledsagar handlingen är precis som de ska vara: snärta skickliga och roliga. Och ovanpå detta har de utförts med typografisk finess av fru Alva Lundin. Hon förtjänar stort beröm.”
Alva Lundin fortsatte att arbeta för Svensk Filmindustri som mellantext- och förtextdesigner under hela sitt yrkesliv och blev en av de flitigaste och minst kända filmarbetarna i svensk filmhistoria. Förtexterna var generellt sett utformade med sirlig text på kartonger som övertonades eller rullades neråt och Alva Lundins förtexter följde ofta den mallen.
Under 1940-talet börjar förtexterna att lämna kartongstadiet och tilläts ett större konstnärligt svängrum. Detta märks till exempel i Hasse Ekmans Banketten (1948) och i Ingmar Bergmans Törst (1949) där förtexterna läggs direkt på en rörlig bild. Ibland kunde förtexterna även skapa en kommentar till den kommande filmen, som i Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951).
Alva Lundin har kallats “nestorn bland svenska filmkalligrafer” och hon arbetade med i stort sett alla verksamma regissörer under studioerans storhetstid. Hon anlitades även av de flesta av dåtidens verksamma filmbolag, som Terrafilm, Sandrews och Nordisk Tonefilm. Hon var oerhört produktiv, och mellan 1919 och 1960 skapade hon förtexter åt närmare 500 långfilmer och till ett mycket stort antal kortfilmer, journalfilmer, informationsfilmer och beställningsfilmer. Detta utgör en viktig påminnelse att mellantexter fortsatte att spela en viktig roll i ett omfångsrikt filmmaterial långt efter att ljudfilmen gjort denna specifika konstform mindre framträdande inom den långa fiktionsfilmen.
I Alva Lundins imponerande meritlista återfinns de flesta av den svenska långfilmens klassiker, som Gustaf Molanders En stilla flirt (1934) och Intermezzo (1936), Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn (1946), Hasse Ekmans Fram för lilla Märta (1945) och Flicka och hyacinter (1950), Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) samt Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953). Bland kortfilmerna hittar vi den experimentella Gamla Stan (1931), julklassikern Tomten (1941), den Oscars-belönade Människor i stad (1947) av Arne Sucksdorff och Gösta Werners Att döda ett barn (1953).
Ingmar Bergman, som hade svårt för de traditionella förtexterna, anlitade Alva Lundin endast till fyra av sina långfilmer. Dock gav han Alva Lundin ansvaret för designen av de nio reklamfilmer som han gjorde för tvålmärket Bris 1951-1953.
Alva Lundins sista film som förtextdesigner var 1960 för kortfilmen Nybyggarna i Faxälven , en dokumentärfilm om bäverbeståndet i Ångermanland som kommer att läggas ut på Filmarkivet.se inom kort.
Text: Mikaela Kindblom, filmpedagog och filmhistoriker, 2011, med tillägg av Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2020
Lästips:
- Bull, Sofia, ”Artistic titles in artistic films!: Investigating Swedish art-titles and the case of Alva Lundin”, Sofia Bull och Astrid Söderbergh Widding (red.), Not so silent: Women in cinema before sound (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2010)
- Dupré la Tour, Claire. “Intertitles and titles.”, Richard Abel (red.), Encyclopedia of Early Cinema (London: Routledge, 2005)
- “En Kartongartist för svenska filmtexter: Lundins ritbyrå med Fru Alva Lundin i spetsen.” Filmnyheter nr 11, 1924
- Wickbom, Ulf, Alva och Sven Lundin: mest om Alva. Hon blev berömd som en av de kvinnliga pionjärerna inom stumfilmen (2015)