Bara en räv Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Bara en räv (1938)

Visar hur en ungräv infångas med snara och sedan blir tam på en gård.

Detta filmkåseri om hur en räv infångas och omhändertas som husdjur av en lantbrukarfamilj framstår som en udda fågel i Stig Wessléns samlade produktion. Ett kännetecken för hans övriga filmer är nämligen viljan till att visa orörd svensk natur utan någon mänsklig påverkan, och Wesslén satte till skillnad från sin kollega Arne Sucksdorff stor prestige i att inte använda sig av tama djurstatister.

Att ett vilt djur omhändertas av människor är trots allt ett inte helt ovanligt tema i svensk dokumentärfilm. Rävens upplevelser i människomiljö påminner till exempel i viss grad om händelserna kring den infångade uttern i Sucksdorffs mästerverk Det stora äventyret (1953), och även i Wessléns och Rolf Husbergs mera spelfilmsbetonade Sampo Lappelill (1949) förekommer en björnunge som blir huvudpersonens lekkamrat. Ytterligare ett klassiskt exempel på filmer med vilda djur som omhändertas av människor är Bertil Danielssons prisbelönta Viggen Viggo (1955). Skillnaden gentemot Bara en räv är dock att i alla de övriga filmerna återfår det vilda djuret till slut sin frihet. Om detta även händer med räven får vi däremot låta vara osagt.

Tema Stig Wesslén

Under flera decennier vid mitten av 1900-talet var filmaren, fotografen och författaren Stig Wesslén (1902-1987) ett välkänt namn. Wesslén hade som forstmästare sett hur den mänskliga civilisationen hotade den orörda naturen, och med sina populära filmer, böcker och föredrag ville han både dokumentera vårt lands vildmark och vinna gehör för vikten av att bevara den. En av sina största framgångar som naturfilmare nådde Wesslén när han som förste person någonsin lyckades fånga vilda svenska brunbjörnar på film. Dessa bilder kom att ingå i långfilmen I Lapplandsbjörnens rike (1940), en film som även i bild visar Wesslén och hans medarbetare i deras krävande arbete med att göra autentiska filmupptagningar av oskrämda, vilda djur. Just synen på autencitet skilde Wesslén från den samtida och numera avsevärt mera välkända kollegan Arne Sucksdorff, som ofta inte drog sig för att iscensätta naturbilderna i sina filmer.

Under sitt arbete med att skildra naturen kom Wesslén även den samiska kulturen nära, och då han ansåg att den traditionella samiska kulturen var hotad av det moderna samhället ville han dokumentera den innan det var för sent. Detta kom att resultera i både den renodlade dokumentärfilmen Från vinterviste till sommarfjäll (1949) och spelfilmen Sampo Lappelill (1949, medregi Rolf Husberg), men också i två av de kortfilmer som presenteras här: Med lapparna till fjälls (1944) och Vårvinterrajden (1944). Den tredje kortfilmen som lagts ut, Med Stig Wesslén i Lapplandsfjällen (1940), är däremot av annan karaktär med regissören såväl bakom som framför kameran. Wessléns sista stora film vilken ofta anses vara hans mästerverk, långfilmen Den levande skogen (1966), inspelades i färg och väntar fortfarande på restaurering eftersom den till viss del upptogs på det för filmrestaureringar besvärliga färgsystemet Gevacolor.

Text: Magnus Rosborn, filmarkivarie, Svenska Filminstitutet, 2011

Lästips:

  • Mårald, Erland, och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska (Umeå: Kungl. Skytteanska samfundet, 2010)
  • Wesslén, Stig, Kungsörnarnas dal (Stockholm: Norstedt, 1932)
  • Wesslén, Stig, På Lapplandsfjällen bland björnar (Stockholm: Norstedt, 1940)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!