Den statliga utredningen ”Idrott åt alla” lyfte upp problemet med tidens allt mer kommersialiserade och elitiserade idrottskultur. Frågorna, som här lekfullt lyfts av Magnus Härenstam, känns fortfarande aktuella.

Filosofin inom den svenska idrottsrörelsen var länge självklar: satsa pengar på elitidrottarna, så att deras framgångar sedan kan inspirera de glada amatörerna. Redan på 1950-talet insåg Riksidrottsförbundet att filosofin vacklade, och att det fanns alldeles för få glada amatörer. Någon motionsidrott i dagens mening gick det egentligen inte att tala om i efterkrigstidens Sverige.
Men tiderna skulle förändras, bland annat genom att Riksidrottsförbundet fick konkurrens från det nystartade Svenska korporationsidrottsförbundet, Korpen, med särskilt fokus på just motionsidrotten. Från Riksidrottsförbundet drog man i mitten av 50-talet också igång sitt MIKA-projekt, en förkortning som skall utläsas Motion, Inspiration, Kondition, Avkoppling. En rävliknande MIKA-figur skulle lansera kampanjen och förbundet hoppades att ordet skulle sätta sig hos allmänheten, så att man nu kunde ”’mika’ ett varv ute i skogen” eller fråga kompisarna om de skulle med och ”mika” i helgen. Exakt vad ”mikandet” skulle innebära var dock oklart, men Riksidrottsförbundet menade att allt från promenader till brottning kunde passa som motionsidrott.
Magnus Härenstam har anlagt en skämtsam ironisk ton i filmen, och ifrågasätter hur inkluderande idrotten egentligen är. IFK Framtiden, som tycker att det är viktigare att passa de sämsta i laget istället för att göra mål, är talande.

Men diskussionen om hur idrotten bäst främjar folkhälsan tog inte slut när det radikala 70-talet förbyttes i valfrihetens 90-tal. Finansdepartementet berörde frågan 1993 i sin skrivelse ”Idrott åt alla? Kartläggning och analys av idrottsstödet” och kom fram till att det var problematiskt att Riksidrottsförbundet fördelade statsbidraget till i huvudsak etablerade idrotter. Skrivelsen riktade också kritik mot att en mycket stor del av de statliga anslagen försvann i administrativa kostnader. Dessutom ifrågasatte man om Riksidrottsförbundet över huvud taget kunde visa upp något positivt resultat för folkhälsan. Ungdomarna tycktes bara bli fetare, svagare och sämre.
Med nutida folkrörelser för lycrabyxcykling, spökboll och kajakpaddling kanske trenden äntligen kan vända, men problemet tycks kvarstå: i den fattigare delen av befolkningen minskar idrottandet och ohälsan ökar, medan fler motionerar bland medel- och överklass. Frågan är när idrotten når alla?